En anekdot om en idiot.

En idiot frågade en gång var alla andra artister höll hus, efter att ha sett Robyn på Musikhjälpen. Vad denne person heter kan vi låta vara osagt. Det hade uppenbarligen blivit pinsamt för honom och han hade antagligen haft svårt att hålla huvudet högt. Att han sedan tydligen är en discjockey (Ja, läs inte DJ, utan discjockey) från Svedala kan ha med saken att göra. Och att han, är en av alla dem som på allvar tror att det man hör på radion är allt, förtäljer mer om my point än vad jag själv kan komma fram till.
Jag ställer mig frågande till hur denne man ens hade mage eller kände att han hade belägg för att uttala sig så? Uppenbarligen är både hans ögon och öron ur funktion.
- Så, då var det sagt.

Är det bara jag som lider av någon form av post-Musikhjälpen-syndrom? Livet känns lite tomt och gemenskapen förlorar sin glans för var dag som går. Inte nog med att programmet i sig är underbart utan det enar oss människor att finnas till som medmänniskor för varandra. Vi får på ett betydelsefullt sätt vara med och påverka och förändra. Jag gillar den värme man känner i vår, annars så, kalla värld. Åh, jag längtar redan SÅ till nästa år och hoppas att Malmö kan få äga ännu en gång. Att vi får visa att vi har mer än en laserman och Sverigedemokrater i vår stad.

Ibland passar inget annat ord än mästerligt för att beskriva saker som tar andan ur mig. Jag sitter med gapandes och drypande käft när jag ser denna grymma midnight-freestyle-session som några av de tyngsta grabbarna i Sverige drar ihop. Det är precis sådant här som är så fett med Musikhjälpen. Där sitter jag hemma, i min trötta soffa, men känslan som infinner sig hos mig är närvaro. Jag är där de är och känner mig inte som ett freaky fan utan bara delaktig i något grymt.

Så, för att knyta ihop säcken - Discjockyn från Svedala, skäms, skäms, skäms!

Movits!, Frej Larsson, Dida & Timbuktu - Freestyle jam @ Musikhjälpen 2010

Jag kommer aldrig att följa er väg.

Det är något visst med de artister som inte profilerat sig som sjungande artister men som ändå gör det. Det jag menar är att lika underbart det kan vara att lyssna till skönsång kan det vara att lyssna till det som förr ansågs vara tabu. Det är något så väldigt befriande att lyssna till dem som inte följer konstens alla regler, de som bara gör det. Att det i detta sammanhang dessutom involverar reggaetoner och körstämmor gör det hela lite skönare och ännu mer befriande. Jag tycks skita i alla de politiska budskap som ligger inbäddade i texten och låter enbart mina öron få njuta lite. Sedan kan jag ju inte neka till att jag tillåter mig själv att förbise det politiska faktumet och relaterar till något som berör mig. Och, på så vis, blir jag ett med texten, på mitt egna sätt. Kanske kommer du aldrig förstå varför, eller så tror du dig göra det. Och tills de att du aldrig vågar fråga får det förbli min ensak.

Kanske sitter det i skägget? Andra har lyckomynt, lyckotrosor och Gud vet vad men han har skägget. For better or for worse är de ett radarpar? Nej, helt ärligt, med eller utan skägg, Mårten är en klass för sig och kanske ensam om att som hiphop/reggae-artist pull of att se grym ut i ett par gummistövlar?

Never follow

Tidsmaskiner finns faktiskt.

Det är den där tiden om året som man ska förlika sig med det faktum att år 2010 går mot sitt slut. Det känns underligt på något vis, ett år har snart passerat och man reminzar per automatik tillbaka till det som varit. När då jag ska sätta det i ord blir det inget bra. Jag är kanske lite smått dement vid närmare eftertanke, ja, det är antingen det eller att jag helt enkelt sollar väldigt mycket. Jag minns frekvenser av mitt liv, de allra viktigaste frekvenserna, det som hade någon betydelse. Men så finns det stunder då det händer något magiskt. Du känner en doft eller hör en ton och vips dras du tillbaka i tiden. Det är det närmaste man kan komma en tidsmaskin och inga pengar i världen kan köpa det till dig, du gör det helt själv. I de stunderna minns jag allt kristallklart. Platsen, vädret och känslan. Ibland gör det emellertid ont och ibland skrattar jag lite smått för mig själv.

Det är nu jag inte kan förstå att det gått ett år, att Nu är jag ett as snart levt i ett år. Det är mycket som hänt, mycket jag åstadkommit och någonstans har den följt mig på vägen. Ja, det är lite utav ett måste att åtminstone en gång om dagen höra Studie i rött. En låt med sköna 80-talsvibbar (Läs: Jag gör two-step och slänger med armarna) hopplös kärlek och kanske framförallt det där måstet att sjunga med, vilket i sig är rätt befriande ibland.
Somliga skivor tackar för sig på tolvslaget medan andra inte kan rå för att stanna kvar, som en plikt, ett måste. Ja, kanske är jag redo att gå vidare med mitt liv, ett nytt år men inte utan Johan Borgert & Holy Madre. Det är ett nyårslöfte.


Ps.Stort tack till Stockholmboatsessions för deras avskalade men ack så fina version. Ds.