Like a fat kid need cake.

Att nätet och i särklass YT fullkomligt strömmar av olika kanaler gör att en musikdrugy som jag kan sväva iväg och glömma både tid och rum i flera, flera timmar. Lite smått manisk tänker jag för mig själv: "Bara en till...och en till...och en till". Till slut är jag så fullmatad med musik att jag bara måste spotta ut något. Då når jag någon form av klimax där jag hamnar i gränslandet mellan att spy och lessna till att ställa mig upp och hoppa i ett rus. It spells b.e.r.o.e.n.d.e.
Så, om vi då talar om beroende får jag steppa upp och erkänna att Life in Film varit mitt fördärv ikväll, Ja, jag medger, jag föll dit både en och två gånger. En gång till, bara lite till och jag bara måste. Som besatt drogs mitt finger mot den där play-knappen om och om igen. Jag hörde inget runt omkring, ett världskrig hade kunnat pågå utan min vetskap. Den ena inspelningen bättre än den andra och så fortsatte det.
Inte kan väl jag rå för att de förför mig med sina söta modsfrisyrer, Kings of Leon-stämmor och talang? Inte kan du väl beskylla mig när de råkar vara så in i helvetes jävla sköna? Inte är väl det mitt fel? Sorry, nu fungerar inga övertalningsmetoder och skickar du mig på en intervention kommer du tomhänt tillbaks. För det är lika sant som det är sagt - Jag kan inte slita mig, varken öra eller öga tillåter det att ske. Jag vill se deras söta, knäppta skjortor och jag vill höra dominansen i sångarens klang. Bara en gång till, en gång till...like a fat kid need cake.

Alleyway

Ps. Burberry acoustic, partner in crime. Ds.

En kvinna, en man, en gitarr och en generalisering.

Tendenserna är solklara. Som att det vilar inom oss, att vi smälter lite som isglassen om sommaren när vi får höra dessa män. Tjocka, smala, prydliga, ostädade - Vi kvinnor är svaga för en man i sällskap med sin röst och gitarr. När jag tänker efter är det antagligen för att det är så naket, att de frivilligt blottar allt det som bor inuti dem. Vi tittar djupt in i deras ögon och önskar att vi var den de sjöng om, eller att någon, någon gång, sjöng om oss på det sätt de gör.
Här kommer då denne lite halvt smutsiga Nottingham-bo och vi trillar dit igen. Jo, för nog smeker hans raspiga och tidvis hesa ton min soul-själ alltid, jo det gör den definitivt. Jag inser också att jag finner det befriande - Att soulen inte lurar iväg mig på vilovägar utan talar sitt tydliga språk. Hopp och förtvivlan, lust och kärlek, glädje och sorg.
Och visst kommer det inte som en chock när jag berättar att Liam Bailey är signad av Amy Winehouse skivbolag, Lioness Records? Visst känner du plötsligt igen den smutsiga soulen? Utbytt är glammiga festblåsor och perfekt wailning och vi tas tillbaka till gatan, den där gatan det hela började på. Med lidelse i röst och blick känns sedan allt plötsligt lite mer genuint och betydelsefullt.

It's not the same

Övergången från pojke till man. En påminnelse till alla dem som aldrig trodde det om oss.

Han går under genren Dub/New Wave/Psychobilly och det är lika förvirrat som det låter - fast på ett bra sätt, ett gudomligt bra sätt faktiskt. Tonerna pendlar från den ena ytterligheten till en andra och skapar en viss sinnesförvirring. Du kan aldrig förutspå var nästa ton ska landa och du kan aldrig gissa hur han röst ska låta. Om något är fräscht och nyskapande så har vi det här och nu, det vill jag lova.
För mig räcker det nästan bara att titta på honom, jag faller direkt. En blek, tanig, rödhårig 16-åring med stans skönaste frilla och kläder uppenbarar sig. Och med stämband som är i övergången från pojke till man påminns jag om en tidig Luke Pritchard. Faktum är att det nog inte finns röster som är mer sårbara än just dem i övergången. Det hörs tydligt, hur innerligt allt är och hur man på ett vis har benen i båda läger. Man är lite barn och lite vuxen och kan således leverera en känsla jag numer enbart kan erinra när jag hör sånt här. Jag tycker om att minnas, att vara intakt med den person och de känslor man haft kontra den man är och allt det man känner idag. Jag skulle aldrig bli som alla dem. Dem som inte tog en på allvar på grund av ens ålder och det påminner Archy Marshall mig om. Tji ska dem få (!) för jag är säker på att vi kan räkna med att se mer av denna man, pojke, människa, whatever suites you, och jag längtar redan efter mer.

Zoo Kid - Out Getting Ribs

Ett stycke daglig dos envoi

Om jag struntar i att titta på klippet och enbart lyssnar blir det ganska uppenbart att det som vilar i mina händer är unikt. Att sedan öppna ögonen och dessutom inse att de står på en bakgata i London och så obesvärat och bekvämt skapar musik är bara så jävla bra. Ja, det finns kanske inga andra ord än just de som beskriver hur fruktansvärt genialiskt detta är.
Originalversionen är icke att förringa, och inte heller det faktum att det belgiska bandet Absynthe Minded är mycket talangfulla, men denna version bräcker både det ena och det andra. Den är av typen jag inte kan vara utan och jag har sugit på karamellen hela vintern och sedermera insett att jag varje dag behövt en daglig dos. Jag är imponerad av allt som händer, från varenda litet drag på stråkarna till hur orden bara tycks falla ur munnen på Bert Ostyns. Och för detta kan jag inte bara tacka bandet utan kanske framförallt watchlistentell som står för produktionen bakom magin.

Nu önskar jag bara att jag varit där eller kunde vara någonstans där dem är. Och kanske, om tid och pengar hade samtyckt, hade jag tagit mitt pick och pack och dragit söder över då jag hört att de drar ut på en unplugged tour nu i februari...

För er som är sugna på mer, skippa Spotify i detta fall och surfa runt på YT.

Musiken är min baby och du får inte hålla den.

Kanske är jag inte riktigt bekväm med det faktum att hans röst hörs mer frekvent i radio. Kanske känns det olustigt att han ska gå från det här han så länge varit till det där. Kanske är jag inte redo för hysterin, kanske kommer jag inte klara av när kreti och pleti stolt kommer rekommendera honom. Och kanske är jag dum när jag säger det för han förtjänar ju det? Och visst är det oundvikligt, och i själva verket sjukt att det dröjt så länge? Kanske kommer jag göra det för hans skull, kanske kan jag kompromissa lite. Jag kan låtsas att jag inte hör när svågern tipsar och jag kan låtsas att jag inte ser när alla house-brats-kidsen fistpumpar på nattklubben. Kanske hatar du mig nu, tills det att du inser att jag talar om precis den där känslan du så väl känner igen? Kanske är det just så han beskriver det själv Musiken är min baby och du får inte hålla den. Somliga låtar vill man inte att andra ska höra, somliga texter vill man inte att någon annan ska förstå. Men så får man påminna sig själv, fuck det, en grym platta förtjänar ett erkännande. Och grym platta är nog bara förnamnet. I gränslandet mellan spoken word och rap är han så långt ifrån förutsägbarheten man kan och lyckas ta mig på en resa jag aldrig varit på förr. Som ingen annan gör, eller antagligen kan eller kommer att kunna, prat-rap-sjunger han sig igenom mitt hjärta i Till minne av.

Ps. Drömmare. Ds.