Det är som att varje liten del av mig inte vill tycka om det men jag kan bara inte låta bli. Ju längre in i låten jag kommer så kan jag bara inte sitta still och snart är jag upp över öronen förälskad i deras musik. Trots att det inledningsvis ger lite väl mycket bag in da box-känsla och att de desperat försöker impa med sitt sunkiga korridorliv så blir jag precis sådär galen som jag älskar att vara. Jag älskar det störda och jag älskar att något som jag haft så förutfattade meningar om växer. Det växer från ett mindre hat till pure l.o.v.e. och ni kan tro att jag lärt mig en läxa. No more judgemental bullcrap!
Man bör aldrig vara sen med att lyssna in denna flickas material. Efter en blodtörstig längtan gav hon oss Possibility för några dagar sedan och nu släpps det en alldeles ljuvlig cover. Hon tar på sig The Shirelle's låt Will you still love me tomorrow och det gör hon med bravur. Det är i själva verket sjukt hur en röst kan nå en så hög ton utan att spricka, utan att skära i ens öra. Att något så högt kan vara så mjukt och så fullkomligt älskvärt. En sak är säker, vi alla sjunger i kör med svaret; Ja, vi kommer älska dig i morgon och alla andra dagar Lykke Li.
Han har präglat mitt liv under en mycket lång tid och han var en av få som jag bara var tvungen att köpa skivan av trots att barnbidrag och andra tillgångar inte alltid ville detsamma just då. Jag har alltid hävdat att han är en av få av de stora artisterna som jag faktiskt hade älskat att se live. Jag som annars kan bli lite avtänd av de största arrangemangen i musikväg skulle i detta fall älskat det. Jag misstänker att min kärlek till denna man inte enbart uppstått på grund av hans oklanderliga musiktalang utan även på grund av hans personlighet. I min mening verkar han onekligen lite mer ödmjuk än de allra flesta och jag tror jag gillar det faktum att han är a preacher's son. Lite lagom gangsta men också riktigt mjuk.
I skrivande stund lyssnar jag på en mästerlig version av en klassiker och mitt huvud svänger fram och tillbaka så kraftigt att något nyss knakade till. Att jag dessutom lyfter upp händerna och kör lite gangsterrörelser förvånar inte enbart hundarna här på golvet nedanför mig utan också mig själv och för en stund skäms jag för att sedan fortsätta - Jag kan icke sluta! Under dessa ljuvliga minuter får jag därför inse att jag är lite pinsam och antagligen en fröjd för ögat om grannen råkar titta ut genom fönstret men vad betyder det nu? Jag bjuder gärna på detta eftersom att det spritter i mina fingrar och min hjärna talar med mitt huvud och nacke och befaller dem att röra sig. I have to obey. Hello nackspärr!
Wyclef Jean - Ready Or Not (MTV MAMAs Rehearsal)
Over and Out
PS. Missa inte hans nya material. Me like Warriors Anthem. DS.
De hårda slagen och det inbjudande "hey, hey, hey!" i inledningen får i sig mina öron att spetsa sig och jag hoppas så innerligt att rösten ska matcha detta - Tack och lov är det så. Unik är nog enbart förnamnet på denna sångare och häpen sitter jag när jag hör något så underligt, underligt men skönt. Som om att någon tagit sitt rivjärn och använt det på hans stämband. Med djup inlevelse tackar jag the man upstairs alternativt att Mark Sasso levt som en buse och gurglat whisky på morgonen och sugit i sig tobak på dagen för det här är plain and simple jävligt skönt.
Trots att jag inte är mycket utav poptypen så gör denna låten något med mig och för stunden älskar jag den. Jag är säker på att jag kommer plågas ihjäl av NRJ och dylikt om några dagar men tills dess ska jag njuta.
Det kan tyckas att allt hon rör vid blir till guld och detta påpekar hon även i form av raderna; "There is so much power in my name." Hur som haver gillar jag den aggressiva framton hon haft den senaste tiden. Om detta har något att göra med fläskläppen hon bar på vet jag inte men med största säkerhet triggade den det. Diggar även att man i somliga rader kan höra nyanser av hennes ursprung och det gör det hela ännu mer trovärdigt. Rihanna är lika hård som betongen nu. Med mästerliga beats stampar hon i takt med mina hjärtslag som bultar av rädsla. Jo, nog blir man lite rädd för henne nuförtiden men det spelar ingen roll, musiken övervinner rädslan och repeatknappen misshandlas ikväll.
Så, Wait your turn, idag älskar dig i morgon föraktar jag dig. Spin that shit!
De är den där hiphopgruppen som gjorde sig kända för människor utanför sin hemort Philadelphia när de gjorde en remix på MGMT's Kids. Själv blev jag inte såld på denna remix och inte heller alla de andra de gjort utan gillade mer deras egna musik och så även idag. Det är onekligen en popig ton i mix med sköna beats och i detta blandar de självklart in några rader om bland annat det sedvanliga "jag-gillade-inte-skolan-och-klarade-mig-utan-den-ändå". Lite gulligt på något sätt. Det ska kännas rått och gangster men idag får jag känslan av att vilja nypa dem i kinden och bjuda dem på en kopp kaffe. Okej, kanske inte riktigt så sockersött blir det. Nog häller vi allt i några droppar Strårom när natten gör sig påmind och sakta men säkert blir det nog lite rått och gangster. Men, vem vet, kanske var det gulligt idag men imorgon mår vi alla annorlunda och då är det kanske plötsligt jävligt tung musik som dånar ut ur högtalarna. Kort sagt, gulligt idag, tungt imorgon.
Jag var tvärsäker på att jag höll på att bli blind när fläckarna täckte mina ögon. Och inte hjälpte det att jag veckan innan sett en dokumentär om en man som testade på att vara blind - Men det visade det sig att jag behövde glasögon. Allt detta stirrande in i skärmen hade tydligen påverkat mig mer än vad jag kunde ana och ett tu tre stod jag på Synsam med +0,75 i synfel. Ett ringa fel men dock tillräckligt för att påverka mig tydligen. Just där och då såg jag plötsligt fram emot att plocka upp en bok och det som jag tidigare känt när jag läste fick nu en förklaring, inte längre några kletiga bokstäver som flyter samman. Jag hade enbart siktet inställt på en enda bok som jag köpte direkt när jag fick mina glasögon - Fredrik Strage Txt. Så, nu kanske du förstår, musiken sammanflätar hela mitt liv och så även när det kommer till bokval. Följande inlägg borde egentligen funnits med långt tidigare och självklart påmindes jag om vad som borde skrivas om när jag plockade upp boken och läste kapitlet om The Notorious BIG. Jag skrattade mig fram mellan raderna samtidigt som jag mötte den fullkomligt seriösa tonen och någonstans i det hela nämnde han den, en av mina favoriter med denna man. I egentlig mening behöver den inte någon vidare förklaring utan man ska nog mest bara njuta till den råa texten och de hårda bankandet som i alla fall förvandlar mig till ghettokid om så för de 5 minuter och 8 sekunder som den spelar.
Gimme The Loot
Over and Out
PS. Om ni undrar så är rubriken hämtad från ett mellanspel på skivan Ready to Die och Biggie får denna befallning i sänghalmen. DS.
Det är som att varje liten del av mig inte vill tycka om det men jag kan bara inte låta bli. Ju längre in i låten jag kommer så kan jag bara inte sitta still och snart är jag upp över öronen förälskad i deras musik. Trots att det inledningsvis ger lite väl mycket bag in da box-känsla och att de desperat försöker impa med sitt sunkiga korridorliv så blir jag precis sådär galen som jag älskar att vara. Jag älskar det störda och jag älskar att något som jag haft så förutfattade meningar om växer. Det växer från ett mindre hat till pure l.o.v.e. och ni kan tro att jag lärt mig en läxa. No more judgemental bullcrap!
