Att lära känna Trevor, att komma honom nära.

Att komma en annan människa riktigt nära, att se någon släppa sin gard och dela med sig av sitt inre, är få förunnat men bör ses som en ära varje gång det händer. När då den blott 22-åriga Trevor Powers släpper låtar som tycks vara utrivna dagboksblad kan jag inte låta bli att känna mig utvald och privilegierad varje gång jag lyssnar på Youth Lagoon.
På de två spåren, Cannons och July som han hittills hunnit släppa från kommande plattan The Year of Hibernation möter man en ljus och oskyldig röst som bäddas in i ett naket, drömskt och bitvis mörkt lo-fi sound. Udda inspelningsplatser skapar en akustik som förstärker de känslor och minnen som han vill förmedla och jag kan bara inte låta bli att bli berörd.
I ett terapiliknande forum tillåter han det förflutna och det förtryckta att komma upp till ytan. Han stirrar alla sina rädslor, alla sina svek och krossade drömmar i vitögat och kippar krampaktigt efter luft för att ta sig vidare och orka fortsätta. Utan anspråk att förändra någon annan än sig själv tycks sedan hans musik, hans livsöde ändå förändra något inom mig och jag är säker på att jag inte kommer vara ensam om detta. Lyd därför mitt råd och lyssna på honom – och se även till att hålla koll på Juno Beach Records där han snart släpper mer.

Bara det som Victor och Jens kan ge.

Jag minns första gången jag såg dem. En liten folkmassa hade samlats vid gatans hörn, jag skyndade mig fram och stod sedan häpen av den kvalitet som dessa killar levererade. En av dem svängde med sitt oemotståndliga, lockiga hår och spottade rim med skönt Stockholms-tugg. Den andra hukade sig stilfullt över gitarren, stampade takten och fyllde i refrängerna. När jag gick därifrån bad jag en liten bön om att jag skulle få uppleva dem igen och försökte via diverse YT-klipp återuppleva den stunden. Runt år 2008 blev deras erkännande mer och mer uppmärksammat och jag log nöjt för mig själv men undrade om deras musik skulle kännas lika bra inspelad?

Rapparen Victor Marko och producenten Jens Siverstedt är sådan talang som inte går att förringa. Med enbart instrument och helt utan samplingar trollar Jerre tillsammans med livebandet Spiderdogs alltid fram högklassiga toner. I funkiga melodier lägger sedan Mofeta, lekfulla och genomtänkta rim som aldrig är svåra att dras med i.
Deras debutplatta, Bomben, har fått följa med mig överallt och har bland annat spelats på bussen, spelats när jag chillat, när jag dansat och när jag tränat. I februari släppte de första singeln, Väderleksrapport, från deras kommande platta, Briljanter och Smaragder och nu släpper de andra singeln med samma namn - en beskrivning av hur kärleken kan trollbinda, en beskrivning som får mig att smälta. Jag känner mig spänd av vad som komma skall då spåren musikaliskt sett tyder på utveckling och detsamma gäller deras nya koncept med live-videos.
Nog för att deras musik känns bra inspelad men ingen kan nog komma ifrån att den där känslan de levererade på gathörnen ändå går lite förlorad. Jag antar att det således är föga förvånande när jag säger att jag älskar dessa inspelningar? Jag känner hur känslan jag fick första gången jag såg dem kryper sig närmre och närmre inpå. Det känns på långa vågar att de är i sitt esse och jag inser nu att det för mig är ett måste att snarast besöka Klubb Spiderdogs på Mosebacke!

Fuck you right back Oskar?

I ivvrig väntan på Satan i gatan har många skrikit sig hesa till den tvetydiga Jag kommer. (Läs: Ja, jag hörde dig kära granne) Själv har jag valt att lägga dövörat till för att undvika hypen i den mån jag kan. Nu dimper äntligen resterande material ner och jag sätter min högra arm på att sommarens officiella platta således är här.

Medan gemene man drömmer sig bort till blöta sommarnätter, lösa förbindelser och krossade hjärtan kan jag inte låta bli att fokusera på hur mycket plattan ekar Maggios förhållande med Linnros. Efter hans succéplatta och en skildring av deras uppbrott luktar det således lite Fuck it vs. Fuck you right back – fast med mindre självklara texter. På mitt favoritspår, Inga kläder, är dock liknelserna för många att mitt huvud ska kunna förneka det. Och oavsett om detta bara är min fantasi som spelar mig ett spratt gillar jag känslan av att förställa mig vad hon sjunger om.
Jag jämför givetvis även Christian Walz produktion med Linnros, och även om deras sound bitvis är snarlikt varandras kan jag ändå urskilja deras olikheter. Hade dock hoppats på en större överraskning, att olikheterna skulle varit fler än likheterna.
Men när allt kommer omkring är det trots allt Veronica Maggio vi talar om - en av Sveriges i särklass skönaste röster och tillika fagra kvinnor. Och även om jag vet att dövörat inte kommer vara långt borta i takt med att kreti och pleti våldtar plattan, så kommer ändå hon och hennes röst alltid att göra något speciellt med mig. Faktum är att jag redan nu känner hur hon och Satan i Gatan griper tag om mitt hjärta. Kan känna hur de kommer hänga sig kvar ett tag och hur de sedan kommer att ta en bit med sig när de går. Typiskt Maggio...


Teaser

Konsten att använda en gitarr, konsten att vara som Ben Howard är.

I min värld är en gitarr ett instrument som hålls framför magen med strängarna utåt. Att lägga den i knäet och både hantera strängarna och även trumma på den är därför omöjligt - Och kanske hade jag inte trott på det förrän jag såg det. Till min förtjusning och till min motoriks fasan visade Ben Howard att detta sannerligen är möjligt. Och även fast att hakan landade på marken försökte jag att ta mig i kragen och leka svårfångad. För sanningen och säga är att musik handlar för mig om så mycket mer än bara musiken i sig. Visst, då och då skiter man i allt och är totalt hängiven men allt som oftast vill du se djupare in under den – du vill artisten inpå bara skinnet. I detta skede är det lätt vara fördomsfullt granskande. Med bredbenta ben och armarna i kors tittar jag på honom med en skeptisk blick, upp och ner, ner och upp – ska han hålla måttet? Yeah, yeah han ser gullig ut och hans passion för att surfa är inbjudande men har denna Devon-födda kille något mer? Och så, ju mer jag tycks få redo på om honom, desto mer tycks vi connecta. Faktum är att det känns som att han sitter här bredvid mig när jag får reda på att hans nya EP, Old Pine, i mångt och mycket skapats av tankarna jag var inne på i föregående inlägg. Minnen, dina ungdomsår, att växa upp och se hur människor omkring dig förändras. Kanske har det och göra med att det endast skiljer 1 år mellan mig och denna talang, kanske är det så det ska vara då? Hur det än må vara är det för mig omöjligt att spela svårfångad när faktum är att jag faller pladask för honom. Jag faller för hans röst och musik som är en fin blandning utav José Gonzalez, Damien Rice och Ray Lamontagne. Jag faller för hans gitarrspel och jag faller för den person han verkar vara.

Så, för dig som anser dig vara en bra gitarrist så har jag bara följande att säga; You might think twice after you've watched Ben in action...Nedan These Waters Live och nya videon till Old Pine.


Ps. Glöm inte att lyssna in tidigare material. Ds.

Bravestation - ett band, två litterära verk och jag.

Igår njöt jag till fullo när jag cyklade genom Malmö. Det var påskafton, gatorna var tomma och jag gled fram på min cykel med vinden i håret. I lurarna hade jag Bravestation och helgens alla intryck summerades till låten Colour Us With Youth. Jag påminner ofta mig själv om just det där – försöker tänka mindre och leva mer. Jag antar att det har med åldern att göra, någon form av livskris när tankar som man aldrig någonsin haft förut plötsligt blir vardag.
Vad de fyra killarna från Toronto hade för tanke bakom låten när de skrev den vet jag inte, men det är också just det som är charmen med deras musik. De lämnar alltid ett stort utrymme till lyssnaren att själv forma låten med sin historia.
Musikaliskt är det en blandning utav Talking Heads och The Killers men med en bandmedlem som har en jazz/fusion-bakgrund hör man här och där inslag som fångar ens intresse lite extra mycket. Udda synthslag och härliga körstämmor träder fram och skapar en indie-rock i en annorlunda konstellation av det du hört förut och det som är nyskapande.
Med en EP och en lagom dos hyllningar på nacken släppte de nyligen en video till låten White Wolves - En riktigt bra låt med en tillika bra video. Och i sann Bravestation-anda låter de dig som lyssnare tolka både text och filmning.

Nu blir jag onekligen sugen på att läsa Aldous Huxley's novell Brave New World och Robert J. Hastings essä The Station – de två litterära verk som ligger till grund för deras bandnamn. Något säger mig att dessa verk hade sagt mer om dem som band än vad någon intervju någonsin kan..?

Konsert: Damien Jurado, Debaser Malmö

Ni som läser min blogg vet sedan tidigare att jag håller av Damien Jurado. Igår avslutade han sin långa turné med en intim spelning på Debaser i Malmö. I finfint sällskap var jag självklart där och vi lyckades inte bara fånga en egen version av Cloudy Shoes och vackra bilder utan också en oförglömlig upplevelse.

På en avskalad scen väntade en ensam stol och in klev en man som utan vidare introduktion drog sina fingrar över strängarna. Hans vänstra hand pryddes av 3 stora ringar som tidvis glittrade till i strålkastarna. I hårt åtknutna converse stampade han takten så att Pepsin vid hans sida vinglade till. Jag stod långt fram och kunde nästan känna hans saliv som sprutade ut i vackra kristaller varje gång hans musik krävde kraft. Låt efter låt överlappade sedan varandra, och i min ensamhet hann jag tänka att det var såhär det skulle bli. Inget konstigt, han är bara blyg. Men i takt med att publiken fylldes på, desto mer steg stämningen i lokalen och desto mer avslappnad tycktes han bli. Helt utan förvarning var det sedan denna, tillsynes blyga, man som bjöd på mellansnack med en högst delaktig publik.
Jag stod förtrollad under de låtar när han av inomboende kraft och vrede hytte med nävarna upp mot skyn. Men mitt favoritögonblick måste ändå varit när han reste sig upp ifrån mikrofonen och hela rummet fylldes av hans röst. Magiskt.
Med historier om människoöden, brustna hjärtan och avundsjuka lämnade han sedan ingen oberörd och jag är säker på att vi alla som var där igår aldrig kommer glömma hans anekdoter. Men framförallt lär vi inte glömma hans oklanderliga stämma som i all sin enkelhet drog med sig håren på mina armar i varje ton. Nog har vi alla varit på bra spelningar någon gång men härmed vill jag lova att du som människa inte är riktigt komplett förrän du upplevt Damien Jurado live.

Jag kunde inte bry mig mindre.

Jag tror inte mitt huvud var still en enda gång under de 1:48 min som låten pumpade skiten ur mina högtalare. Sanningen och säga är att hur mycket jag än försöker tycks låtar som dessa vara helt omöjliga att sitta still till. Det är antagligen något medfött, en reflex jag har, och vid närmare eftertanke vågar jag lova att du och jag inte är av samma skrot och korn, att vi inte riktigt connectar, om inte ditt huvud också omedelbart skjuts fram och tillbaka i sann hiphop-nackspärrs-anda när du hör låten.
Mannen bakom den galet sköna låten är Los Angeles-rapparen Alpha MC som sägs äga freestyle-scenen. Med sin debut år 2008 har han tagit små men säkra steg mot erkännandet av den grymma artist som han är - och nu, eller närmare bestämt, 13 maj släpper han sin EP Beat the Skin, som jag blir lite smått lyriskt av vid bara tanken. För lyssnar du på hans platta Loving Life dras du per automatik med i hans intressanta sound. Med en alltid lika skön bas som grund tar han dig på en resa genom mörka gränder och mot soliga stränder där intressanta samplingar, jazzslingor och exprimentiella oljud imponerar. Med detta sagt verkar det följaktligen omöjligt att hans kommande släpp ska göra mig besviken?

Nu finns det dock en risk att jag kommer framstå som sjukt dryg då Still Bangin' kommer gå på repeat här hemma. Och det faktum att den är så kort adderar kanske till mina grannars olycka. Men jag ska lyda några goda vänners råd, ja, jag ska göra som Afasi, Filthy och Promoe; För allt jag kickar är fräscht som beaten, och volymen blastar fullt för; jag kunde inte bry mig mindre. Och mina grannar hatar rap-musiken och dom ringer upp polisen men jag kunde inte bry mig mindre!

Superhuman? Bernhoft, jag blir avundsjuk.

Jag förväntar mig nog något cheezy när jag först ser honom, men så sätter han igång och min haka flyttar sig närmre och närmre golvet. Är detta någon superhuman? För hur är det ens möjligt att jonglera allt det där? Jag är chockad, imponerad, förälskad men också lite avis. Fan, jag vill också kunna det där!
I tron om att jag ska förstå hur han får ihop det följer jag varje rörelse han tar men inser snart att det hjälper föga mycket och det hela resulterar snarare i ett ännu större frågetecken.
Om han är superhuman eller inte låter jag vara osagt (Läs; Avgör själv) men det jag vet är i alla fall att mannen bakom detta galna ljud är Jarle Bernhoft. En norsk multi-instrumentalist med en soulröst som heter duga.
Han är sedan länge känd i musikaliska kretsar i Norge men tar nu ett steg ut med sin soloplatta Solidarity Breaks. Med sin röst som bitvis påminner om Tingsek och andra gånger Lenny Kravitz bjuder han på såväl uptempo funk/soul som hångla-up-mig-tunes. Plattan är genomgående ganska bra men jag vet att det är musik jag tyvärr lätt tröttnar på. Dock vågar jag nästan lova att jag inte kommer att tröttna på C'mon Talk, för den är bara för bra. Yes, låten är ljuvlig och riktigt diggable och jag kommer nog aldrig att sluta förundras över hans talang, aldrig kommer min haka att lyfta från golvet när jag ser saker som detta.


Ps. Yes det är live. Live as in L.I.V.E. Ds.

Ville släppa Jonathan, ville hålla honom så hårt.

Jag minns när jag hörde honom för första gången, jag fängslades av hans säregna musik men föll framförallt för hans udda skånska. Han förgyllde länge mitt liv men i takt med att hypen utvecklades tog vi en paus från varandra. Jag tror vi delade något speciellt då och därav teleporterar vi idag. För nog är det lite lagom lustigt att jag dagen innan hans nya singelsläpp för mig själv tänkte; Nej, du Jonathan Johansson nu är det dags för nytt. Som ett brev på posten dimper då Blommorna ner och våren känns nu lite mer komplett.
Efter sin hyllade platta, En hand i himlen, kan jag bara fantisera om prestationsångesten han lär ha känt inför kommande material - men hittills bådar det gott. Det låter som han håller sin DX7-synth trogen och med sin mjuka och svävande röst hör du på långa vägar att Blommornas skapare är Jonathan. Det är mysigt, härligt och underbart men jag hoppas ändå att han ska komma att överraska mig lite mer på de framtida spåren.

Och så var det där med hypen. Ja, för vare sig jag vill eller inte kommer jag snart att gå in i anti-hype-mode. Därför passar jag idag på att älska Blommorna som om det vore sista dagen vi hade tillsammans - Jag ville släppa Jonathan, jag ville hålla honom så hårt - Jag ville släppa blommorna, jag ville hålla dem så hårt.

Momo och Rawa, låt mig skaka er hand.

För er som missade mixtapen, Processen, kan jag meddela att ni gick miste om en av den svenska hiphopens bästa skivor. Nu har det gått cirka två år och jag vågar lova att jag inte är ensam om att ha suktat duktigt mycket efter debutplattan Vi.
En verklighetsskildring av två unga killars liv. Jag hör berättelser om människor de mött, historier de hört och vad deras ögon sett. Ett förortsliv, en kamp för att orka fortsätta, att stå stark och jobba hårt för att nå toppen. Jag hör rädslan för vad som sker i vårt samhälle men hör hopp om vad var människa kan göra för att påverka. Allvar, mörker, fördomar, framtid, lycka och hyllningar.
Jag hyser stor respekt för Mohammed Ali och även fast jag tror att de inte riktigt inser det själva så påverkar de liv. Jag kände det redan förut och ännu en gång fylls jag av känslan att de förändrar mitt liv. Med tajta rim invävd i en oklanderlig Salazar Brothers produktion kommer jag dem inpå skinnet och de öppnar mina ögon till lite mer än vad de sett förut. Jag spetsar mina öron, tar till mig varje ord och i takt med varje beat växer jag som människa. Och just där har vi essensen av deras musik, deras mening. De skildrar saker vi egentligen redan känner till men ingen annan gör det som dem, ingen får oss att förstå, ingen annan kommer så nära.

Lyssna nu till den grymma låten Ghettobarn nedan men glöm för allt i världen inte att lyssna in plattan och en av mina favoriter K.V.I.N.N.A (Läs: Tack, hoppas att jag en dag får chansen att skaka er hand.)

Jason Diakité, ett Kinderägg.

Det sämsta jag hört måste vara den som enkelt beskrev Dödsdansen som att den väl låter som Timbuktu, alltid bra. Förvisso stämmer det att saker han rör vid tycks bli till guld men att säga att det låter som Timbuktu är bevis på mindre vetande.
Nog för att han aldrig varit rädd att leka med sina beats och texter och levererat allt från dansgolvshits till ren och skär nackspärrs-hiphop men de färger han nu bekänner har jag inte sett förut och jag älskar dem. Ni känner redan till vilka känslor jag hyser för Dansa och släppet därpå, Kapitulera, älskar jag lite mer än mina ord kan beskriva, men kort sagt är de tre nya låtarna nyskapande. Han påminner lite om ett kinderägg den där Jason. I en liten och annorlunda förpackning är han chokladbiten man gärna vilar ögat på. Inuti gömmer sig en värld av överraskningar och oanade ting att leka med - Musik så som vi aldrig hört den förut, musik som imponerar och påverkar våra liv.
Det sägs att Dödsdansen skrevs på en tågresa mellan Malmö-Sundsvall, och med den takt SJ brukar ta sig fram kan jag tänka mig att man hinner tänka både en och två gånger på saker som sker i ens liv. Klart står i alla fall att låten får mig att tänka till och stanna upp. Jag tänker på det jag lyckats med, allt det jag vill göra och alla måsten som jagar mig. Något förvirrad dansar jag, sakta men säkert, vidare i takt med ett smått hysteriskt sound av orientaliska stråkar och kloka ord och plötsligt känns svaren på frågorna inom räckhåll.

Shit, om jag var pepp på Sagolandet förut så är det inget mot vad jag är nu. Och äntligen ser jag något positivt i att tiden tycks gå så fort, för snart, snart är det den 8:e juni och snart är Sagolandet här.

Memories, heavy luggage.

De som känner till Pela ställer nog sig frågan vad som egentligen hände med dem, varför de gick från fyra till två bandmedlemmar? Lättast är väl att skylla på någon banal bief, när det i själva verket tyckts handla om minnen och erfarenheter.
Kanske är det oundvikligt att ens minnen, ens erfarenheter och att tiden förändrar en - Att det får en att gå skilda vägar, att man till slut prioriterar och tänker olika. Hur det än må vara i fallet Pela är jag övertygad om att Sanderson och, i särklass, sångaren Billy McCharty behövde det. För nog är det så att minnen ibland måste lyftas fram för att befria dig?

Med en trasig barndom kantad av en missbrukande, psykiskt sjuk mamma, fosterhem och kampen att rädda sin bror, Jim, har Billy nog stött på fler hinder än många andra. Detta liv kom sedermera att översättas till låtar - låtar till skivan Rise Ye Sunken Ships som Pela skulle stått bakom. Men efter år av försök och ett dödsfall (Läs: Jim hängde sig i fängelset) splittrades gruppen och föddes gjorde We Are Augustines som nu gjort ett nytt försök med plattan.
Själv är jag totalt fängslad av deras berättelse och musik. Jag lyssnar på flera låtar som är dedikerad hans bror och förstår att det måste gjort ont men uppskattar hur Billy inte räds att dela med sig av sin historia. Hans oklanderliga kontroll över sin röst gör även att denna Brad-Pitt-liknande karl med skönt avslappnad klädstil sjunger sig rakt in i mitt hjärta - Och i ärlighetens namn är väl inte något annat möjligt?

Nu har de nyligen släppt sin först video till låten The Chapel Song men själv lyssnar jag helst på den akustiska versionen av East Los Angeles.

We Are Augustines - East Los Angeles from Matteo Bava on Vimeo.

En fight med min kan-inte-ogilla-gen.

Ibland önskar jag att man inte påverkades så jädra mycket utav det man redan känner till. Jo, för nog är jag redan svag för allt som Markus Krunegård tar sig för och detsamma gäller egentligen Adam Olenius. De båda har den där vad-jag-än-gör-så-bara-måste-andra-lyssna-genen, och man själv tycks ha en kan-inte-ogilla-gen. Jag ställer mig frågan; Hade jag gillat Birds lika mycket om jag inte visste att det var just dessa två herrar som stod bakom Serenades? Svaret får jag nog aldrig reda på men för att försöka vara opartisk bryter jag ner det rent musikaliskt.
Så, vad är mitt första intryck? Med sina bombastiska trummor och orkesterstråkar gör låten ett, minst sagt, pampigt intryck. Någonstans hinner jag tänka att detta kan gå hur som helst men så möts jag två röster som liksom gifter sig med varandra och all tveksamhet är som bortblåst. Jag lyssnar på texten och konstaterar att den är lite gulligt cheezy, vilket bandnamnet i och för sig också är. Serenader är ju ursprungligen en hyllningssång framförd nedanför sin älskades fönster, och även om jag vågar påstå att alla, någon gång, trånat efter just något sådant, kan det i verkligheten bli rätt cheezy och obekvämt (Läs: "Vad ska grannarna tro?!") Och när jag tänker efter blir kanske det kontentan av min analys - Mestadels älskar jag nog låten, jag spelar den högt och tvekar aldrig på att sjunga med, men då och då, när serenad-känslan blir för påtaglig och stråkarna når sitt klimax, sänker jag volymen, blir lite obekväm och tänker vad ska grannarna tro?
Med detta sagt vill jag väl påstå att jag är något som sådär opartisk och att min kan-inte-ogilla-gen inte löpt amok. Men, för den saken skull, kan jag inte skriva under på att den inte kommer att göra det när de släpper sin självbetitlade EP nästa vecka...!



The Serendas - Birds by TLOBF

Times Neue Roman - Hej 2011!

Basslingan och trummorna i introt skapar en spänning som gör mig nyfiken. Jag knyter ihop tummarna i hopp om att efterföljande ska bli lika bra och när jag då möts av en kille som spottar behagligt hastiga rim blir jag nöjd. Det känns något i magen, jag känner igen ivern och konstaterar att jag ännu en gång föll för det konstiga. Ibland undrar jag om andra hör och känner det jag gör? I Hands No Hands liksom bara händer det, utan någon rimlig förklaring kan jag bara inte rå för att bli lite besatt. Jag är så svag för de psykadeliska, så svag för när artister inte är rädda för att bryta några inlärda mönster.
Bakom ljudet står den kanadensiska duon Times Neue Roman som består av den prisbelönte poeten Robert Bolton (aka Arowbe) och producenten Alexander Punzalan Junior (aka JR). Gruppen levererar ett träffsäkert sound som kommit att kallas Nintendo-punk-rap eller post-rap, dock vidhåller dem själva att genren bör heta Rap Deco. (Läs: Hej 2011!)
Med deras okonventionella och artistiska stil har de sedan deras debut år 2008 varit ute på en rad spelningar. Någon gång under våren sägs nya plattan dyka upp och nu släpper de en video till den sköna, underliga låten som ger mig maniska besvär. De passar även på att dela ut sin omtalade EP, Talking Sporty, via deras nya app där man, helt utan kostnad, kan streama TNR-musik och även få direktkontakt med bandet. Hur var det nu? Hej 2011! - Oh, how I just lööve the future.

La, la, la-la, la - La, la, la-la, la... If you really love me, and you do, then do what I say...

Hans sätt att hålla gitarren talar för sig själv...

När du först ser honom förväntar du dig någon halvkass Justin Bieber-grej men, i ärlighetens namn, får du dig en smäll på käften när du ser hur denna lilla människa tar sig an scenen. Ut flög varje äckel-Justin-Bieber-association och in kom Theo Altieri och hans fantastiska artisteri.
Då återstår bara frågan, vem är denna Theo?
Jo, Theo behärskar cirka alla instrument som finns och har uppträtt sedan 7 års ålder och nu, som nybakad 14-åring, har han hunnit med flertalet gigs, däribland som förband till Babyshambles. Hans succé har jag inte svårt att förstå då hans alternative/indie/folk imponerar. Hans musikaliska ådra går ju följaktligen inte att förneka och han har dessutom en röst som han tycks kontrollera till punkt och pricka. Lyssnar du även på själva musikarrangemangen och textkompositionen får han mer erfarna artister att blekna. Hans texter är genomtänkta och ger utrymme till att själv fantisera om vem eller vad de handlar om. Jag ser det även som en styrka att han är väldigt noga med att poängtera att han inte gör det för berömmelsen och pengarna, utan att allt det kan kvitta då musiken står i första rummet. Att han har den insikten, att kunna vara så ödmjuk vid hans ringa ålder är nog högst ovanligt men ack så beundransvärt och eventuellt också hans framgångsrecept. Ja, för nog tror jag inte att det är the end of the road för honom här, snarare en språngbräda, och jag är säker på att han kommer charma gamla som unga med sin musik. Vi äldre charmas antagligen av hans mognad och talang medan de yngre förälskar sig i honom, för, hey, vem hade inte gjort det om man var i rätta åldern?

Se nu till att lyssna in Cheltenham och kolla in hans övriga material. Passa också på att ta en gullig trip down memory lane och kolla alla gamla YT-klipp med honom. Sedan får man bara hoppas att man får uppleva honom live någon gång. To die for, om jag får chansa...

Run for cover, swim for shore.

Att respekt inom hiphop i mångt och mycket mäts i streetcred var något jag diskuterade för en vecka sedan. I takt med att artister skyltar med sin streetcred (Läs: Där sanningen oftast är kryddad) desto fler av den okryddade typen är det som kliver fram. Ju mer provocerade de blir, desto mer troligt blir det att de känner sig tvungna att berätta. En sådan är Isaiah Toothtaker som, efter viss forskning, skrämmer mig på riktigt. Med en tuff uppväxt i Tuscon där han blev utslängd som 11-åring, och dessutom bevittnade när hans far blev ihjälskjuten av polisen, startade han, inte helt otippat, ett gäng som sedermera Hells Angels ville värva. Någonstans i denna veva började han dock att skriva rhymes och konsten att tatuera lockade honom mer och mer. Och efter flera år dedikerade fängelsevistelser och slagsmål har han fått ett, minst sagt, välkänt streetcred. Som tur är koncentrerar han sig nu alltmer på sin tatueringsstudio, som fått många celebra besök, och musiken med hiphopkollektivet Manchina Muerte och hans nyligen utgivna Illuminati Thug Mafia.

Jag tror det är viktigt att känna till hans bakgrund för att förstå hans musik. Och även om jag inte kan påstå att det är det bästa jag hört älskar jag i alla fall låten Faith No More. Kanske för att jag börjar förstå dess innebörd men framförallt för att han experimenterar med sina inhemska rötter och bjuder på obeskrivligt udda men skön ”indiansång”. Hans sätt att rappa takes some getting used to men vill medge att, på grund av hans historia, hans välkända streetcred, lyssnar jag frenetiskt igenom låtarna för att förstå vem denna människa är, vad han varit med om. Och vi får se hur långt creden bär, kanske tar den honom till oanade höjder, kanske vågar ingen något annat...

"...the difference of Machina to Odd Future is that when we say we’re gonna stab you or we’re gonna slit your fuckin’ throat, people are afraid that we actually will."

Faith No More from Isaiah Toothtaker on Vimeo.

Fuck cred och trend.

Alla som känner mig vet nog att jag drar mig från klubbar med house/dance/electro. Missförstå mig inte, det är inte genren i sig, snarare det faktum att folk känner sig så sjukt crediga i samband med den. Detta påverkar självklart mitt vardagliga liv som sällan gör sällskap av musik i stil med den. Det är högst personligt men, när allt kommer omkring, handlar det om associationer och enkelt sagt vill jag inte associeras med det jag associerar den musikgenren till.
Men då och då dimper det ner låtar som förgyller mitt liv, låtar som påminner mig om att skita i associationen. Från första stund, från första boom, boom, boom kan de lura med mig på äventyr och att huvudet börjar hoppa, ja, det är faktiskt obligatoriskt. Totally Enormous Extinct Dinosaurs stämmer delvis in på den beskrivningen. Delvis för att hans musik är någonstans i gränslandet till det jag inte tål men mest för att han får Hot Chip-fantasten i mig att njuta. Jag njuter till det härligt taktfasta, det charmigt monotona och till de sköna chillwave-vibrationerna som Garden ger mig. Att Totally Enormous Extinct Dinosaurs dessutom är en enmansakt och att Orlando Higginbottom, som han egentligen heter, har en skönt avslappnad inställning till livet gör det ännu mer gött. Som son till en professor i musik hade man lätt kunnat tro att han var sjukt pretentiös och tog sig själv på stort allvar. Men när man får veta att han lämnade klubbarna som DJ för att det i slutändan endast handlade om cred och trend börjar jag ju plötsligt relatera. Och med sina spektakulära shower, iklädd dinosauriedräkt såklart, börjar sakta men säkert mina associationer att förändras och snart kanske jag till och med kan få älska den där genren, så som jag gjort en gång förut.

Mot oändligheten och vidare?

Jag har redan uttryckt min kärlek till Mac Miller men, damn, killen slutar aldrig att imponera. Med ett av förra årets bästa mixtapes, K.I.D.S, finns nu, sedan en tid tillbaka, Best Day Ever, och i förra veckan släpptes hans EP, On and On and Beyond - En mishmash av gammalt och nytt och precis som titeln antyder siktar Mac mot stjärnorna.
Med sitt pojkigt, harmlösa yttre lyckas han, gång på gång, massakera varenda fördom du möts av och lockar istället med dig i hans gungande, lekfulla beats. Med en härlig dos storhetsvansinne tvekar han sedan aldrig på att påvisa att han bara är människa och bjuder in till texter du kan relatera till.

Att EP'n och mixtapen kommer spelas varm är, i mitt fall, givet men de råkar också vara de perfekta sommar-glidar-plattorna. Faktum är att jag inte bara kan se det framför mig, jag kan även känna vinden i håret och värmen från solen i ansiktet. När livet är genomgood, när alla bekymmer är som bortblåsta och man är totalt avslappnad, när man är high on life.
Jag begynner att se ett visst tema i mina låtval men kan inte säga om det sker medvetet eller om det bara kommer till mig, men upplyftande var nog ordet i alla fall. Bryter jag ner det inser jag att årstiden antagligen har ett finger med i spelet men vill även tro att saker och ting sker av en anledning. Det kan vara lätt att försumma den där peppen man bara kan ge sig själv, men med hjälp av musiken påminns jag och får känslor av att inget är omöjligt. Och kanske blir allt det som jag bara vågat drömma om en dag verklighet - om jag bara tror på det tillräckligt mycket?

I den rätta Mac Miller/Law of attraction-andan ska jag, till mitt gudbarns stora förtjusning, avsluta med ett citat signerat Buzz Lightyear; Mot oändligheten och vidare!


Nya videon till Get By.