Efter de tabbar han gjort, kan man tycka vad man vill om Kanye, men att göra musik i en annan liga, det kan han.
Det sägs att han ville sampla några av Vernons låtar och att det hela sedan slutade med att han bjöd med självaste Vernon till en två veckors semester på Hawaii. Att denna resa skulle sluta i en rad häftiga toner och kollaborationer kunde väl vem som helst förutspå? Men vem hade väntat sig det här? Det är som att man får det bästa av två världar. Man trycker nervöst på play-knappen och nästan förväntar sig magplask. Hur kan några som är så olika bli så bra tillsammans? Fast att jag gärna hade kopplat bort den där jävla auto-tunen i inledningen så växer den på mig. Och fast att jag först blev chockad och nästan äcklad när jag hörde hur det styrde mot uptempo så börjar jag nog älska det nu. Som sagt, det bästa av två världar. Det ekar i mitt huvud, opposites attract. Det ligger visst något i det där. Saker vi inte alltid kan förstå har ändå en så logisk förklaring. (Det blir svårt för Simon i filmen I rymden finns inga känslor...) Bon Iver's underbara, faktiskt oförklarliga röst och Kanye's sjuka beats och slingor tar varandra i hand och går sakta men med stabila steg ner mot altaret.
Jag är två år äldre än sist. Han med. Sist var jag i ett annat skede i livet än vad jag är nu. Han med. Jag är fortfarande jag, jag är ganska liten men ändå mer vuxen än vad jag var då. Han med.
Jag tror att han bjöd in oss till begynnelsen sist och att han nu tagit sig, och oss, vidare in i sena tonåren och förbi 25-års-krisen. Han beskriver det vi alla känt, eller det som de unga kommer att få känna. Förr tog vi dagen som den kom, inga planer, inga bekymmer. Inga räkningar som skulle betalas, inga måsten och inga men. Och som en blixt från klar himmel börjar det hända någonting med dig. Man tänker tankar man aldrig tänkte då. Existentiella och cyniska frågor framträder och kanske är det då som man inser att man faktiskt blivit stor. Just de känslorna beskriver Parken exemplariskt på plattan Framtiden var här men han lyckas samtidigt bjuda upp mig till dans på några spår. Han gör det klart att; Bara för att vi blir äldre och faktiskt lite klokare (for good or for bad) så glömmer vi inte vem vi är. Jag kan ha lika roligt som jag hade igår men idag vet jag kanske vad morgondagen kan betyda. Han är han, jag är jag och du är du. Igår, imorgon och idag.
Förresten. Varför känns det som att alla musikjournalister som recenserat skivan kopierat varandra - det kan inte vara en slump att alla rekommenderar samma spår? Vad är felet? Bakläxa eller vågar du inte bryta mönstret? Ja, vi vet att Annas sång är underbar, det var redan sagt men hör ni inte hur vacker Kom tillbaka! och Varenda tåg är? Hör ni inte det han vill få sagt?
Han är som en fin, gammal vän. En sådan som jag alltid vet finns vid min sida. Vi möts inte varje dag, vi är periodare han och jag. Han blir trött på mig och jag på honom och andra gånger älskar vi varandra, vi älskar varandra som när vi var små. Ja, vår tonårsförälskelse kommer nog aldrig riktigt släppa. - Vi försöker att vara utan varandra ibland men det fungerar inte så. Det var som han skrev en gång, han beskrev det så bra; "Livet förändras var jag än går och det kommer kanske inte alltid vara vi två, bara så länge det finns stjärnor över oss och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå. Den här pojken har aldrig riktigt sett någon i ögonen och jag skulle förstå om du skulle träffa någon bättre sen men månen är död när jag tänker på det och himlen är gjord av sten. Så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över, nej. Men jag går inte isär när jag går med dig."
Det kan vara svårt att tala om honom, han äger en så stor del av mitt hjärta. Det är som att man vet men inte vill att han någonsin skall ha varit någon annans, men det var han. Ja, jag hörde henne. Varje dag hörde jag henne när de möttes. Han sjöng högt om hur det kändes att vara Uppsnärjd i det blå och hon försökte förstå. Hon behövde nog honom då, behövde honom så som jag hade behövt honom tidigare och skulle komma att behöva honom framöver. Somliga kvällar var de säkert destruktiva tillsammans men för det mesta så hjälpte han nog henne igenom någonting jag inte kunde förstå.
Han skrev för ett tag sen, han skrev om de tio år vi känt honom. Jag nöp mig i armen för att veta att det var sant men det räckte att jag hörde hur de plockade på gitarren i inledning. Att han sedan skrek något, då visste jag att jag inte drömde längre. På ett gammalt, hederligt Hellström-sätt ryckte han sedan tag i mig. Jag tvingades upp ur soffan, jag skulle bara hoppa och skrika lite jag med. Snart skickar han skivan också. Jag tror han sa att han var rätt nöjd med den, men det ska vi diskutera sen. Tills dess är jag bara nyfiken på vad han ska få sagt denna gången och det hela verkar lovande. Likt i River en vacker dröm, hoppas jag att han vågar tala mer fritt och plocka bort lite av hans pretentiösa sida på plattan. Att han låter henne, hon den andra och alla oss andra bli uppsnärjda av honom en gång till.
Förresten, hon, hon den andra, berättade att de skulle mötas igen, den 19 november i Köpenhamn. De skulle visst ta ett glas vin innan och ville att jag skulle följa med...
Killen fullkomligt exploderar. Nu ser jag honom överallt, alla börjar förstå hans storhet. För jag lovar, sanna mina ord, denna man kommer skriva historia, han är stor, riktigt stor.
Jag minns när jag hörde honom första gången. Mina förväntningar var låga, "här kommer en ny vit kille som leker gangster" tänkte jag, men ack, ack, ack vad fel jag skulle ha! Återigen, slap in the face från fördomen själv. Det är tydligt, hans storhet går inte att blunda för. På ett nästan oförklarligt sätt är han klockren. Han är typen där vad som än kommer ur hans mun så blir det till guld. Hans rhymes är tajta, nytänkande och medryckande och jag är alldeles säker på att han har ett minst sagt grymt crew bakom sig och sina beats.
Det jag nog älskar mest med honom, hans musik åsidosatt, är det faktum att han fortfarande är äkta. Ännu har inte storheten gått honom upp över öronen och hans storhetsvansinne handlar snarare om dedikation än om prestige och respekt, vilket man tyvärr ser alltför sällan nowadays. På något vis är han ännu oförstörd och jag hoppas han lyckas bibehålla det tillståndet - Att hans tatuering på hans armbåge i form av Lil' Mac fortsätter att påminna honom om barnet han har i sig och att hans tatuering på ankeln i form av en smiley fortsätter att ge honom ett gott skratt, att han förblir den vi känner honom som. Att han fortsätter att vara sann mot sig själv och skriva texter som man kan relatera till. För just så är det, ordet relatera är ett nyckelord för Mac. Han kunde relatera när han såg filmen Kids och inspirerades sedan till sin mixtape K.I.D.S - Kickin Incredibly Dope Shit. Yes, ni vet den omskrivna filmen Kids som släpptes i mitten av 90-talet? Den där en banbrytande och chockerande sanning kom fram som fick omvärlden att reagera och däribland Mac, en ganska liten Mac vid detta skede. Ja, för sanningen å säga är att Mac Miller nyligen avslutat High School, så det är en ung förmåga vi talar om, vilket i sig är ännu sjukare och ännu mer inspirerande. Filmen Kids var, hur som helst, ett faktum och Mac gillade det sätt som filmen berättade sanningen, trots att han, flertalet gånger, påpekat att hans liv inte var fullt så sjukt som barnens i filmen. Men han kunde relatera och han inspirerades till sin mixtape - och det hörs. På ett skönt, avslappnat sätt ger han oss en behaglig tur down memory lane och använder, i och för sig, både ordet weed och termen smokin' weed en och annan gång för mycket. Men trots att jag inte sympatiserar med det så antar jag att det är annorlunda i staterna. Kidsen har det lite annorlunda på den fronten än vi. Medan en annan ringde sin spritlangare eller bad någon på systemet att köpa ut, rökte andra gräs, I guess? Hur som haver, hela smokin-weed-dealen a side, han är tung. T-U-N-G och jag är nästan mållös nu. Jag kan bara säga som såhär, jag ser verkligen fram emot att få följa honom nu och jag tror att han och jag har en grym resa framför oss - eller vad tror du? Lyssna nu på nedanstående och gör sedan dig själv en tjänst och ladda ner hans mixtape. Jag lovar, det ångrar man inte.
Jag berörde ämnet något igår, fördomar. Ja, de förföljer oss var vi än går och vi tvingas allt som oftast fightas mot dem. De kan vara jävliga men figthen resulterar nästan alltid i att man får sig en knäpp på näsan, att man lär sig någonting och växer som människa. Det känns bra - och så känns det nu. Kanske är det inte de tankar vi är mest stolta över men någon gång har vi nog alla tänkt dem - Norrland, hur gangsta kan det bli? Den där stora delen av Sverige som lever ett liv utanför mitt. Djupa, mörka skogar, pick-up-bilar, renar och korvmojjar. Men vad vore jag utan min fördomar? Inte sittandes här, golvad, med en röd och uppsvälld kind efter den käftsmäll jag fick när jag hörde dem. Rapparna George Kaplan och Rewind i Trainspotters gjorde det jävligt tydligt för mig. Norrland is the dirty north. Så, jag sitter här golvad nu, jag njuter. Deras platta påminner om ett par unga Looptroop och producenten Academics ger mig sköna nostalgitripps till tider då musiken var enkel, ren, hård men mästerlig. Tider då man skapade något riktigt hårt alias och loggade in på Whoa. De lyckas också ge mig en fräsch känsla, det kanske märks att de alla är unga, att de har något nytt att ge oss, children are the future - eller hur var det nu? En sak är säker, den lite äldre, svenska hiphopeliten, bör nog bana väg för Trainspotters annars plöjer de den vägen själva. We better watch out for the Dirty North!
Så, njut nu av en av årets mest populära videos tillhörandes låten Fan First.
Ibland är kombinationen bara så rätt. Här snackar vi en av svenska hiphopens mest respekterade producenter, Thomas Rusiak, som tillsammans med en av hans kvinnliga stjärnskott, Adiam Dymott, och två av Sveriges mest talangfulla rappare, Näääk och Nimo, slår ihop sig och bildar gruppen Hur Högt. Yes, nu har jag spelat deras första singel, Hur Högt?, en längre tid och självklart måste den in i mitt musikotek. Jag kan dessutom passa på att tillägga att ivrig är bara förnamnet för hur jag känner inför deras kommande skivsläpp.
Denna låt är på gränsen till perfektion. Jag menar, du har den sköna rappen, det råa soundet, basen, två sköna killar som joinar (DJ Vietnaam och Jerry Hoffmaestro) och en medryckande refräng där du helt enkelt inte kan låta bli att sjunga med. Jag stampar foten i takt med basen, hiphop-ryckningarna sätter in i verserna och jag lovar att hon i ettan bredvid hatar mig nu. Hennes vägg och glas vibrerar säkert därinne. Men, fuck it, det är omöjligt att ta hänsyn till henne nu. Hur Högt ska spelas HÖGT!
Over and Out
Ps. Är inte videon sedan så jävla grym? Som en grym trailer - och jag vill se hela filmen! Inte ofta man ser sådant i svenska sammanhang. Ds.
Detta är fakta: De är sex gruppmedlemmar och de skapar musik för att lämna det förgångna, skapa något nytt och gå vidare i hopp om att deras musik ska ge dem ett bättre liv. De har influenser från The Beatles och Crosby Stills Nash Young och de är osignade.
Detta vet jag: Jag älskar det sätt de så mästerligt behärskar sina instrument, hur de så samstämt leker med sina röster och framförallt så älskar jag sångarens ljuvliga röst. Hur vissa av hans toner skär i mitt hjärta och hur körsångaren sedan ser till att ta ett stadigt grepp om det så jag vet att jag lever. The Head and the Heart - Sounds Like Hallelujah. Ja, deras bandnamn i kombination med låttitel säger precis det jag vill få sagt. Jag längtar tills utbudet blir mer, tills de blir signade och kan förgylla min vardag med något annat än myspace eller halvkassa YT-klipp.
Och så var det där med namnet... Ja, det går inte att förneka, det är något man gillar bara man ser det framför sig och bara det gör, i sig, att man vill gilla dem som band. Är det då därför jag nu sitter här och lovordar dem i kväll? Kanske, men mest troligt inte. Det tog kanske en stund men jag förstår allt nu, deras namn, dess betydelse. Deras musik gör det så tydligt, budskapet går igenom och jag förstår att de har både hjärta och hjärna i det dem gör. De vill inte bara göra fin musik utan också påverka - och de gör dem, i alla fall när det gäller mig. För det är inte utan att jag nu, när jag snart ska bädda ner mig, som jag kommer bejaka det jag gör - Vad jag gör.
Som skåning slår det aldrig fel att du på fester, uppåt i landet, alltid ombeds att prata lite, "för det låter ju så roligt" och sedan gör de en, alltid lika dålig, imitation av skånska. Strax därpå kommer de nöjda kommentarerna om att "gräva bort Skåne så de tillhör Danmark igen". I detta läge tror de att man ska knäckas, falla ner och gråta, men icke. Det första jag brukar rekommendera dessa typer är att plugga på sin historia en gång till och sedan tacka ja till deras erbjudande. Utan några som helst politiska värderingar älskar jag bara det jag upplever varje gång jag är i Danmark. Frihetskänslor, kontinentala känslor, stilsäkra människor och ett klubb och- uteliv som slår Sverige med hästlängder. Att The Raveonettes dessutom härstammar därifrån gör inte valet mycket svårare. Här hör vi duon i en absolut fantastisk cover av The Stone Roses I wanna be adored som gått varm hos mig under sensommaren. Så, vad sägs Sharin och Sune, har ni plats för en som mig? Jag spelar inget instrument, jo, tamburin, om jag måste, men det räknas kanske inte (?) annars kan jag kanske bara stå bredvid och se bra ut? Eller så kan vi bara räcka fingret åt alla icke-skåningar tillsammans ibland? - SLAP!
Det är sjukt vad accessioner kan göra med en, hur de fullkomligt kan skada en och i kväll blir detta ett verkligt problem för mig. Framför mig hör och ser jag en riktigt skön låt och inspelning men så är det hon. Hon man såg i Eva & Adam-filmen (nej, inte den vuxna, den för oss förlorade som föddes på sent 80-tal) hon som var den störiga plastsyrran som tog Evas leftovers i form av Adam. Japp, hon var som rollfigur skapad för att hatas och de gjorde vi. Sedan såg vi henne även i den tuggummi-popiga-sleesiga-tjejgruppen-Play och som kanske 11-åring hatade du att alla killar var kär i henne istället för dig, att hon hade allt du ville ha, trodde du. Ja, kontentan av detta blev kanske inte den bästa för oss små flickor och som om någon ristat in detta i vår själ så är det direkt dessa känslor jag återupplever när jag nu ser henne. Ha, ha, jag måste bara få skratta åt mig själv, detta är bara så tragiskt att det är komiskt. Men jag ger mig inte. No! Not today! Jag är inte 11 år längre, jag spelar upp låtarna om och om igen och jag kan bara inte förneka att jag lite smått älskar det nu. Trots att hon låter som en lite mer finputsad och nasal Lykke Li så gillar jag henne för den hon är. Den hon är nu, det hon gör nu.
...Ett, tu, tre, den gamla bilden av henne är som borta med vinden och framför mig ser jag nu något riktigt jävla bra. Förlåt mig Rosanna Munter för allt gammalt groll, låt oss försonas? Jag kanske älskar dig...
Waterfall (Official video) Waterfall (Live at Teknologgatan)
Man kan lätt tro att denna konstellation är helt ny, men icke. Faktum är att dessa tre grabbar går way back, yes, vi snackar redan från lågstadiet. Så, föreställ er hur gulligt det här har varit en gång i tiden. Små, taninga pojkar med gitarrer, mikrofoner och popdrömmar. Well, självaste bandet, Junip har, i och för sig, funnits i tolv år men de har inte varit aktiva hela tiden. Det gick i perioder och när en av dem hade en framgångsrik solokarriär pluggade till exempel en annan på konstskola i Finland. Men nu släpper de sitt första debutalbum, Fields, och jag är mycket intresserad. Som vanligt är det inte förstasingeln som lockar mig utan jag hittar alltid mina egna favoritspår. Det jag hör gillar jag. Det är enkla, nästintill monotona toner men det gör inget för hans röst gör lyssnaren så bekväm i just det. Det är så vi känner igen honom. Dock gillar jag det faktum att det, trots allt, hörs tydligt att han backas upp av något annat än vad våra öron är vana vid. Jag tycker de tillsammans gör det tydligt att det inte bara är han nu utan att de är tre. Här hör vi ett par välkomna trummor, hårdare bas och några knasigt sköna electroljud. I skrivande stund har jag lurar men kan bara föreställa mig hur skönt basen hade upprört mina grannar. Men så hör de sången, den lite gulliga och lugna och kan bara inte banka i väggen. Perfekt.
Det känns som en lång tid sedan nu, fast ändå som igår. Det är främmande, fast ändå så nära. Tänk att det har gått två år sedan jag satt där på bussen till Lund, med alla galna S:t Lars människor, och lyssnade på honom varje dag i mina lurar. Han följde mig vart jag än gick, min vän, mitt beroende. Och tänk sedan hur länge det känns som jag väntat på att nya skivan skall komma, fast att jag fortfarande älskar den gamla lika mycket som då. Så, precis när jag hinner tänka tanken, att det enbart är han som saknas för att hösten ska bli komplett, så dyker han upp igen. Nog för att jag, sommaren igenom, spelat Ser du stjärnan i det grå? men jag ville ha något mer och om nio dagar blir det så. 29 september blir Framtiden var här min. Fast dessförinnan gav kära PSL mig, för några dagar sedan, en försmak på vad som komma skall. Så, nu sitter jag här och lyssnar på Annas sång, för hundrade gången, och känner exakt samma känslor som han gav mig då. Jag bara vet att den kommande skivan kommer att gå lika varm som föregående. Att den kommer gå rakt in i mitt hjärta och att vi kommer att bli goda vänner den här hösten också. Jag tror och hoppas på en ny bästis, ett nytt beroende. Att vi kommer gå hand i hand och göra allt ihop igen. För så är det faktiskt, jag känner något speciellt i takt med musiken och kanske framförallt i takt med texterna och det faktum att de sjungs på svenska. Jag erkänner. Hej, jag heter Mia och jag är svag för dig Pelle Lindroth, jag är svag för Parken, and I'm damn proud of it. - "Hej Mia!"
Sätt på dig dina hörlurar och du ska få höra något skönt. Hör du hur ljudet vandrar från öra till öra? Det inleds med att det enbart spelas i ditt högra öra. Där hör du några vackra ackord på gitarren medan det efter en stund är trummor som stampas igång på ditt vänstra. Sedan stämmer kören in på båda sidor och man bara vet att det inte kan bli fel, eller hur? Jag skulle vilja påstå att det är en rätt grym cover av Talking Heads version, trots att den i sig inte sett sina sista dar. Ja, vid närmare eftertanke är de där Local Natives jävligt sköna. Lyssnar man till instrumentalen är den inte alltför avancerad utan istället är de inte rädda för att leka med sina röster, skrika lite, yla lite och sedan använda trumpinnarna någon annanstans än på trummorna. Precis sådär operfekt som jag gillar. Att sedan Pitchfork släpper en helt amazing inspelning av låten gör att mina fingrar glider mot repeatknappen om och om igen...
Jag minns det tydligt, ja, han är faktiskt ett av de allra klaraste minnena jag har från Whoa. Yes, ni som är med hiphopsvängen fattar vad jag menar. Notera då att jag har, kanske universums, segaste minne, så för mig betyder detta något alldeles speciellt.
Känslan sitter kvar; ” Spökskrivare - Högerklicka och spara som” sedan var den min och detta var på tiden då skivor fortfarande brändes. Sedan spelade jag den flitigt i mitt rum och var extra nöjd när jag spelade den i stereon på någon random hemmafest. Hur het var inte jag? tyckte jag, de andra tittade konstigt, gav en liten grimasch. Ni vet, läppen drogs närmare mot kinden, tänderna visades och ögonen skrynklade ihop sig. Det var tecknet för ”snälla sätt på 50 Cent för det är minsann tung hiphop.” De tittade nöjda mot varandra, slängde i It’s your birthday i spelaren och tog fram de thug-iaste fingrarna som en Näsetbo kunde. (Läs: Inte så särskilt thuggish för er som inte varit där)
Idag känner dessa människor till honom från Far & Son och de tror de är heroin-chic-flummiga när de slänger sina svettiga hårtoffsar sida mot sida i takt med musiken. Men, jag älskar dem ändå – alla kan ju trots allt inte vara lika grymma som jag är…
Hur som haver, jag känner honom från Las Palmas, en del av Far & Son och nu mer underbart som Simon G. Yes, jag vill lova att helgens bravader brände av denna låt både en och två gånger. Kanske är det något med skånskan, något med beatsen eller något med texterna, I don’t know, allt jag vet är att mitt huvud gungar ghetto. Sug på den eller nej sätt på låten så fattar du vad jag menar.
Simme
"Jag växte upp i Hjärup, i södra Sverige. Det var typ som Sex & the City ungefär, fast på landsbygden och utan sex då tyvärr."
Ps. Att rekommendera Spotify versionen. Är man fresh på marknaden är det svårt med dessa jäkla klipp. Ds.
Jag har hört att hans lust till att skriva låtar kom tillbaka efter att han testade att översätta en text från The National's Matt Berninger. Något befriades inuti honom, tiden med Niccokick och Sounds Like Violence blev suddiga och ut kom hans soloprojekt, Daustralien. Jag har också hört att somliga påstått att om man gillar artister som Håkan H och Markus Krunegård så kommer man även gilla detta. Jo, visst finns det vissa likheter i ljud och tempo men utöver det förs mina tankar snarare åt ett annat håll och någonstans låter Andreas Söderlund som en blandning av Emil Jensen och Jonathan Johansson fast det är ändå så tydligt att detta är Andreas. Han har något visst, något eget och jag älskar det faktum att det hörs ända inifrån hans hjärta vad han menar. Varenda drag på gitarren, varenda trumslag och varenda ord har en större mening än att bara vara ett ljud. Jag njuter av det sätt han skriver, inget är perfekt, känslor blir till ord och ord blir till texter att tolka hur man vill. Det är som att han läst de där raderna i Olof Lagercrantzs bok Om konsten att läsa och skriva när Lagercrantz refererar till Wolfgang Iser;
" Läsandet är en arena där författaren och läsaren tillsammans uppför ett fantasiskådespel. - Det är inte blott författaren som är kreativ utan också läsaren."
Nu, några av mina favoriter från skivan. Hawaii och Pappa, pappa varför gråter jag?
Sommaren kom och gick igen. Jag hann säkert med mycket men just nu minns jag inte vad. Allt känns lite suddigt och förvirrande men en sak minns jag, musiken, den minns jag alltid och likt alla andra somrar förgyllde den var dag och yttrade sig mest med glada toner. För visst är det så att när värmen tränger sig på, när solen bränner din hud, känns det faktiskt främmande att sätta på de lugna melodierna. Men nu är hösten här, älskade, älskade hösten. Den tid av året jag älskar mest, den tid som gör de mest magiska sakerna med mig. Den tid som inspirerar, den tid då det spelas som mest musik. Som en god inledning på denna årstid har jag laddat upp med en Spotify-lista som går under namnet Lugnt och jag vill lova att den spelas på repeat om och om igen. Ja, jag tvekar faktiskt på om jag någonsin kommer byta igen men det vet jag att jag kommer. Jag har inlett varje dag med en viss klassik låt. En låt som bara kan beskrivas som mästerlig. Det som gör mig knäsvag är kanske mannen i sig men också det faktum att låten är så skönt soulig. Jag tror att det räcker med dessa ord idag, det får bli en mjukstart efter ett långt break, så klyschigt nog låter jag musiken tala för mig nu. God afton, ses en annan dag.
Efter de tabbar han gjort, kan man tycka vad man vill om Kanye, men att göra musik i en annan liga, det kan han. 
