Apan känner alla, ingen känner apan.

I viss mån är vi alla lite skyldiga. Somliga mindre och andra definitivt mer. Jag ligger någonstans mittemellan...

När ett samhälle slutar fungera i verkliga livet, när alla behov blir digitalt överförbara blir jag mörkrädd. Don't get me wrong, Internet, och allt vad det innebär, är ett mästerverk med stort M. Men när människor till slut lever sitt liv genom det, slutar ringa, slutar bry sig om någon annan än sina facebook-vänner och gud förbjuder träffas öga mot öga, det är då jag känner hur patetiskt allt är.
Det är en form av drömvärld, som ett rollspel för-oss-utan-våta-Sagan-om-ringen-fantasier. En plats vi tillåts vara något vi inte är, en plats vi vågar säga allt vi alltid önskat, en plats att visa kärlek men kanske framförallt en plats att visa hat. Om jag skapar ett konto, en profil i mitt namn bör en förutsättning för att överhuvudtaget bruka detta vara att man också är sig själv. En nyckelregel lyder något i stil med att; Har du något att säga, säg det till min fejja. Alltså, skriv aldrig något som du sedan inte har balls att säga i verkliga livet. Låtsas inte att du är häftigare än vad du i själva verket är, lek inte oberörd om du inte är det.
Ta Facebook till exempel, det tog bra jävla tid innan jag skaffade det. Och inte var det alla mina femtio-tio-tusen-"vänner" som lockade. Nej, jag hade sedan en tid tillbaka myntat uttrycket: Sedan Facebook kom vet jag vilka mina riktiga vänner är. Vilket är lika sant som sagt. Ett argument för alla facebookare är alltid; "Det är så roligt för man har så bra kontakt med sina vänner och även gamla vänner" Huh? Say what? Up my ass, sanningen å säga är att jag nu, sisådär 3 månader efter min debut, snarare har sämre kontakt med mina så kallade vänner än vad jag hade tidigare. Och att denna sajt sedan är fullkomligt överreklamerad gör att jag, var och varannan dag, funderar på att stänga ner det där kontot. Signa ut och bli anonym och mindre betydelsefull igen. Ha! Nej, det är tragiskt. Numera känner vi till varenda lite onödig detalj om varandra men är ändå så långt ifrån att verkligen känna varandra. Det är rätt snuskigt och falskt när jag tänker efter och jag saknar den där sorten som en gång kallades människan. Apan känner alla, ingen känner apan. Yes, det är vad vi blivit.

Att detta jag försöker beskriva och som jag vet att många kan relatera till sedan släpps i musikform gör mig lite smått lyrisk. Inte nog med att texten sitter där den ska utan jag fullkomligt älskar det faktum att Hard 2 Handle lägger ett riktigt tungt men dock klassiskt beat till denna skööööna låt. Ja, den är typen du gärna vill att de bredvid dig på bussen råkar höra, typen du gärna pumpar så högt att bildörrarna skakar, typen du gärna trycker upp en t-shirt med och typen du bara måste plåga dina grannar med.

Obnoxiuz - Apan känner alla


Over and Out

Detta har jag lärt mig efter alla The Hills-avsnitt...

Han luktar säkert lite inrökt och tidvis även ofräsht, men det gör ingenting. Han är lite lagom solbränd, har slitna jeans och ovårdat hår som matchar hans I- don't- really- care-attityd. Han hänger på den smutsiga rockbaren på hörnan, dricker allt on the rocks och har alltid sin arm runt någon desperat tjej som snappat upp att he plays in a band. Picture it.
Det jag så fint försöker beskriva är alltså att han är från Los Angeles. Det är faktiskt ganska uppenbart. Kanske har jag aldrig varit i änglarnas förlorade stad men något måste jag ha lärt mig efter alla The Hills-avsnitt jag sett. Men sanningen å säga är att det inte enbart är det yttre som avslöjar dem utan det hörs på långa vägar. Indierockbandet som spelar rock när det är som allra skönast och där Los Angeles- solen lyser igenom. Inga toner som hoppar fel, killar som kan sina instrument, mjuka röster och ett band som lämnar mig otroligt imponerad. För hur många lyckas göra ett så grymt debutalbum som Chief har gjort? Nej, inte låter det som några rookies i alla fall och att varje låt på plattan tycks rycka med mig på något vis är inget annat än imponerande.

Night and Day

Fördjupning: Jag

Jag tycker inte om mig själv när jag, helt utan belägg, tar mig friheten att döma någon annan, att skapa något som jag tror är sanningen. Det ligger så mycket bakom allt det där de oftast är - Varför han måste spexa, varför han måste synas och höras, varför han är hög och andra gånger låg. Vi tittar konstigt, tänker "crazy fuck" och går vidare med våra liv. Och så är det med det. Som ett omedvetet men inlärt beteende vi anammar i obekväma situationer. Lite så har det känts med Christer Sandelin i Så mycket bättre. Majoriteten av deltagarna har tillsynes verkat obekväma och besvärade med den person han är. Att då få lära känna honom lite bättre, se vad som ligger bakom allt det där, gör att vi som människor växer. Det finns mer än popdängor och danshits och detta blev rätt uppenbart när Petter, lika mästerligt som vanligt, framförde en låt inspirerad av Hjärtats ensamma slag - vilken i sig resulterade i att vi alla stannade upp för lite livsbejakande.
Kanske var det inte detta som var meningen med programmet men efter varje lördag tror jag att jag växer lite och blir en bättre människa. Ett tillfälle att fördjupa mig i mig själv och när jag nu kommer ut på andra sidan är jag lite lyckligare och min syn lite klarare.

Over and Out

Könet bedrar - Könsdebatten med mig själv.

Det är inte för att jag inte diggar tjejer eller så, jag är för farao av den typen själv, men när det kommer till musik blir det ibland lite svårt för mig att hålla mig trogen det kvinnliga könet.
Givetvis går allt här i livet i perioder men sedan några år tillbaka låter många kvinnliga stämmor alltför likt varandra. Alla har den där klangen, som en gång var unik men som nu är lika urtvättad som min myströja. Vem är Du i allt det där? Vad särskiljer dig från alla andra? Detta är emellertid en fråga som aldrig kommer att få något svar utan slutar enbart med att du, en dag, får en käftsmäll. En sådan som hänger sig kvar, pulserar och gör sig påmind varje gång du försöker röra ansiktet. Inte av feministerna i stan alltså, jag talar liknelser här. Ja, för precis så känns det idag, min kind pulserar, jag skäms lite över mig själv och kryper nu till korset på mina bara knän - Yes, det är viktigt att erkänna sina fel och brister, I was wrong denna gången. För här kommer två tjejer som ordagrant misshandlar mig. Och inte blev det bättre när jag till och med var tvungen att googla "Palpitation + låter som en kille" för att jag inte riktigt kunde tro det ändå. Kvinnohatare? Jag förstår om man, vid detta lag, överväger om det är något fel på mig, men alla som hört förstår, och har du inte hört finns det ingen annan utväg än att trycka play nedan.

Det är underligt egentligen, här har jag gått och lyssnat på ett magiskt band sedan en tid tillbaka men bara antagit att det jag hör i mina lurar är en liten, taning, ganska meningslös kille i smala jeans och stripigt hår. Till mitt försvar (om ett sådant ord nu passar i detta sammanhang) så kan det höra ihop med det faktum att stockholmsduon, under en längre tid, klädde sig i masker, icapåsar-över-huvudet och var allmänt oigenkännbara.
Jag skäms men mest av allt är jag nog lycklig att jag fick den där käftsmällen, att livet lärde mig en läxa. För vad kan jag säga? Könet bedrar och så fort den här käftsmällen lagt sig och jag kan röra ansiktet utan att dö, ska jag öppna mitt fönster och skrika ut hur mycket jag älskar kvinnan. Ja, ja, mina grannar kommer hädanefter titta snett på mig, och vore jag singel hade jag fått gå i celibat. MEN hallå, du förstår väl, liksom jag, att jag är skyldig det här. Om inte det kvinnliga könet eller mig själv så for fuck sake Palpitation.

You & I

Ps...kanske är Maria Vejde hermafrodit eller nått....?....Ds.


Over and Out

Matilda och Nils. Gulliga, enkla och fullkomligt hjärtskärande.

De är gulliga, ja det är precis vad de är. De vågar ta steget att berätta känslorna på det där sätt vi alla faktiskt kan, inga krusiduller, inga särskilda metaforer, bara straight up känslor. Ganska befriande ibland. För ibland vill man inte behöva tänka själv, ibland vill man bara att någon annan ska berätta om allt det där som far runt inom en. När jag känner mig lycklig och onårbar, när jag känner mig låg, när min blick stirrar tomt ner i marken eller drömmande ut genom fönstret. Då man känner sig riktigt rutten eller är riktigt kär, när dina egna ord inte räcker till. Det är då man tror att ingen annan förstår och det är då man önskade att någon fångade en med de där orden man behövde höra. Verkligheten ser inte alltid ut så och detta kan vara en av orsakerna till att the man upstairs kom på det fina vid namn musik.
Så, kan du relatera till känslan som beskrivs ovan eller bara känner för att vrida om hjärtat lite? Då är detta något för dig.

Och du...Hon, Matilda, är som en operfekt Melissa Horn, and how I just adore operfekta ting. Det faktum att hennes ton ibland svajjar och att hans fingrar, Nils alltså, hoppar lite fel på pianot ibland gör det hela bara mer genuint och älskvärt. Visst luktar det bröllopssång här?

Steget - Jag skulle dö för dig

Over and Out

Mitt öde är som en tågresa

Tänk att något kan kännas så genuint och nära fast att det i själva verket är så väldigt långt borta och overkligt. För visst var det inget annat än berörande att se samspelet mellan Barbro och Petter igår? Jag får nog aldrig veta hur de kände men jag kan relatera till, vad jag tror var, känslan. Känslan av när man finner en viss kontakt med en annan människa, en äldre människa som bär på en vishet och berättelse om livet som man själv ännu inte har. En känsla av ro och trygghet, en känsla av att det inte finns något som man inte kan dela med den människan. Det är fan grymt och få förunnat.
Jag tror att jag har en sådan person i mitt liv och av en viss anledning kan jag bli tårögd av bara tanken på honom. Jag vet egentligen inte varför, vi känner inte varandra så väl, egentligen, men det vi, så onekligen, delar kan inte beskrivas i ord. Jag vill bara att han ska berätta allt för mig innan det är försent.
Och det är väl så med människor vi möter? Någon sa någon gång att mitt öde är som en tågresa, ibland kliver mitt öde på tåget och ibland är det bara jag som bestämmer vilket öde som får stiga på. Jag tänker på det där ibland och många gånger blir det så uppenbart att vissa saker händer utanför min kontroll. När livet liksom överraskar en och bringar personer i ens liv som förblir, som av en anledning - Och just detta är vad jag tror skedde där mellan Barbro och Petter en sensommardag på Gotland.

Och musiken, suprise, suprise, han gjorde det igen! Och det är galet, ännu en sak med livet, som att "det" hör och ser allt man tänker. För när vi igår satt i soffan, lika hänförda som varje lördag sedan en månad tillbaka, började vi diskutera samarbetet bakom låtarna. Vilket jävla samarbete med andra ord! och vips, som på beställning, bloggar Petter om just detta dagen därpå. Ensam kan vara stark men allt som oftast står det någon bakom dig som gör dig lite starkare och lite bättre.

Jag känner att min tid med Så mycket bättre har lett till en viss soulsearch. Jag begrundar saker och ting, människor omkring mig och livet i sig. Det handlar mycket om musiken men kanske mest om mötet mellan människor. Möten som kan vara magiska och som bevisligen varit det. Och kanske låter jag inte så tuff i skrivande stund men jag kan säga att jag känner mig som en tuff brud i lyxförpackning.
" En tuff brud i ett snyggt fodral, vill ha en tuff jäkla brud som är precis som jag. Ett stycke dynamit, ingen halvdan grej, en som pallar va' med mig men samtidigt vara sig och vi hittar på saker för vi gillar samma grej." - eller hur D?

Over and Out

Vem behöver Voltaren-gel och värktabletter när Penga' Per finns?

Jag har sagt det förut men det tål att höras igen; Det är något visst med oldschool-soundet. Jag bara dör lite så skönt det är. Och det kan mycket väl vara för att det är en av de få saker som är på gränsen till perfektion här i livet. Inget annat sound får mitt huvud att gunga lika skönt och inte är det heller troligt att något annat sound kan få mig att totalt glömma bort hur jävla ont jag har i ryggen i skrivande stund...

Att Rikti Skit Posse spelat sina skivor och varit flitiga elever på hiphoplektionen gör att de kan sin oldschool-story till punkt och pricka. Och att Penga' Per fått ett alias, hiphop professorn, avslöjar något många av oss redan visste. Att han dessutom går solo och i nedanstående låt reminizar tillbaka till sin uppväxtort, Saltsjöbaden, a.k.a Saltis, är kanske något som jag inte direkt är ensam om att hylla. Att hans namn dessutom känns bra för både öga och mun får en filur som mig att digga det, om ännu, lite mer. Och om någon nu tänker; huh? Så är svaret enkelt, testa, titta, lyssna, känner du något? Om inte, nej, sorry, då är inte du och jag av samma typ.

Det är galet, så fort låten tar slut gör sig den där svidande smärtan, som strålar i ryggen, påmind- Bäst vi kör repeat ikväll! Så, jag lutar mig tillbaka, maxar ljudet och driver iväg till där Penga' Per är för en stund. Hey! Vem behöver Voltaren-gel och värktabletter när Penga' Per finns?

Den Fräsha Prinsen Av Saltsjöbaden

Over and Out

Du har inte en aning, du har inte en aning...

Jag höll andan varje gång det klingade till i glasen där på bordet. Tankar om tolkningsfloppar oroade mig och kanske hade jag inte förväntat mig att få ta del av en av de mest magiska kvällarna på länge.

När alla nu hade lagt ner lite mer tid och lite mer hjärta än i tidigare avsnitt fick, för en stund, hela världen en dos av värme. Jag insåg att mina ögon fylldes med tårar i varje låt och när jag sedan såg hur huvudpersonens ögon gjorde detsamma föll den där tåren ner för kinden. Allt var väldigt vackert, väldigt unikt och väldigt, väldigt berörande. Men kanske blev det framförallt jävligt tydligt vad som egentligen skedde där i rummet. Mannen har mästerverk i bakfickan och någonstans tyckte jag mig ana att det även gick upp för honom själv. Vad han faktiskt åstadkommit, vilken del han är av vår historia.

Nu har jag spelat alla låtar på repeat och jag lär inte tröttna i första taget. Varenda låt bär på något alldeles eget och värmer till här inuti. Men jag måste nog säga en sak. Plura, kära, kära Plura, det du gjorde var så rakt på. En låt där Petter öppnar sitt hjärta och som onekligen redan betyder mycket för honom gjorde du till er. Så ärlig och genuin att jag, för en stund, bara ville hålla om er båda. Ja, och kanske är just det den genomgående känslan. Jag vill vara där, jag vill också lära känna er nu. I ett stadie i livet då många runtomkring en glider långt ifrån och stannar kvar i en tid som inte är jag ställer jag mig ibland frågande till om det finns fler av typen jag. Men nu vet jag.

Logiskt

Over and Out

Ps. Peter och Petra lär för övrigt vara ett givet samarbete i framtiden. Ds.

Visst blir du aldrig som dom på Allsång på Skansen?

Ingen har missat hypen, den nästan outtalade fighten dem emellan. Vi har väntat på att jämföra, fast att de båda gjort klart att det inte finns någon jämförelse. Vi har fått höra glåporden i media fast att vi inte fattade ett skit. Två som tidigare var som ett har gått skilda vägar. Eller? Jo, vänskapen är numera svårtolkad men musiken då, hur lyder den förbjudna jämförelsen? Låt oss, först och främst, göra det klart att det hörs att dessa män arbetat ihop tidigare. Många instrument, många rytmer och sättet att leka med rösten förenar dem. Och om det ena är mer popigt än det andra? Vi får nog lov att hålla god min och aldrig avslöja sanningen. För vad fan är popigt år 2010?

Alla älskar Oskar, först var det alla musikälskare, sedan P3 och sedan alla fjortisar - Vägen var spikrak. Och trots att vi alla, så febrilt, ville göra jämförelsen när snacket om Daniels kommande platta gick, lutade han sig stilla tillbaka och inväntade lugnet. Det lugn där vi vanliga dödliga (Läs: Inte fjortisarna) nästan spydde på Vilja Bli. Den dag är idag.
Ut kommer Svart vitt och allt däremellan och det låter bra. Yes, något mer upbeat, något hetare men tidvis också rätt likt Snook med sin hiphop-sång. Men inte likt as in a diss, för make no mistakes, Snook var, och kommer alltid att förbli, genialiskt men Daniel är som Snook fast snäppet vassare. Han bär på en underliggande ton i texterna som bjuder in till en personlighet som intresserar mig. Till saken hör också att han antagligen aldrig kommer kännas lika mainstream som Oskar. Oskar stod, i mångt och mycket, som frontfigur i Snook och nu är han Sveriges lilla hunk (ordagrant). Ingen tjej tackar nej och det är väl inte något fel i sig, men jag tror och hoppas att Daniel kommer undan skriken längst fram på Allsång på Skansen ( Just det, det har han redan dissat). Det jag försöker säga är alltså att jag tror och hoppas att han kommer göra medvetna val för att undvika risken att sluta som "skäms-låt". (Läs: För, du kan på allvar inte mena att du fortfarande sätter på Från och med Du utan att skämmas lite ?)

Daniel Adams-Ray - Gryningspyromanen

Over and Out

Ps. Ni har väl inte missat att Daniel är dessutom är en grym kläddesigner? VILL HA! Ds.

"jag-vill-inget-annat-än-att-må-lite-bajs-och-känna-något-annat-än-rutin-en-stund"-skivor

Idag är det grått och träden piskar i Malmö. Min rumpa blev blöt när jag satte mig på cykelsadeln och min jacka läckte igenom för allt regn. Inget är kul, allt är segt. Du känner inte för att gå upp när klockan ringer, inte för att behöva vara människa. Du önskar att täcket kunde vara virat runt dig hela dagen, att du inte hade ett liv.
Nu är det mörkt och jag gör kväll. Jag tänder ljus i lägenheten där jag bor, dricker te, virar filten runt mina iskalla fötter och sätter sedan på Jörgen Kjellgren som värmer upp mig.
Det är något med honom. Att bara läsa hans biografi på hemsidan träffar mitt i prick och läsandet avslutas med att jag tänker på hur fantastiskt det var skrivet. Hur det skrivits precis på det vis jag älskar - Det måste betyda något. Då känner man plötsligt att man är ett med någon eller något och man känner sig inte längre ensam och konstig.

Som så många andra klassiska "jag-vill-inget-annat-än-att-må-lite-bajs-och-känna-något-annat-än-rutin-en-stund"-skivor reminzar du genom hans skiva, Noir Syndrom, tillbaka till känslor av hur sveken kändes, hur det kändes att sluta tro och hur ensamheten ibland var din enda vän. Allt är inte alltid illa men det känns och ibland behöver vi något som slår till oss i solarplexus. Något så vi kommer ur allt vi är på rutin och bara blir människor igen. Förmågan att se sig själv, att ha lite självdistans är kanske också ett av de drag jag gillar allra mest hos Jörgen. Att dissa sig själv, ja, det är fint ibland.

Och det där med Noir Syndrom, ja, det beskriver han bäst själv;

"Albumtiteln Noir Syndrom kom till Jörgen en natt vid Karlbergs station när han, fulltankad på John Connolly, Stieg Trenter och Newcastle Brown Ale satt på en bänk och stirrade ut över spåren. Det hade varit dags att gå hem länge när Jörgen insåg att han kanske trivdes där i regnet och mörkret trots allt. Så han satt kvar där ett tag med sina demoner som sällskap, och insåg att dom kanske var några av hans närmsta vänner. Dåliga vänner, måhända, men bättre än inga alls.
Numer bor Jörgen på Södermalm och lever i ett litet vardagsparadis med sin dotter. Men man kan fortfarande se honom sitta på den där bänken vid Karlberg vissa nätter. Det är väl nåt slags klassträffar kan man säga. Klassträffar regisserade av Tim Burton alltså."

Over and Out

Ps. Om du känner igen honom är det från Oh Laura. Du vet, RELEEEEEEEASE ME! Ds.