IIIIIN! - UUUUT!

Jag tror inte jag är ensam om att känna för att bara släppa loss ibland - Att sluta ta mig själv på så stort allvar och bara vara?

Man stiger upp i gryningen, tar samma buss varenda eviga dag, knegar, hem, äta, sova och så fortsätter det. Jag tror det kallas vardag - och illa är det när man inser att det dessutom är detta som de kallar "att ha ett liv". Kanske är jag i själva verket inte så flippig när det kommer till min karriär utan skulle snarare kalla mig rätt plikttrogen. Inget snooza här inte, chop, chop, chop ska det gå. Upp ur sängen, in i duschen, ut, kläder på, hej då! (Se Snowroller IN!-UT!-scenen framför er) men jag kan ändå relatera till känslan, vardagens osexiga existens, för jag är ju en del av den. Kanske önskade jag då att jag var lite flippig, att en skruv lossnade ibland precis som det gör för killen i videon? Eller så klappar jag mig själv för bröstet och inser att det räcker att se någon annan göra det för att bli påmind om att inte sluta som en hamster i bur.
Känslan åsidosatt, jag var bara tvungen att ha med videon till Rabbit Song för den är så lekfull, för att jag inte kan slita ögonen ifrån den. Det är fint med de där som lyckas göra videos som är som små kortfilmer och just Boy & Bear har hittills varit riktigt grymma på just det. Att jag sedan älskar denna typ av indie folk-musik är självklart en bidragande faktor. I min mening går det ju faktiskt inte att ogilla något sådant här. Trummorna inleder med kraftiga slag och gör snart sällskap av lite fin körsång som även den mest tondöva av oss kan sjunga med i. Och så kommer sångaren med en djup och raspig röst ackompanjerad med banjon och smeker min själ likt sammet.
Nej, inte är killar från Sydney så tokiga inte? Och inte är de några söndermixade-studio-röster vi hör här inte? Det hörs på långa vägar men för dem som inte tror mig, alternativt vill nå klimax i musiknjutning, kan man ju alltid kika in den sköna akustiska inspelningen nedan.

Åh, tack gode Gud för att år 1998 inte är nu, tack för att jag slipper det som en gång kallades perfektion! - Tack för Boy & Bear!

Inte i en mörk gränd men a-okay i mina högtalare.

Jag är kanske inte känd som den mest rädda av typer men väljer nog ändå alltid tryggheten om valet är mitt. Allt som oftast hatar jag mig själv för det men vet att när det väl kommer till kritan är jag alltid sist att banga. Jag antar att det ligger och pyr i oss alla, den lite mörka sidan, det farliga. De saker som får en att hajja till och inse att man är ute på nya territorium som känns fel men spännande. Lite så känner jag när jag lyssnar på OFWGKTA (Odd Future Wolf Gang Kill Them All) och i detta fall Tyler The Creator. Jag känner mig djärv men samtidigt förförd, det är lite läskigt men jag gillar ändå känslan deras psykadeliska hiphop bringar. Många tycker nog bara det känns sjukt och tabu medan andra känner precis som jag och blir lite smått lyriska av bara tanken.
Hela produktionen känns banbrytande men ändå old school, det är mörkt och kusligt men ändå så lockande. Som om jag vore busig, som om jag gjorde något jag inte borde - Jag leker med elden och jag älskar det, jag älskar det unga hiphopkollektivet från Los Angeles fast att de skrämmer mig lite.
Videon till hans första singel Yonkers från kommande plattan Goblin har i sig blivit en snackis och tilläggas ska väl att känsliga tittare varnas. Jo, för visst kan jag förstå dem som blivit upprörda men mina ögon ser samtidigt något helt annat. För mig är detta konst. Den får igång en känsla djupt, djupt inom mig som jag nog själv inte kan framkalla och det känns, hmm, vilket ord letar jag efter? Jo, häftigt. Dessutom älskar jag, av någon underlig anledning, partiet då demonen tycks flyga ur honom och han slänger ur sig hat likt någon med tourettes syndrom. Jag lovar, ni missar det inte.

Okej, kanske hade fegisen i mig inte vågat möta dem i en mörk gränd men de är nu och för alltid välkomna hem till mig, i högtalarna alltså...

Ps. Killen är född 1991. Ds.

Inte psykpatient, bara en regelrätt kick in the ass.

Jag misstänker att jag har en ångestklump som växer som ett litet monster i magen min. Så mycket man borde men inte gör, så mycket man kan men inte vågar. Det samlas på rad och faller samman som dominobrickor om man inte tar sig i kragen.
Det är lätt att stoppa huvudet i sanden när känslan smyger sig på men allt som oftast blir jag lite rastlös, energin lagras inuti mig och jag måste få utlopp å det där monstrets vägnar. Vad gör jag då? Jag ser till att plugga in en låt vars bas pumpar i takt med min puls och plötsligt känns det lite bättre. För att maxa känslan brukar en promenad med lurarna dessutom lämna mig i en form av eufori. Puh, luften är aldrig friskare än just då. Då, när jag föreställer mig att hela världen spelar låten i mina lurar och att varje steg jag tar har en betydelse. Kanske grundar det sig i den där inneboende känslan av att man i sitt huvud skapar en musikvideo? Varje bil som gasar förbi, varje vindpust, varje snöflinga som faller, alla moment tycks ske i exakt rätt stund och ger exakt rätt känsla. Antagligen förstod inte Torpedo att låten skulle ha den betydelsen när de en dag beslutade sig för att producera, eller så var det just det motsatta. Någonstans i Stockholm kändes hjärtat lite annorlunda, gatan lite krokigare men ändå var det hela så likt. Att ta sig upp när man är nere, att våga när rädslan säger nej, att kasta sig ut för att du vet att du inte kan leva med dig själv om du inte gör det.
Om Waiting for the fall åsamkar mig denna oövervinneliga känsla, då tror jag att deras kommande album WE kan bli precis det jag, och säkert många med mig, behöver - en regelrätt kick in the ass, när den är som allra bäst.

Så, bli nu inte rädd om du ser någon som går som om hon äger gatan och som bitvis sjunger med i låten hon lyssnar på i lurarna, ring inte psyk, det är troligtvis bara jag - och kanske alla andra som är som jag, eller blir som jag efter detta.

Psst, lova att inte gola..!

Mer, mer, mer! Jag vill bara ha mer! Den känslan är rätt unik och smått fantastisk. Man skulle kunna sammanfatta det som att när artisten nått den känslan, då har denne lyckats.
Nu väntar jag, sedan en tid tillbaka, otåligt på deras skivsläpp och jag vill att denne man ska fortsätta förgylla mitt liv med sina slå-huvudet-på-spiken-texter. Bandet som backar upp denna röst ska dessutom ha mycket cred för utan dem hade det inte varit Wolf Gang.
Många känner nog igen låten Lions in Cages som släpptes i slutet av förra året eller så kanske ni misstar dem för MGMT? Jo, för visst är det tidvis slående likt? Det var i alla fall min första tanke. Men så kommer jag på mig själv, slående likt men ändå så olika. Här dansar jag bort från de galna electroljuden som fått anti-hypen-i-mig-att-spy och vidare mot lite mer rockiga inslag vilket kanske gör att jag gillar dem så mycket. Att sångaren sedan överraskar mig med en soulröst och även matchar detta med en skön frisyr, ett örhänge, vinklade wayfarer's och uppkavlade skjortärmar kan bara inte bli fel i min bok. Han har något speciellt, jag kan inte sätta fingret på det men jag vill bara ha mer, mer, mer!
Och så var det där med det akustiska - Jag menar, det finns akustisk musik och sedan finns det akustisk musik. Wolf Gang är det sistnämnda. För herregud vad bra dem är live! Fuck it, jag hade kapat min högra arm för en spelning med dem! Ok, drama queen, lugna ner dig. För när allt kommer omkring har jag ju bara en dryg timmes resa om jag verkligen hade velat. Men så kommer ursäkterna, jobbet, tiden, pengarna. Äsch, jag rånar en bank, säger upp mig och sticker till Nottingham där de spelar imorgon! Farväl!

Lyssna nu på nya singeln, Dancing with the devil, samt Back to back, en av mina personliga favoriter när det kommer till livesessions, och du kommer sakta men säkert inse att du kommer åka dit som min partner in crime.

PS. Shout out: Hampus och Malin, ni BORDE! Ds.

Den räddade inte ditt men nu räddar den mitt.

Det är som att du är bredvid mig fast att du inte är här. Jag känner dig var jag än går, jag ser din blick var gång jag blundar och efter varje hörn jag passerar håller jag andan och önskar att du ska stå där. Men det finns platser jag inte vågar besöka, det finns tankar jag inte vågar tänka, minnen jag älskar men hatar att minnas. Garderobsdörren står ännu öppen för bakom den göms ett fotografi på dig. Jag kan inte se hur du ser på mig för jag saknar dig.
Du låg så stilla, som om du sov, men det fanns ingen där. Jag tänkte att du drömde och att jag skulle möta dig där. Tårarna rinner fortfarande längst min kind, minnena besöker mig och nuet jagar mig. Det jag känner som verkligheten tycks vara långt borta och jag vet inte hur man hittar dit igen. Ingenting blir sig likt, det har jag förstått, ingenting blir som det var med dig, det har jag förstått. Men inget mer än det kan jag förstå.
De säger att jag ska förvandla känslorna som bor inuti mig till något fint - men jag vet inte hur man gör det nu och jag försöker febrilt att lista ut vem jag är utan dig. Jag vet inget annat än att jag faller. Men när jag kände mig som allra lägst, när inga ord kunde trösta, när jag drog täcket över huvudet, kom han till mig. Det är en form av räddning, jag slipper säga det själv, jag slipper tänka allt en gång till och någonstans lyckas jag finna tröst i honom. En liten glimt av ljus långt, långt där borta. En liten glimt av mig själv. Musiken kramar ur mitt hjärta och ibland undrar de andra om den kanske snarare stjälper än hjälper mig men jag vet att den räddar liv. Den räddade inte ditt men nu räddar den mitt.

James Blake - The Wilhelm Scream