Skivan som aldrig ska sluta spela

Skivan fyller rummet på det mest behagliga sättet. Den bara spelar och inte en enda ton stör mig. Jag spelar den högt, jag spelar den lågt och kontentan är att jag aldrig vill att den ska sluta.
Det är ingen suprise för varken er eller för mig själv att Henning och Eric på Sincerely Yours alltid lyckas sätta min värld i gungning och JJ är inget undantag. Med influenser från de bästa har de komponerat ihop den ena unika låten efter den andra. Från Zlatansnack till Lil Wayne sampling och Broder Daniel tragik. Det säger det mesta, helt genialt.

Ecstasy

Over and Out

Jag måste offra mig för konsten, för hans skull.

Om du bakar ihop Bob Dylan med lite David Gray och avslutar med ett stänk av Billy Corgan, vem får du då? Svaret är The Tallest Man On Earth. Geniet bakom detta ljud är dalarnas största stolthet, Kristian Matsson. Mannen som känns igen från bandet Montezumas men som sedan en tid tillbaka går självständig med soloprojektet som får mig att skaka. Nog för att jag är svag för de som förtrollar mig med falska röster men när jag lyssnar på sådant här påminns jag om hur mycket jag bara älskar råa och alldeles gudomliga röster. Han är kort sagt helt fantastisk. Inga krusiduller eller svåra ord, han är helt fantastisk.

Tyckte jag kände igen honom och så kom jag på det - han har turnerat med Bon Iver och således missade jag dessa två genier förra året. Något jag idag ångrar bittert och något som gör att jag snart lägger alla mina besparingar på att flyga mig till en annan stad för att få njuta lite. Man måste offra sig för konsten och nu står jag på tur.

TTMOE - Secret Garden Video Series

Over and Out

Secret Garden Video Series: The Tallest Man on Earth from hoovesontheturf on Vimeo.

Bönen

Hörde henne för några månader sedan nu och så på något underligt vis glömde jag bort henne. Nu gör hon sig påmind igen och jag undrar hur det var möjligt att jag glömde henne? Vägrar se det som ett tecken utan skyller helt sonika på mitt ibland så förvirrade huvud.
Det ska nämnas att kvinnor gjort ett alltför sällsynt inträde i mitt liv. Varje röst har låtit som den andra och någonstans i det hela slutade till och med varje röst att beröra - och berör det inte, då finns det heller inte. Så, på tal om att beröra, här kommer hon med sin vackra pianopop och sin raspiga röst som i sig är det enda i hela världen som hade fått mig att ens överväga att börja röka och hon berör mig enda ut i fingerspetsarna. Nu hade jag också kunnat skriva en låt. Jag hade dammat av pianot, slagit upp ett glas Jack, tänt cigaretten och satt mig i ett mörkt rum med bara några levande ljus. Ja, drömma kan jag, men i ärlighetens namn har jag svårt att se att denna galet söta tjej, som bara råkat fått Tom Waits röst, sitta i ett liknande rum. Hon behöver inte det, det är ju bara hon, på ett så ljuvligt och okonstlat sätt.

Gud som haver barnen kär, ge mig också den där rösten Hajen och Tom Waits har. Amen

Svensken

Over and Out

Jag ska leva som en hund och dö som en gris, Markus

Till att börja med gillar jag honom väldigt mycket. Kan inte peka på vad det är men det intryck han gjort på mig har han gjort bra. Och inte har det blivit sämre nu, en syskonskiva släpps och jag är begeistrad. Eftersom jag hört mer från Prinsen av Peking sedan tidigare får jag erkänna att det andra syskonet är favoriten. Bara titeln gör något med mig, Lev som en hund, dö som en gris. För säg mig, exakt vad triggar inte en att kika vidare med den titeln? När du sedan kikar vidare lockar det ena spårnamnet efter det andra eller blir inte du liksom jag sugen på att lyssna på Ge mig ingen vit skit ge mig afrobeat?
Ja, jag är med andra ord mycket glad över att jag fått tillgång till dessa plattor. Jag är imponerad och de lyckas stimulera varje liten del av mig. Det är minst sagt mycket kreativa plattor med det ena överraskande inslaget efter det andra. Från verkliga anekdoter, kärlekssånger till uptempo och dans. Och sist men inte minst, jag bara älskar när han pratsjunger. Det har nog gått och blivit hans signum and I hope it's here to stay.

Markus Krunegård - Barn från röda stan

Over and Out

Att sakna olycklig kärlek

Efter att jag igår trodde jag blivit blind men tydligen hade ett migränanfall så tvingades jag hänga i soffan som ett kolli hela eftermiddagen och kvällen. Med detta vill jag säga att jag på grund av händelsen faktiskt missade två skivsläpp. Nog om det, idag är igår i egentlig betydelse och idag är nu för mig.

Med ett överraskat steg blev hon en del av mitt liv en kväll i november när Peter Lemarc valt henne som förband. Tidigare har hon figurerat här och nu var det dags igen. Hon är tillbaka med sin sköra och unika röst ackompanjerad till tonerna som än idag tar ett stadigt grepp om mitt hjärta och klämmer till.
Och nog bjuder hon ännu en gång på ett par kärlekshistorier den där Melissa. Kan inte låta bli att undra om hon hämtat dem från verkliga livet. Om så är fallet har hon haft någon/några som krossat hennes hjärta eller så är hon en manslukerska som hunnit med mycket för sina blott 22 år fyllda.

Hur kan någon få en att sakna olycklig kärlek? Kan tyckas underligt? Nej, för visst känns det aldrig så som det bara gör när du är olyckligt kär. Visst ser världen lite annorlunda ut och visst blir man helt galet kreativ då? Kontentan är i alla fall att jag tror att det kan vara skönt att ha någon som Melissa- Man behöver vara sentimental och man behöver minnas. Men efter skivans slut öppnar jag ögonen igen och ser min kärlek och inser att jag kan ha Melissa när jag måste vara sentimental och kreativ men att jag i övrigt gärna är lyckligt förälskad och att jag är rätt så jäkla glad att jag inte har ett krossat hjärta som hon har.

Melissa Horn - Lät du henne komma närmre

Over and Out

En remix är aldrig fel

Ända sedan jag fick nys om att Familjen ännu en gång skulle bidra med sin kunskap har jag letat febrilt. Mest letade jag i lördags på förfesten, då hade den varit perfekt, men jag är glad nu också. Såhär enkelt är det, en remix är aldrig fel och allra minst när den kommer från Familjen. Hur de på sitt oförklarliga sätt alltid får mig galen och härlig med sin bas och sina slingor kommer jag aldrig att underskatta. Av just denna anledning kommer jag alltid att vara idel öra för Familjen och deras remixer.

Kent - Töntarna (Familjen remix)

Over and Out

Hopkoket värt att smaka på

Först går mina tankar till Egypten, jag ser pompösa skulpturer och en överdrift med sminkade män och kvinnor men så sätts det toner till det hela. Med detsamma övergår sedan tankarna till något mycket bättre. Det där ordet som jag tidigare förknippat med en specifik sak har nu fått en otroligt finare betydelse och i skrivande stund är jag rätt så jävla nöjd. Nästan lika nöjd som när jag för första gången satte örat till. Klart ni vid detta lag förstått att jag snackar Tutankamon. Vem har missat? Vem kan möjligen ha missat hopkoket av genier; Shout Out Louds-Adam Olenius, Peter Bjorn and John-Peter Morén, The Concretes-Daniel Värjö och New Rose - Niklas Korssell?

Hur blir då utfallet av detta hopkok, hur smakar de olika ingredienserna tillsammans? Låt mig säga såhär. Mina smaklökar har utvidgats något och jag tycker att sammanställningen kompletterar varandra väl. Med sköna 60-tals inslag och texter som är lätta att relatera till, inget flumsnack, är jag fast besluten att lyssna igenom skivan noga. Kanske beror detta på att just hopkoket är så unikt och ett måste för musikälskare, det ska gillas, eller så är det helt enkelt så att det är en bra jävla skiva, oavsett bakgrund och referenser. Jag ska inte enbart se dem som de de faktiskt är, jag ska se Tutankamon, det mycket välkomna tillskottet i mitt liv.

Nu ska ni få smaka - mest spelade nu, Have you ever been in love, dock i en som vanligt underbar version av PSL. Tack.

Over and Out

När musiken får tala mest

Tror att det är dags för ett sådant här klipp, ett av de bästa. Påmindes om det igår då jag ännu en gång njöt till filmen Broder Daniel Forever. Nej, jag ska inte spela ett BD klipp men ja, de är mycket bra. Ikväll blir det istället mannen som gjort så mycket bra vid sidan om BD. Numera går han under sitt alldeles egna namn Theodor Jensen och det gör han bra men han är även känd under bandnamnet The Plan - vilka kvällens klipp handlar om.

Inte enbart ett fantastisk låt utan kanske framförallt en fantastisk inspelning. (Vi saknar Studio Virtanen)
Ska inte tala sönder detta, let the music talk for tonight.

Walk for gold

Over and Out

Vi lever för sånt här.

Många kanske känner igen dem från Idol då de uppträdde lite snabbt med låten Hinna Hinna. Men för andra är detta ett kärt återseende då de figurerat inom hiphopvärlden sedan runt år 2000. Efter tid avsatt för studier, jobb och familjen var de mer taggade än någonsin och levererade i början av året mixtapen Processen som kallats den bästa hiphopskivan på 10 år, och jag är defintivt beredd att hålla med. Det faktum att killarna dessutom släppte skivan gratis är inte bara ett smart move för att få lyssnare utan de vinner på det på så många andra sätt - Vi kommer istället få visa vår löve på konserter och via kommande skivsläpp.

Nu ska jag ännu en gång spela skivan högt tills grannen bankar i väggen, studsa huvudet upp och ner och känna hur motivationen flödar, så som den enbart kan flöda när jag lyssnar på svensk hiphop som denna.

Mohammed Ali - Lever för det här

Over and Out

Fucking up is a good thing

Från Londons gator kommer dessa ståtliga män och rusar in i mitt liv med David and the Citizens-vibbar. Deras folkbandstoner berör precis på rätt sätt och jag stampar foten i takt med banjon. Marcus Mumfords röst är lagom rispig och jag älskar textens brutala ärlighet. De levererar insiktens hjärtbristande sanning och det gör det med bravur. Jag är otroligt glad att jag snubblade över dessa män och jag ser dem nu som en självklarhet för denna höst och framtid. You really didn't fucked it up this time Mumford and Sons.

Little Lion Man

Over and Out

Kraschen mellan associationer & nyskapande

Mycket har sagts om denna låt men låt mig säga såhär; Anledningen till den smärre chock som uppstått handlar nog i slutändan om att ingen hade förväntat sig detta. Hans annars råa röst matchat till hårda drag på gitarren brukar vara hans signum och nu droppar han den här på oss och med öppen mun står vi sen och vet varken ut eller in. Är det dåligt? Hmm, nej. Är det för popigt? Kanske.
Känner mig inledningsvis som en yr höna. Jag tror att jag så gärna ville höra något typiskt för honom och blir förvirrad på vägen då jag inte riktigt kan identifiera honom med de popiga och elektriska tonerna. Strax innan refrängen lyser det dock igenom, om så för en kort stund får jag lite mer rock av Julian.

Det är utan tvekan en bra låt egentligen men den talar onekligen för hur fel det kan bli med våra associationer och när vissa känner för att vara nyskapande. Jag ger mig dock inte, jag är säker på att om jag hänger på repeatknappen så utvecklas detta till något älskvärt i mina öron och antagligen klarar den det så kallade "förfest-testet" i helgen.

Han behöver ingen vidare beskrivning i min värld, om du mot all förmodan skulle behöva, google him up.
Mina damer, herrar och allt där i mellan, Julian Casablancas med låten 11th dimension .

Over and Out

Glasögonormen reflekterar ljus

Det är en stor dag för många, kanske ordagrant stor för framförallt flickorna med svart snelugg och stjärnor på kinderna. För en annan är det en händelsens dag. En dag för granskande och en dag för eventuell förtjusning. Jag kan självklart försöka spela cool och oberörd men sanningens ord är att jag är nära att bli lika galen som hon med stjärnor på kinderna. Jag fullkomligt älskar deras nya singel, deras nya sound. Sanningen å säga är att jag förväntade mig en lika stor flopp som jag kände med Lasses senaste singelsläpp men icke. Från första stund, när basen slår hål i mitt hjärta förstår jag att detta kan komma att bli en favoritlåt och att jag kan komma att bli psykiskt störd i väntan på plattan. Ja, för om jag känner såhär redan nu så kan jag faktiskt knappt bärga mig till Röd finns i mina lurar - och då blir det riktigt galet.
Ursäkta mig, nu måste jag få tortera mina grannar med repeat. Adjö.

Kent - Töntarna

Over and Out

Dreads eller Donken?

Visst är det något speciellt med kollektiv, eller rättare sagt med grupper med många medlemmar? jo visst fan är det det. Jag tror att samhörigheten spelar en stor roll i det hela. Något träder i kraft som är så udda att solo och vanliga band tittar avundsjukt. Vi vanliga dödliga kallar dem "de där" och kan inte känna den samhörighet de så uppenbart delar men vi kan dock lyssna. Vi försöker få en liten del av kakan och lyckas ganska bra eftersom de i 9 fall av 10 ger allt på scen samtidigt som deras blickar möter varandras så kärleksfullt att världen ljusnar. Som att de trollbinds när de står i strålkastarljuset tillsammans och deras dreads och ekologiskt framställda kläder rockar nu tillsynes fett. Någonstans i det hela finner jag mig själv, jag gnager på en morot för att känna samhörighet och om så för en sekund överväger jag mitt levnadssätt. Men sen slutar låten och jag inser att jag är jag och jag är rätt så jävla nöjd med mitt liv och mina värderingar. Antagligen blir jag aldrig den där kollektivmänniskan, mitt hår förblir vårdat och jag äter på McDonalds utan att bry mig. Men en sak kan vi nog alla enas om, oavsett levnadsstil eller värdering, det är en skön låt, inte sant?

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros - 40 Day Dream

Over and Out

PS. Ni missade väl inte den fantastiska rösten? DS.