Shake, shake your spirit free med Metal Mother.

Det är en mörk och mystisk inledning som omedelbart lockar mig i låten Shake. När trumman sedan går igång och Metal Mother själv sjunger med sina enkla men kraftfulla textrader inser jag, till min stora förvåning, att hennes musik fyller en form av primärt behov inom mig. Det går kanske inte att beskriva i ord men ljudkonstellationen låter som om den härstammar från en plats långt utanför det jag kan greppa och ta på, från en plats där man känner sig väldigt, väldigt liten i sammanhanget.
Efter ett tag börjar jag misstänka att det är precis dessa känslor som Metal Mother vill att hennes musik ska framkalla. För ju mer jag får reda på om henne, desto mer inser jag att hon minsann är en udda men spännande typ som dedikerat sitt liv till underliga men fascinerande ting. Ta bara hennes namn till exempel, man drar direkt paralleller till heavy metal men ack så fel för tydligen är det baserat på den kinesiska myten om Moder Metal - Hon som med sina ädla metaller, guld, silver och platina håller samman världen. Och, visst kan jag ibland tänka på den värld man lever i, den planet mina fötter faktiskt vilar på men allt som oftast är tugg som detta bara ganska flummigt i min värld. Detta till trots så kan jag inte förneka vad hennes musik gör med mig. Full med puls, trummor och pianoslingor lockar hon med vackra men kusliga toner och jag blir berörd.

Tati, som hon egentligen heter, har alltid haft en god relation med musik då hennes bror var DJ men det dröjde dock många år innan hon själv insåg att det hon skrivit och producerat kunde omvandlas till en skiva. Efter en jobbig separation och några dödsfall isolerade hos sig ute i skogen och i samklang med Moder Jord växte skivan Bonfire Diaries sakta men säkert fram. Nu, tre år senare, släpper hon den och jag vågar nästan lova att hon kommer påverka dig likt det sätt hon påverkat mig - om inte annat kommer du förstå vad jag menar när du ser nya videon till Shake där hon är på den plats hon trivs allra bäst på...

Min favorit på skivan? Post Weekend

Intervju: Bravestation

Runt påsk kunde ni läsa om bandet Bravestations intåg i mitt liv - Bandet som inte bara satte ord på de tankar jag haft utan som också gjorde att min nyfikenhet växte när jag fick nys om historier kring såväl bandnamn som texttolkningar. I förra veckan fick jag tillfälle att byta ett par ord med Derek Wilson från bandet, ett tillfälle att komma männen bakom ljudet närmare.

I've heard at least one of you has a connection to Sweden, could you tell us more about that?
I was born in Växjö, Sweden. My dad was playing pro hockey over there for a few years, I haven't been since but hope to make it back some day.

Tell us a little about how the band was formed.
Devin, Jeremy and I played in bands for years under a few different names including The Blazers & Arizona Ice - it wasn't until we moved to Toronto for recording/producing & graphic design schools that we met Andrew while working on our demo for a year end school project.

Your bandname is inspired by Aldous Huxley's novel Brave New World and Robert J. Hastings essey The Station - can you explain it?
There are some riveting themes in Brave New World; the idea of using social satire through concepts like reproductive technology and sleep learning to convey a dark futuristic vision has been very influential on our lyric writing. Hastings' essay just has such a positive message; the notion that you can't let fear of the future or regret of the past control your life is absolutely massive.

Is there a song on the EP which you are particularly proud of?
White Wolves definitely captures a certain energy and darkness that we really identify with; it has both a haunting and hopeful quality to it that really resonates with us. But I think we're equally as proud of Clocks & Spears and Colour Us With Youth as each of them take you into their own perspective worlds.

As you already know Colour Us With Youth is a favorite of mine - therefore I have to ask, what went through your minds while writing it?
The song is about not letting age define you and the possibility of creating a place in your mind that allows you defy time and space. It also touches on some other themes though, like the lyric 'I will be cultured and you will be tricked' expresses the idea that there's a certain naivety that exists within all of us. The overarching theme of being young, and then growing old is just so profound - Colour Us With Youth tries to capture that and make time stand still.

You are now on a UK tour - how has your music been recieved? and when will you visit Sweden?
Our UK tour has been an incredible experience to date and we've played to some awesome/receptive audiences - it's our first time playing outside of Canada and touring, so we're really enjoying the peaks and valleys that life on the road has to offer. We just played Evolution festival in Newcastle, UK, and that was absolutely surreal sharing the stage with Iggy and The Stooges, The Kills and Two Door Cinema Club. We're hoping to visit mainland Europe in 2012!

Mention some band/artist that the readers of bakomljudet should check out.
Freedom or Death, Nightbox, Young Empires.

Modern och tidlös soul med Michael Kiwanuka.

Det tar inte många sekunder innan hans musik letat sig in i mitt hjärta. Det värker, det blöder, hans livebejakande texter träffar mitt i prick och jag vill aldrig sluta lyssna. Jag studerar honom noga, försöker läsa av hans blick, vill att han berättar om sitt liv. Att han och jag är lika gamla (Läs: 23 år) förbluffar mig men gör även mig mer intresserad. Som om det hela, av någon oförklarlig anledning, blir mer relevant. Mannen bakom ljudet är idag den Londonbaserade singer/songwritern Michael Kiwanuka som står för den bästa moderna soulen jag hört på länge.

När du lyssnar på hans musik slås du av tre framträdande saker - Gitarren, texterna och rösten.
I själva verket började det hela efter att han sett Jimi Hendrix för första gången. Plötsligt gick det upp för honom att han faktiskt inte behövde bli fotbollsproffs som alla hans kompisar, det fanns något annat och tanken på att han skulle arbeta med musik blev mer och mer självklar. När sedan en kompis gav honom en skiva med Bob Dylan kom inspirationen han behövde till att börja skriva egna texter. Texter som sedermera omvandlades till underbar musik efter dagen då han hörde en akustisk version av Sittin' on The Dock of The Bay med Otis Redding. Hans röst slog honom med häpnad och efter att ha studerat hans teknik gav han det själv ett försök - tur var väl det.
Idag har han arbetat fram en unik stil och teknik där han blandar soul och folk. Just nu turnerar han med Adele men i takt med att människor får nys om honom blir hans anhängare bara fler och fler och det dröjer nog inte länge innan han frontar de större konserterna själv.
För nog tror jag hans tidlösa musik faller många i smaken och om man dessutom, sedan tidigare, gillar artister som Otis Redding eller Bill Withers, ja, då är Kiwanuka ett givet val.
Så, håll utkik efter denna kille och håll även utkik efter hans EP, Tell Me A Tale som han släpper 13 juni, för jag känner på mig att det blir en platta alla bör ha i samlingen.

Nedan ser ni hans första musikvideo till titelspåret Tell Me A Tale samt min personliga favorit Home Again.

Bloggdrömmar, musikens makt och min mamma.

Drömmar, ett hopkok av dina tankar och intryck, en märklig företeelse som kan ta dig både genom himmel och helvete. En företeelse som har makten att sätta din sinnesstämning i gungning och som har makten att make or brake dagen som kommer.
Efter ett par nätter med jobbiga möten med sådana som jag saknar var det äntligen på sin plats att få min beskärda del av feelgood drömmar. I en dröm som numer känns som en dimma, en flashback av ett fylleminne, var jag på en husfest med både Dylan från HAPPY TRENDY och Blu. Vi snackade, dansade och hade det bara jäkligt gött. När jag nu, morgonen efter, sätter på samma låt som jag lyssnade på innan jag gick och la mig verkar allt kristallklart. Min dröm blev ett hopkok av veckans intervju och snack med Dylan och låten How Do You Sleep där Blu fyller ut Brooklynbaserade gruppen Recess mycket sköna låt.
Recess består av Sene som står för hiphop-verserna i musiken och den andra hälften, bandet, The Clubhouse, som tillsammans skapar ett nytt, spännande sound där hiphop möter jazz och indie. I tonerna till deras feelgood musik möter man i How Do You Sleep ett sound som stundom är sövande men som så ypperligt beskriver drömmarnas fridfulla sida och sidan där mardrömmarna är din plågoande när du vill sova.

Konstellationen utav dessa musiker, som tillsynes är så olika, blir i min mening en konstellation som verkligen imponerar. Generellt sett kan man väl säga att jag imponeras utav människor som överraskar, de som bryter invanda mönster och sticker ut. Precis så känner jag för Recess. På deras självbetitlade album, som nyligen släpptes, tar de hiphop, indie och jazz och omvandlar till en multigenre där varje låt tycks överraska dig. Jag hör musik som har makten att påverka, musik som enar människor med olika musikstilar och det är fascinerande. Att deras sound dessutom präglas av sköna saxofon-slingor, och en skön saxofonist i sig, gör mig ännu lite mer nöjd och tankar på min mamma sätter in. Hon, som alltid varit knäckt över att min bror inte fortskred sin karriär som saxofonist, kommer kanske hoppa av glädje, trots att detta inte är den musik hon vanligtvis lyssnar på.

Maybe success is what you make it? Jump off, fly now, get there, reach high, hands down, speak up!

Toussaint Morrison, även känd som medlem i rockbandet The Blend och som medlem i hiphop-trion Lazlo Supreme, tar några utav sina bästa influenser från sin variationsrika bakgrund och bakar in en rad samplingar och släpper plattan Is Not My Homeboy. De 12 spåren är minst sagt genomarbetade och du möts av intressanta samplingar från bland andra Oasis, U2, Franz Ferdinand och Justice.
Hans uptempo och tidvis hysteriska musik gjorde först att jag ryggade tillbaka men i takt med att jag lyssnade på texterna insåg jag hur mycket jag gillade den personlighet som uppenbarade sig, och hur mycket hans fuck-off-nu-ska-jag-erövra-världen-attityd peppade mig. Han tar plats, siktar högt och är kanske precis det jag behöver just nu;
Maybe success is what you make it? Strike back, get some, take none, run like the wind of a hurricane and keep up, all in, all out, jump off, fly now, get there, reach high, hands down, speak up!

Med favoriter som Left 4 Blend, Late For My Own Funeral och Walk Thru The Wall stannade jag upp och insåg snart hur hans texter och de där samplingarna, som tidigare irriterat mig, faktiskt arbetade i perfektion och berättade en livshistoria som jag ville höra fortsättningen på.
Med en bakgrund olik många andra MC's blir han en udda fågel på hiphop-himlen och kanske är det precis det som fascinerar mig. Och man kan inte heller annat än att beundra den kreativitet som han levererar, även om den stundom svämmar över på plattan. Jo, för nog har han något visst den där Toussaint Morrison? Inte bara ett namn som är totalt omöjligt att uttala utan också ett sätt, en teknik, ett sound som i min mening, kommer att få sitt välförtjänta erkännande inom en snar framtid.

Intervju: HAPPY TRENDY

För ett par veckor sedan kunde ni läsa om den unga talangen HAPPY TRENDY här på bloggen.
Hans musik är minst sagt säregen och skivan, Old Friends, har kommit att bli en av mina absoluta måsten.
Jag fick chansen att byta ett par ord med honom och kunde således få en klarare bild av vad som gömde sig bakom ljudet.

You have previously made ​​music under the name Kumon Plaza - what sets Kumon Plaza and HAPPY TRENDY apart, what's the difference?
I started working on the Kumon Plaza project just over a year ago. I was really into 8-bit music and using gameboys as sequencers at the time. I really had no plans of getting my music out on the internet, it was mostly just a little project I had as a hobby. To my surprise the first release made it's way around the blogs and that kind of introduced me to the whole blog scene and exposed me to meeting a lot of rad people. After playing a bunch of shows around Western Canada I got a little bit bored with the project. I may or may not be working on new KP stuff in the future, I haven't decided yet. The move to HAPPY TRENDY was mostly because I wanted to try out a more "songy" approach with the vocals rather then just electronic instrumentals.

Tell me a little about how/when the album Old Friends was created.
I wrote and recorded the Old Friends tape over this past winter break. It gets really cold here, the winters are really long. I was cramped up and keeping warm in my basement and I had a lot of things on my mind.

Which out of your songs means the most to you and why?
All the songs I've put out are really personal and they're mostly about past experiences in my life. I think Two Grams is probably the most meaningful song to me. It's about my grandfather who died a few years ago. The loop that plays throughout the song is sampled from an old Casio keyboard I used to play around with when I was really young.

What inspires you in making your music?
I'm inspired by past experiences, nostalgia, and just the plain nature of life. A lot of different ideas pop into my head all the time, so I'll write it down and play around with it when I get home or something. The writing and recording process usually happens at the same time for me. As soon as I jam out an idea I'll immediately start recording it to my tape machine and start working on a song.

Mention some music that others should check out.
I'm always listening to a lot of Coma Cinema, Foxes in Fiction, Chad VanGaalen, Silly Kissers, and Azeda Booth. I've also had some French records on repeat lately.. Arnaud Fleurent-Didier's "La Reproduction", and Serge Gainsbourg's "Les Années Psychédéliques 1966-1971".

Tack mina fellow twittrare, tack för Blu.

Det går nog inte en dag utan att jag tänker och även påpekar hur grymt jag tycker att twitter är. Medan gemene man slaviskt uppdaterar sin facebook inser jag mer och mer hur tråkigt det forumet är och lutar mig istället tillbaka och uppdaterar min twitterfeed och ler nöjt. Debatter, nödvändigt- och onödigt vetande, musik eller bara någon som skrivit något roligt. Med alla dess uppdateringar håller du dig ständigt ajour och faktum är att vore det inte för twitter så hade jag ju antagligen inte upptäckt att västkustrapparen och producenten Johnson Barnes släppt en ny platta förrän mycket, mycket senare. Jo, för helt utan förvarning, helt utan promotion droppar han under sitt artistnamn, Blu, en samling låtar som känns både nytänkande och spännande.
Med en avskalad och nästan ihålig ljudbild ger han ett hiphopsound som känns annorlunda. Det är lo-fi-beat som stundom är off-beat och som medvetet spelats in på ett amatörmässigt sätt där hans nakna texter om saker han sett spelas upp. Vid första lyssning slogs jag av dess enkelhet och känslan av att det var spännande men jag anade kanske inte då att plattan skulle komma att växa på mig. Nu har jag lyssnat på den i över en vecka och sakta men säkert kryper den sig närmre och närmre mitt hjärta. Det framträdande, och tillika titelspåret, Jesus är svår att inte omvandla till sin favorit och med en plastpappa som är pastor blir den dessutom högst aktuell och lättare att förstå.

Så, tack till twitter, tack till mina fellow twittrare som gör livet lite, lite bättre - Tack för Blu. Och vill du nu att jag ska göra ditt liv lite, lite bättre? Följ mig då på twitter.

Adjö för alltid du dumma association.

Jag måste lära mig att komma omkring det, jag måste sluta förknippa detta band, och i särklass California Sunrise, med henne. Är säker på att du vet hur det känns - känns när någon du inte gillar spelar samma låt som du själv spelat och älskat. In kliver någon och totalt förstör känslan, associationen och minnena låten gav dig.
Låten i fråga har följt med mig dag in och dag ut i nästan ett år nu. Den tog mig genom vattenpölar och snödrivor, var med första dagen då solen värmde mitt ansikte och alla de gånger jag behövde lyftas upp. Hade det inte varit för henne hade den och bandet haft en självklar plats här för länge sedan men jag har liksom inte kunnat förmå mig att göra det. Men idag, efter lite pepp från Kenta så känner jag mig stark och har bestämt mig att från och med nu tar jag den tillbaka, den är min, dem är mina, bara, bara mina. Far och flyg du dumma, dumma association och välkommen in i musikoteket Dirty Gold.
Kanske borde jag dessutom tacka In the open-inspelningen som med dess skvalpande vågor och skymningsljus peppade och påminde mig om att det var dags. För varför i hela friden skulle denna vidunderligt sköna pop-surfs-trio straffas för min löjliga association? Nej vet du vad, självklart ska jag dedikera ett inlägg till dessa barely-passed-puberty-killar från San Diego. De har ju dessutom släppt fyra andra låtar på EP'n Roar samt Oh land (TV Girl cover) som likt California Sunrise är löjligt sköna och mig trogna var eviga dag. Så, adjö för alltid du dumma, dumma association, jag kommer verkligen inte att sakna dig!


Ps.Nyfiken på vem "hon" är? Ds.

In the Open: Dirty Gold - California Sunrise from In the Open on Vimeo.

Du, drömmar och jag.

Tänk den som inga minnen har, tänk den som inte minns hur det känns att vara 15 år... Själv tycker jag att minnena från förr alltid gör sig lite extra påminda när det nalkas vår och sommar. I takt med att träden slår ut och att solen skiner minns man alla sena nätter, spänningen, hoppet och drömmarna. Med de ögon man då trodde sett allt och med en härlig naivitet fanns inte en tanke på den stress och press vuxenlivet kan innebära. Och visst saknar du det ibland men allt som oftast känns det tryggt bara av vetskapen att minnena finns där inne hos dig. Precis sådana känslor gör Jonas Lundqvist mig påmind om i nya låten Du, drömmar och jag. Killen som fler känner som Jonas Game eller som trummisen i Bad Cash Quartet. År 2007 släppte han sin omtalade platta ADHD och den blev snabbt en klassiker i min samling. Faktum är att låtar som Kids'N'Dreamers och Nothing To Lose fortfarande hörs dagligen i mina lurar.
Nu vinkar hans gamla skivbolag Sincerly Yours farväl i en sista inofficiell produktion och sedan bär det av mot ett nytt, ännu okänt, skivbolag där hans fulländare, producerad av Rasmus Hägg, släpps senare i år.

Även om jag verkligen gillade när Jonas sjöng på engelska är jag nu positivt överraskad av hans svenska sång. Det tycks förstärka känslorna han beskriver och hans säregna sätt att sjunga på bryter ändå igenom. Kort sagt är Du, drömmar och jag en riktigt bra låt där sköna gitarrslingor och trumslag får ta stor plats och där texten gör det svårt att inte dras tillbaka några år i tiden. För nog har vi alla en sådan som den Martin som Jonas sjunger om, visst får låten dig att känna allt det du då kände, visst är den en sann nostalgitripp?

Jonas Lundqvist - Du, Drömmar & Jag by TLOBF

Strängar som hoppar, danssug och rockabilly.

Det var i en liten by i södra Oklahoma som det hela började. Grannstadens första skivbutik öppnade och den då unga J.D McPherson tog sina sparpengar och hängde sig på låset. Skivor med artister som The Stooges och Run DMC blev en del av hans samling men när tjejen som arbetade i butiken en dag tipsade honom om Buddy Holly blev livet sig aldrig mer likt igen. Med dess vilda rock'n'roll trollbands han och startade omedelbart ett band där brylcreem var A och O.
Att han influerats utav storheter som Buddy Holly, Carl Perkins och Jerry Lee Lewis märks tydligt när man lyssnar på hans skiva, Signs & Signifiers, där bland andra den erkände Jimmy Sutton och hans basfiol medverkar.

I själva verket är denna rockabilly-värld relativt okänd för mig och kanske tröttnar jag något efter sisådär 3-4 låtar. Dock kan jag inte förringa hur musiken, och i särklass North Side Gal, fullkomligt osar min definition av rock'n'roll, något som numera är rätt ovanligt. När du bara lyssnar på låten rycker det verkligen i hela kroppen och själv slås jag av hur McPehrson likt Charles Bradley lyckats skapa ett sound som berättar om tiderna som varit fast med ett nutidsperspektiv. Jag slås av hur denna låt faktiskt har en potential att bli en klassiker likt låtar som Great Balls On Fire och har man någon form av känsla för musik kan man heller inte undgå att ryckas med i deras otroliga musicerande som man möts av i videon nedan. Strängar som hoppar, trumpeter som tjuter, svängiga melodier som skapar danssug och en härligt rivig röst som tar i som om det inte fanns någon morgondag. Talangfulla och stiliga som få påminner sedan dessa karlar mig om hur fascinerande hela rockabilly-kulturen är, hur skön den verkar och att jag kanske borde lyssna på mer utav det den har att erbjuda.

Jag formar ord som betyder allt för någon som förstår dom, men betyder inget alls för den som inte tål dom.

Jag var 13 år och min lärarinna skulle undervisa oss i poesi. Hon dammade av några äldre verk och sa; Detta är poesi. Dikt efter dikt skulle vi sedan analysera och förstå och trots att jag i mångt och mycket uppskattade dem så gjorde det ålderdomliga språket det svårt att relatera. Vid varje tillfälle jag fick plockade jag därför fram mer moderna poeter och inte minst musiker. Med en hånfull blick tittade hon sedan på mig och avfärdade mina val som om de texterna vore mindre poesi än det hon valt. Precis sådana tillfällen hade varit motivation nog för att själv välja att bli lärare, precis sådana tillfällen gör att jag måste skriva sådant här.
Som tur är har det gått ett par år och definitionen av poesi har breddats. Idag återfinns den i nästan allt och till min lärarinnas stora fasa återfinns den kanske framförallt i musik. Varför detta försnack undrar ni kanske då? Jo, för nog är det oundvikligt att inte glida in på poesispåret när man lyssnar på Anton Kristiansson. Denna Göteborgskille som jag följt ett bra tag och sett gå från mer klassisk hiphop, till funk och nu för att landa i gränslandet till spoken word med sin prat-rap-indieklubb. Hans debutplatta, Och jag, har spelats varm ända sedan den släpptes i slutet av mars där låtar som Ingen tror på kärlek och Vi förtjänar att bli lyckliga spelats på repeat. Med sitt brustna hjärta, leopardfläckiga kläder och samplingar omformulerar han inte bara begreppet poesi utan också hiphop. Jag slås av den befriande känslan att allt inte längre måste gå enligt konstens alla regler, jag slås av segervittringar gentemot min gamla lärarinna.
Och kanske hade jag ingen egentlig tanke på att skriva om honom men när jag förra veckan såg att en video till en av mina favoritlåtar dykt upp kändes det givet. Detta är trots allt mitt musikotek, det är här ni får pusselbitarna till vem jag är som person, det är detta jag lämnar kvar till eftervärlden, det är såhär jag vill att ni minns mig.

Ps. Yes, det är den gamla klassikern Enigma- Return to Innosence som han så mästerligt samplat. Ds.

Jag vill inte förlora er.

Den senaste tiden har det känts som om mycket handlat om Kanada, som om landet ständigt velat göra sig påmint. Människor på besök, platser man borde se och kanske framförallt dess musikscen som jag kilat stadigt med det senaste halvåret. Det känns ibland lustigt hur var och varannan artist som faller mig i smaken tycks vara uppväxt i detta säregna land och tremannabandet Austra är inget undantag – den udda konstellationen musiker där Katie Stelamanis står som frontfigur.
Sedan en tid tillbaka har du haft tillgång till EP:n, Beat The Pulse, på bland annat Spotify men nu släpper dem äntligen sin debutplatta Feel It Break.

Med omedelbara Niki and the Dove och Fever Ray-associationer möts man av Katies känsloladdade texter som bäddas in i trummisen Maya Postep och bassisten Dorian Wolfs råa sound. Med hjälp av polaren Damian Taylor vid mixerbordet kryper sedan en mörk synth-electro fram. Deras musik är lika mystisk som bandnamnet antyder och frontfigurens lettiska ursprung genljuder i såväl musik som uttal, men det bästa av allt måste nog ändå vara hennes klassiskt skolade röst som stundom når operaliknande toner och som ger mig rysningar varje gång. På mitt favoritspår, den melankoliska Lose It, blir hennes ord till mina och varje ton letar sig närmre och närmre mitt hjärta. Jag påminns om de människor, saker och känslor jag inte vill förlora, jag påminns om att fortsätta sträva framåt och inte sluta drömma.
Så, kanske lockar beskrivningen av deras musik dig eller kanske blir du nyfiken på vad som får mig att känna som jag gör. Hur det än må vara så rekommenderar jag i alla fall dig att lyssna på dem - och får du sedan mersmak och vill uppleva dem live har lyckligtvis fagra Arvikafestivalen bokat in dem i sommar.

Alltid lika inspirerande med Dev Hynes.

Många känner kanske igen honom från bandet Test Icicles och som akten Lightspeed Champion, andra tycker mest att de olika namnen klingar bekant - och detta av förklarliga skäl. För trots sina ynka 25 år har denna kille en meritförteckning som heter duga och står bakom en rad olika texter och produktioner för artister som bland andra Chemical Brothers, Florence and the machine och den hypade Theophilis London.
Som den kreativa person han är och för att göra förvirringen total drog han nyligen igång sitt nya soloprojekt, Blood Orange, där sköna 80- och 90-talsslingor möter indie och R&B. Och med sitt alltid lika spännande sound gör han mig inte besviken denna gången heller. I låten Dinner möts jag av en sammetslen och stundom viskande röst där den säregna konstellationen av ljud och instrument flätas samman till en riktigt skön låt. En låt som trots beskrivningen av hans vemod skapar en drömsk och avslappnad känsla i min kropp. Denna känsla är för övrigt svår att undvika när man ser den finfina videon där filmningen, miljön och kläderna är sjukt inspirerande. Faktum är att Dev Hynes i sig är sjukt inspirerande. Med sin udda stil slutar han aldrig att överraska och jag älskar hur han får det som mitt huvud är inprogrammerat på att kollapsa. För säg mig, visst är han så otippad att om du inte visste bättre så hade man lätt kunnat tro att videon var dubbad? - Just den reaktionen är vad som är så grymt med Dev Hynes, just den reaktionen ger mig alltid mersmak.

Blood Orange - Dinner from Blood Orange on Vimeo.

Konsert: Long Long Showers Releasefest på Klaffbron i Malmö

När jag i fredags satt och sippa på en caipirinha föreslog någon att vi skulle gå på Malmöbandet Long Long Showers releasefest på Klaffbron i Malmö. Utan någon större insikt om vilket band det handlade om, men med ett inboende sug att upptäcka ny musik, avslutade jag min drink och stack dit.

Efter en labyrintliknande väg tog vi oss in i lokalen som var byggd i nivåer och som hade en skön svartklubbs-känsla. På scenen väntade ett mickstativ byggt av en gammal lamparmatur som snart gjorde sällskap av sångaren Petter Wennblom. Vid sin sida hade han fyra killar och redan från första ton anande jag att de ynka 40 kr jag betalt i inträde skulle komma att bli en välinvesterad summa.

Jag har förstått att många gärna drar paralleller till Morrissey och The National när de hör deras musik. Och visst, den klassiska uppställningen och Wennbloms darriga röst skapar omedelbara associationer till ovan nämnda artister, men på det stora hela gör dem det ändå väldigt tydligt att de inte är som någon annan vi sett förut.
Med ett scenspråk som heter duga inleds min förälskelse när basisten och gitarristerna hukar sig över sina instrument och drar över strängarna som om det inte fanns någon morgondag. En bit upp sitter trummisen som slår så passionerat och intensivt att basen landar i min mage. Och i takt med att Wennblom sedan slappnar av levererar de tillsammans den ena låten skönare än den andra där han står för en hängivenhet utanför denna värld. Han klättrar upp och ner, åmar sig på golvet, sliter av sig både hängslen och skjorta och rusar plötsligt ut i publiken för att fånga allas våra hjärtan.
Efter en dryg timmes spelning har de givit publiken allt och vi är fullmatade med intryck. Jag ser till att tacka dem för en grym spelning och dagen därpå kommer således det verkliga testet – att lyssna på den inspelade versionen. Med rädslan för att platsen, människorna och caipirinhan ska ha haft en alltför stor påverkan trycker jag nervöst på play och känner från första stund hur förälskelsen gör sig påmind. Platsen, människorna och caipirinhan i all ära, men Long Long Showers sträcker sig längre än så. Utanför min dimma av en trevlig kväll landar jag och kan konstatera att de onekligen är ett band man bör hålla utkik efter, ett band som överraskar och inte glöms bort bland alla de där andra.
Så, missade du dem på Klaffbron och blir sugen på att uppleva bandet live? Pallra dig då till Mejeriet i Lund där ett nytt tillfälle ges 1 juni!

Benjamin Folke Thomas på Knarrholmen.

Trots att solen skiner och man hör glada människor överallt sitter jag nog mest och är lite bitter. Bitter över att jag inte kan dra på Knarrholmens festival men så-in-i-jäklandes-bitter över att jag således missar när Benjamin Folke Thomas återvänder till sin barndomsö och förgyller Sverige med sitt celebra besök.

Det här är killen som startade sin musikaliska bana i ett grungeband i Göteborg men vars liv förändrades drastiskt då han hörde Kurt Cubains akustiska version av Leadbellys In the Pines. Ut åkte grungen och in kom country/folkrock-musiken och dess fantastiska gitarrplock som BFT numer är en fena på. Underligt nog har man inte hört alltför mycket om honom här i Sverige men i London, där han idag är bosatt, har hans Bob Dylan-influerade musik gjort sig ett större namn.
Att falla för det han sysslar med är i min mening lika solklart som att 1+1=2. För säg mig, visst kan man inte missa att bli berörd av hans gitarrspel och visst kan man inte undvika hans riviga röst som sjunger sig rakt in i hjärtat? Att han dessutom matchar detta med skogshuggarskjortor och vildvuxna, blonda lockar gör det kanske oemotståndligt.
Så snälla, alla ni som kan, ta er till Knarrholmens festival 20-21 maj. Inte bara för att festivalen är belägen i Göteborgs skärgård och verkar hur underbar och mysig som helst utan kanske mest för att ni inte bör missa Benjamin Folke Thomas nu när tillfället ges. Dessutom bjuder festivalen på en rad andra intressanta spelningar som man gärna hade velat uppleva innan man en dag kilar vidare. Och om du nu sticker dit så lova att ha mig i åtanke, lova att njuta lite i mitt ställe! Tills dess ska jag fortsätta njuta av det jag kan, exempelvis Dreams of High Quality nedan och besluta mig för om jag ska fortsätta vara bitter eller faktiskt ta mig i kragen och planera in ett besök på hans nya hemmaplan...

Three Blind Wolves - Tänk om vår väg aldrig hade korsats?

Tänk om Ross Clark aldrig hade satt sig ner och skrivit de där låtarna när han var 17 år, tänk om jag hade skitit att besöka den där hemsidan, tänk om jag, du hemska tanke, aldrig hade tryckt på play. Skönt är väl då att saker och ting sker av en anledning och att mitt och Three Blind Wolves möte var förutbestämt. För nu ligger jag här och fläker ut mig i soffans divandel, blickar upp mot den molnfria himlen, känner doften från de syrenliknande buskarna utanför mitt vidöppna fönster och bara njuter till den musik som strömmar ur mina högtalare.

Deras högljudda indiefolk/rock/country-musik lurar mig direkt mot staterna och när jag sedan får reda på att de i själva verket är från Glasgow blir jag lite förvånad. Kanske för att jag förknippar Glasgow med det lite mörkare och mer deprimerande soundet och kanske för att jag inledningsvis inte anade deras säregna dialekt.
För att undvika några direkta jämförelser, om bandmedlemmarna själva får välja, tänker jag fokusera på det som gör dem unika. I en galen kombination av influenser från skön 60-tals country och den tidstypiska amerikanska 90-tals indien skapar Ross, med stöd i ryggen, ett sound som skiljer sig från alla de där banden som många tycks vilja jämföra dem med. Att han dessutom har en riktigt grym pipa som han behärskar i såväl lugna som raspiga melodier gör njutningen om än större. Och visst hör man hur hans inspirationskälla, idol och tillika förebild, Niel Young, skiner igenom här och där - och visst älskar man det?
Parallellt med sitt telefonförsäljarjobb såg denna hungriga musiker till att boka in sig på spelningar och kom således i kontakt med en rad olika artister, däribland Frightened Rabbit som omedelbart föll för hans musik. Så, rök gjorde jobbet och nu har de sedan en tid tillbaka satsat helhjärtat på den musik som minst sagt mottagits väl. Och med plattan Sound of the Storm gör Three Blind Wolves det uppenbart att Ross karriär som telefonförsäljare är gone and forgotten och att hans, eller rättare sagt - att deras framtid numer är utstakad och ser väldigt ljus ut.

På repeat; Hotel och In Here Somewhere.

Anthologies 8 : Three Blind Wolves - 'In Here Somewhere' from Anthologies on Vimeo.

Om Dylan bara visste...Tack för hjälpen.

Efter att jag under en veckas tid levt i en form av dvala, totalt fokuserad på måsten, trodde jag inte någon kunde nå mig. När inget annat verkade viktigt, när alla andra ljud bara lät irriterande, smög han sig på mig där på bussen. En obeskrivlig känsla av total öppenhet för mina sinnen spreds sig från mina lurar och över min utmattade kropp när den 17-åriga Dylan Khotin-Foote sjöng för mig. Plötsligt hörde jag varje ord han sa, förstod det bättre än någonsin förr, kände mig nära, och där och då tog han mig ur den dvala jag befunnit mig i.
Denna unga talang är tidigare känd som Kumon Plaza men går nu även under artistnamnet Happy Trendy. Med sin EP, Old Friends, ger han ett annorlunda sound där blygsamma och monotona keyboard-noter får ta största plats men där hans avskalade röst gör det hela minnesvärt. Utan kodord och svårigheter kan du sedan räkna med att relatera till hans texter som sedermera även fäster sin rot vid ditt hjärta.
Nu släpper han en video till nya låten Losing it och jag bara älskar hur den överraskar en. Älskar att den ger allt annat än vad man först kan tro, älskar hur han istället för att balla ur fyller i med sin mjuka ton.

Så, om du behöver komma ur en dvala, känner för att komma dina sinnen nära eller rentav bara vill lyssna på lite skön och spännande musik, gör då som jag och stifta bekantskap med denna unga man.

Happy Trendy - Losing It from Caseytography on Vimeo.

Om Basil vill...

För ett par år sedan var jag fast besluten om att lära mig arabiska. Jag lärde mig väl ett par ord eller två, sa någon enstaka mening, men kände mig mestadels rätt hopplös tills det att jag insåg att mina tveksamma framsteg faktiskt passade ypperligt i taxin. Och när jag då häromdagen såg albumtiteln till Adventure Of’s platta drogs jag automatiskt tillbaka till de otaligt många taxiturer jag åkt och i särklass en gjorde sig påmind.
En tidig morgon i februari gick jag och en 55-årig man på djupet om livstro och religion - Jag ville veta vad orden Insha’ Allah betydde för honom, jag ville förstå. Vårt samtal fortsatte säkert en halvtimme efter det att taxametern stannat och jag förstod att hans tro gav honom frid och lycka i själen. Jag skakade hans hand, han tittade på mig och sa Insha'Allah. Upprymd och något förvirrad klev jag sedan ur bilen och efter samtalet började jag tänka mer och mer på vad som bringade mig likvärdiga känslor? När sedan Dennis och Patric i Adventure Of berättade om referenser som St. Basil, biskopen som beskrev musik som det enda rena sättet att uppleva njutning och lycka i själen, kändes allt så klockrent. Plötsligt kunde jag relatera till den där känslan taxichauffören beskrev och plötsligt blev jag enormt nyfiken på deras platta Insha’Allah.
I en spännande mix av TTA-inspirerad electro-pop, jazz och samba gör de musik om allt från gräset på marken till molnen på himlen. De saluterar livet, kärleken och med biskopen i spetsen banar de sedan en tydlig väg för en egen tro, en egen religion. Musiken är bitvis superpopig och lite lätt irriterande men framförallt är den nog befriande och innehåller dessutom ett och annat minnesvärt citat. Hör bara i Slussen by Night nedan.

Kanske kommer jag inte haka på deras religion till fullo, kanske kommer jag tillbe den ibland men hur det än må vara vet jag i alla fall att de introducerat mig för St. Basil - och han däremot är en figur att räkna med. En figur som bringar de där känslorna som, min vän, taxi-chauffören talade om. Så, nästa gång jag åker med honom ska jag berätta det jag vet nu, och nästa gång jag kliver ur bilen ska jag vända mig om i dörren och säga Insha' Basil och le nöjt.