Jason blåser liv i hela mig.

Även fast att känslan av vemod fyller mitt hjärta så fort pianot tar sin första ton, känner jag mig ändå så befriad. När varje låt är den andra lik, när radion spelar dancebeats till dess förbannelse, kan jag äntligen pusta ut - Jason blåser liv i hela mig. Allt stannar upp, om så för några minuter, och äntligen kommer vi någon vart. Äntligen gör någon något nytt, äntligen kanske bubblan kan spricka?
Jag blir så sjukt inspirerad av att höra sådan här musik och jag kan medge att det var aningens otippat att det var mannen med stort T som bjöd på den. Låtens alla olika komponenter är kanske inledningsvis hjärtskärande men ändå så livsviktiga. Det är så vackert. Jag darrar likt ett asplöv och bitvis kan det rinna en tår längs min kind men jag känner ändå styrkan att ställa mig upp, stor och stark, och ta det som är mitt - Jag suger i mig all kraft låten ger mig.
Befriad var ordet och plötsligt ser jag allt klart och känner mig onåbar. Jag vill vara här och nu, leva, älska, hata, ta min plats. Det är inte i morgon det ska göras, vi gör det nu. Mitt öde, mitt liv, försök att stoppa mig. Jag ska inte dansa runt som alla dom där.

Avslutningsvis, känner jag verkligen för att säga tack, tack till Jason och alla bakom produktionen som levererar det här. Jag kan knappt bärga mig tills Sagolandet blir min.