Tack mina fellow twittrare, tack för Blu.

Det går nog inte en dag utan att jag tänker och även påpekar hur grymt jag tycker att twitter är. Medan gemene man slaviskt uppdaterar sin facebook inser jag mer och mer hur tråkigt det forumet är och lutar mig istället tillbaka och uppdaterar min twitterfeed och ler nöjt. Debatter, nödvändigt- och onödigt vetande, musik eller bara någon som skrivit något roligt. Med alla dess uppdateringar håller du dig ständigt ajour och faktum är att vore det inte för twitter så hade jag ju antagligen inte upptäckt att västkustrapparen och producenten Johnson Barnes släppt en ny platta förrän mycket, mycket senare. Jo, för helt utan förvarning, helt utan promotion droppar han under sitt artistnamn, Blu, en samling låtar som känns både nytänkande och spännande.
Med en avskalad och nästan ihålig ljudbild ger han ett hiphopsound som känns annorlunda. Det är lo-fi-beat som stundom är off-beat och som medvetet spelats in på ett amatörmässigt sätt där hans nakna texter om saker han sett spelas upp. Vid första lyssning slogs jag av dess enkelhet och känslan av att det var spännande men jag anade kanske inte då att plattan skulle komma att växa på mig. Nu har jag lyssnat på den i över en vecka och sakta men säkert kryper den sig närmre och närmre mitt hjärta. Det framträdande, och tillika titelspåret, Jesus är svår att inte omvandla till sin favorit och med en plastpappa som är pastor blir den dessutom högst aktuell och lättare att förstå.

Så, tack till twitter, tack till mina fellow twittrare som gör livet lite, lite bättre - Tack för Blu. Och vill du nu att jag ska göra ditt liv lite, lite bättre? Följ mig då på twitter.