Det känns som en lång tid sedan nu, fast ändå som igår. Det är främmande, fast ändå så nära. Tänk att det har gått två år sedan jag satt där på bussen till Lund, med alla galna S:t Lars människor, och lyssnade på honom varje dag i mina lurar. Han följde mig vart jag än gick, min vän, mitt beroende. Och tänk sedan hur länge det känns som jag väntat på att nya skivan skall komma, fast att jag fortfarande älskar den gamla lika mycket som då. Så, precis när jag hinner tänka tanken, att det enbart är han som saknas för att hösten ska bli komplett, så dyker han upp igen.
Nog för att jag, sommaren igenom, spelat Ser du stjärnan i det grå? men jag ville ha något mer och om nio dagar blir det så. 29 september blir Framtiden var här min. Fast dessförinnan gav kära PSL mig, för några dagar sedan, en försmak på vad som komma skall.
Så, nu sitter jag här och lyssnar på Annas sång, för hundrade gången, och känner exakt samma känslor som han gav mig då. Jag bara vet att den kommande skivan kommer att gå lika varm som föregående. Att den kommer gå rakt in i mitt hjärta och att vi kommer att bli goda vänner den här hösten också. Jag tror och hoppas på en ny bästis, ett nytt beroende. Att vi kommer gå hand i hand och göra allt ihop igen. För så är det faktiskt, jag känner något speciellt i takt med musiken och kanske framförallt i takt med texterna och det faktum att de sjungs på svenska. Jag erkänner. Hej, jag heter Mia och jag är svag för dig Pelle Lindroth, jag är svag för Parken, and I'm damn proud of it. - "Hej Mia!"
Over and Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar