World United Lucifer Youth Foundation

Man hade kanske kunnat tro att jag någon gång skulle tröttna men nu har jag lyssnat på L Y F pinsamt många gånger - jag kan bara inte få nog, kan inte motstå repeat, kan inte låta bli att älska dem.
Ett utav av de mest mytomspunna banden just nu, ett utav de band som alla vill veta mer om men inte får. Manchester-ensemblen Wu Lyf (World United Lucifer Youth Foundation) håller hårt på det mystiska, det obegripliga och ingen vet egentligen vem de är, eller ens hur många de är, ibland fyra, ibland tio. Och kanske är det just det som gör att man bara måste ha mer? Det sägs ju att man vill ha det man inte kan få, och jag börjar inse varför. För ju mer vi vill ha, ju mer desperata vi blir, desto mer mytomspunna blir dem och desto större blir chansen att vi inte kan släppa taget.
Det är egentligen svårt att beskriva dem genre-mässigt. Men det jag känner är popiga melodier, galna trummor och hjärtskärande gitarrslingor som gifter sig med deras spirituella, raspiga skriksång. Jag blir alldeles pirrig i magen av att höra det och även fast att jag bitvis inte begriper vad de sjunger smälter jag när jag ser deras spasmiska ryck och pojkiga ansikten som ropar I love you forever! Att säga att jag ser fram emot debutalbumet Go tell fire to the mountain vore en underdrift...

Nu ska jag sätta mig ner och be en liten bön om att jag snart ska få uppleva dem live. Snälla, snälla, snälla, tror det kan bli hur grymt som helst! För om jag känner detta pirr i magen redan nu vågar jag bara fantisera om hur maxat det kommer att kännas IRL.

Wonderkid? Nej, Woodkid.

Älskar ni inte också hur musikvideor utvecklats genom åren, hur de ibland kan göra en hel låt, hur de blivit en konstform? Från en minifilm, en story , till det underbara i otroligt fin filmning och bilder.
Och älskar ni inte också hur en video avspeglar något, hur den berättar något om artisten, hur den sätter igång känslor? Precis så är det med Woodkid. En artist jag egentligen inte känner till något om men som har en video som fängslat mig, en video som gjort att jag bara måste få veta mer.
För nog känns det omöjligt att inte ta reda på vem som ligger bakom mästerverket till Iron? Och när jag förväntar mig en lång lista på involverade blir jag positivt överraskad när jag inser att regissören och fotografen Yoann Lemoine är densamma som Woodkid. Talangfull någon? Wonderkid kanske passar bättre.
Uppväxt i Frankrike pendlar han numera mellan sitt hem i Paris och New York på grund av hans explosionsartade karriär. Med sin dedikation till det konstnärliga sysslar han förutom musik, regi och fotografi med animation, målning och skulpturer. Ja, listan är lång och på hans CV står samarbeten med, bland andra, världsartister som Moby och Katy Perry.
Som den nyfikna person han är söker han ständigt nya utmaningar och kreativa källor och nu står musiken på tur. I skrivande stund arbetar han med sin första EP och jag ser, minst sagt, fram emot att få höra mer av hans Antony Hegarty-lika stämma. Men mest av allt ser jag nog fram emot att få se vilka vackra videos han ska bjuda på härnäst.

Vad vore väl en vår utan Peter, Björn & John?

Det finns väl bara en sak som saknas nu när våren gjort sig påmind, det finns väl bara en sak som rimmar lika bra med våren som Peter Bjorn and John? Som ett brev på posten dimper då deras nya platta ner. Efterlängtad som få, vill jag tillägga.
Själv älskade jag deras senaste platta, Living Thing, och uppskattade det faktum hur de experimenterade med en drös olika läten. Från det mer digitala till körer och kastrullbank. Gimme Some har lite utav en annan anda. Mer 60-tals vibbar, gitarriff och lekfullhet men fortfarande lika sköna och trallvänliga låtar. Faktum är att jag nu verkligen blir imponerad av den trio de är. Att de dessutom har ett rykte om sig som en grym live-akt gör att du bara längtar tills det är din tur där på filten i parken med ölen i din hand. Jag kan se det framför mig och jag kan höra hur Peter rullar på tungan i sin engelska och hur han stampar sådär skönt på scenen som bara han kan. Man skulle kanske kunna konstatera att de antagligen matchat sitt skivsläpp perfekt. Nu hägrar våren, det spritter i våra ben och att få dansa sig svettig är det enda vi vill och kräver.

Se till at fixa plattan, för utan den kan det bli svårt att få till en fulländad vår, och har du inte snubblat över den framtida klassikern och av Conan älskade Second chance ännu, ges här ett tillfälle (+ en trevlig akustisk inspelning). Notera hur det blir obligatoriskt att klappa takten från start, hur du inte kan låta bli att fylla i kören med OooOooOoo. Och lyssna på texten, låt den inspirera, låt den motivera, för du vet ju det, you'll only get one shot, one oppurtunity.

Tommy Hilfigers son - Äpplet faller jävligt långt från trädet.

Hiphop är för mig synonymt med respekt. Överlag berättar den om en kamp, om överlevnad och om stolthet. Andra gånger handlar det mest om lyckorus eller tighta rim men när allt kommer omkring är den förknippad med en stor dos respekt. Vem som helst kan inte göra det, vem som helst har inte det där som krävs. Och, antagligen hör det ihop med en hel del fördomar, men snubben från Djursholm känns kanske inte lika trovärdig som han i Tensta. Och även fast jag hatar mig själv för det, även fast jag vet att det inte behöver stämma, tänker jag ändå så, omedvetet på något sätt. Här kommer Rich Hil in i bilden. En, till synes, hård kille vars ögon och uttryck avslöjar ett visst mörker. En kille du inte vågat döma om det inte var för att du visste att han var son till designlegenden Tommy Hilfiger. Tankarna om; Hur svårt kan du ha haft det? och vem ska kunna ta dig på allvar? kommer direkt, jag medger det. Men så lyssnar jag, och även fast jag både hör och ser en mycket trasig människa framför mig, säger just det där mörkret i hans ögon och uttryck mer än tusen ord. Bakom hans missbruk, hans överdosering av texter innehållande Mary Jane och bakom hans tatuerade kropp gömmer sig något - Anledningen till att han är den han är. Och medan vi fortsätter att slänga fördomar hej vilt, växer han, sakta men säkert, i våra ögon, och vi tvingas inse att han nog förtjänar den där respekten trots allt.
Jag ställer mig frågan; vem är jag att döma om jag inte hade velat att folk skulle dömt mig så? Och även fast jag inte kan låta bli att tänka på vad som gick fel, förstår jag ju att alla genomgår kamper här i livet, att hans ögon sett saker som han i Tensta aldrig såg.
Kanske påverkas jag mycket utav hans bakgrund, kanske inte, men antagligen triggar den allas vår nyfikenhet - För vem kan låta bli att lyssna? Vem kan ignorera måstet att döma?

Nu är han nyutskriven från rehab. Botad? inte troligt, men producerar, trots detta, flitigt på det egna skivbolaget No Limos. Jag föreslår att ni trycker er vidare och lyssnar in hans material. Nedan finner ni No Roses, från Limosa Nostra: Act II, som har sköna rock-influenser och N.E.R.D-känsla.

Hej, jag är cirkus 25 år men låter som en härligt whiskey-gurglad 50-åring.

Jag kan inte låta bli att undra hur det kändes när han kom på att han hade den rösten, hur det gick till? Vaknade han en dag och insåg det, smög han med det eller var någon tvungen att berätta det för honom? När jag tänker efter så förmodar jag att vi alla har något speciellt, något unikt som ingen annan har, men att det i slutändan handlar om att kunna inse det, att våga.
För den då 23-åriga Joe Pug kom övertygelsen om att satsa som en blixt från klar himmel. Med tron om att något annat väntade honom avslutade han abrupt sina studier och flyttade till den stad där han tyckte att romantiken bodde, Chicago. Efter en tid av knegande som snickare drogs han sakta men säkert tillbaka till musiken och dammade sedermera av sin gitarr. Vilken jävla tur, vill jag nu tillägga. För med sin Bob Dylan-liknande folk/country har han sedan dag ett fått håren på mina armar att resas.

Sedan dagen då han bestämde sig för att satsa på musiken har han turnerat som om han inte har ett hem, som att varje stad han besöker blir hans nya hem, om så för en kväll. Och detta leverne kom snabbt att gynna honom då han år 2008 släppte sin första EP, Nation Of Heat. Det är nu bakomljudet kommer in i bilden. För sanningen å säga är att jag nog aldrig hade förlåtit mig själv om Hymn #35 inte fick en plats här. Nog för att jag är svag för munspel och för att jag förälskar mig i hans hej-jag-är-cirkus-25-år-men-låter-som-en-härligt-whiskey-gurglad-50-åring-röst, men, säg mig, spelar och sjunger han sig inte också in i ditt hjärta?

Det man själv vet är sant men inte kan få sagt.

Jag tänker mycket på vad som komma skall, på vilken framtid som är min. Det är spännande, lite läskigt men framförallt motiverande. Jag tänker mycket på att jag har makten att påverka, att det är mitt öde som vilar i mina händer, att det är jag som bestämmer vart jag vill nå. Och trots att det ibland känns motigt och vi undrar; Varför händer detta mig? måste man ständigt påminna sig själv om, det min käre vän Atmosphere en gång myntade, when life gives you lemons, you paint that shit gold. För ju mer man tänker på det, är det precis som Looptroop så fint beskrev det; Cus' all the trouble we've been through, and all of the evil that men do, makes us harder the struggle continues. Sanningen å säga är att jag skulle kunna dra många goda citat men ni förstår nog vad jag försöker säga, efter regn kommer solsken, imorgon blir en bättre dag.
Av anledningar som dessa lyssnar jag idag på David Dallas. Killen som varit verksam ett tag men som över en natt blev världskänd efter att Kanye West postat hans video till Big time på sin blogg. Nu är det dags för David att leva the American dream med planen att erövra med sin nya platta The Rose Tint, som släpps inom kort. Själv tycker jag nog att det känns mest intressant att han kommer från Nya Zeeland, att det känns så långt ifrån hiphop man kan komma att man bara måste lyssna. Och inte är jag själv att tänka så, för till och med David själv har uttalat det. Att han har talang är ett faktum men när allt kommer omkring så finns det ju faktiskt fler som har det, men det finns dock inte lika många av dem som är från Nya Zeeland. And there you go...

Så, kanske har du en skitdag idag, kanske har du svårt att finna en mening i allt, och det där ljuset i tunneln känns långt borta. Se dig då omkring, tänk på vad du har och värdesätt det, tänk på att det alltid kunde vara värre och att imorgon antagligen blir en bättre dag. Det kan vara svårt att ta till sig, det förstår jag, men sätt då på Til Tomorrow så känns det kanske bättre om någon annan berättar det för dig - Om någon annan säger det man själv vet är sant men inte kan få sagt.

Ps. Du kanske känner igen samplingen från Ratatat's Loud Pipes? Ds.

Plötsligt händer det - En värld jag inte vill lämna.

Just när du är på gränsen till att få hål i huvudet, när du klickat på tusentals YT-klipp i hopp om att hitta spännande musik, det är då det plötsligt kan hända. Precis som allt annat sker det när du minst anar det, när dina förväntningar är låga och du är fullt mottaglig. Något ihopsjunken sitter du tills tonerna plötsligt börjar, dina öron spetsas, som om de hör det från första ton, du rätar ivrigt på ryggen och hinner tänka att detta kan vara för bra för att vara sant.

Nya band kan stundom avslöja sin oskuld, man hör kanske potentialen men att själva produktionen är kass. Men så finns det guldkornen, de som du aldrig kunnat ana är rookies, de som du, för ditt liv, inte kan förstå är okända. Detta är New Animal.
Kris Hermstad och Derek Burdette, två unga barndomsvänner som, efter en tid isär, återförenats och skapat en skiva som får Atlanta att stoltsera med mer än dess hiphop. Utan några regler för sin kreativa process fängslar de med en ständigt föränderlig musik och sin orädda mix av vanliga instrument och digitala slingor. Matchar gör de med rader av drömlik skönsång där deras röster spricker precis på rätt ställen. Musiken kan tyckas vara svävande men växer, bit för bit, på dig och till slut lockar den dig till en värld du inte vill lämna.
I min mening är det bara en tidsfråga innan deras namn börjar figurera i gemene mans mun och det önskar jag dem också. Detta är för bra för att hålla tyst om och detta är för bra för att falla mellan stolarna. Av denna anledning ser jag det inte bara som ett måste utan även mitt ansvar att sprida ordet vidare. Se därför till att ladda ner deras skiva, gratis vill jag tillägga, och var sedan aldrig rädd för att skryta om att du hittat the next big thing.

En favorit, Nightmares of Candy Yang & The Black Italian. En reflektion om två av Dereks ex som under en tid jagade honom i hans drömmar...

Jag är soul, pappa är soul & Bradley är soul.

Idag gungade jag igång min morgon med en platta som legat i Spotifylistan ett tag. Med tonerna av den berikades jag direkt med de sköna vibrationerna bara soulen kan ge. Fina minnen, fina associationer. Själv tänker jag på min pappa och på de otaliga bilfärder vi åkt tillsammans, alltid i sällskap av soulen, fina grejer det.

Man kan kanske inte beskylla soundet på No Time For Dreaming för att vara nyskapande, men å andra sidan känns det coolt att arbetet är så gediget att du aldrig kunnat ana att det är en nyproduktion, och således blir det ändå nyskapande. Tillbaka till 60-talets soulfulla era med härlig shout och blås utanför denna värld, fast med nutidens historia.
Det vilar en viss lidelse men också en segerkänsla över plattan. Mannen bakom ljudet är Charles Bradley som vid 62-års ålder äntligen fått göra sin, minst sagt, efterlängtade debutplatta. Med ett liv kantat av kampen för att överleva har Bradley gjort sig känd som imitatör av hans stora idol, och tillika inspirationskälla, James Brown, och det hörs. Plattan förenar gammalt och nytt och olika generationer bjuds in till att möta varandra. Och kanske är det just det som känns så grymt - Att jag och min pappa, två olika generationer, kommer älska det lika mycket, vi kommer förstå det lika mycket. En platta som kommer förgylla fler bilfärder tillsammans, en platta att skapa nya, fina, minnen och associationer till.

The World (Is Going Up In Flames)

Han ser inte ut som han låter och tvärtom - Fördomarna och känslan i mig.

Somliga undrar säkert hur jag hittar min musik? Sedan förväntar de sig ett långt och genomtänkt svar, när sanningen och säga är att det görs på känsla. En känsla jag får av att titta på ett bandnamn, en låttitel. Om en bild eller någon typ av grafisk formgivning dessutom skymtas kan även detta vara avgörande för att mitt finger ska trycka på play. När allt kommer omkring antar jag att det handlar om några omedvetna fördomar, ramar och mönster man följer...Jag kallar det känslan i mig.
Jag såg först namnet. För mig avslöjade det att detta var någon som var medveten, seriös, men som samtidigt inte tog sig själv på för stort ansvar. När jag sedan såg hur hans dreads liksom svävade på bilden, hur hans ögon bar på en historia och att han såg så liten ut, kunde jag bara inte låta bli. Detta ångrar jag inte idag.
Conner Youngblood är 20 år och sägs inte bara göra stora framsteg, med sin något udda musik, i sin hemstad Dallas, Texas, utan även världen över. Utan påverkan av vad man ska-och-inte-ska kan du aldrig gissa vad som komma skall och han överraskar dig med sin bluegrass/club/indie. Sköna basslingor och lo-fi gifter sig med hans, trogne vän, och numera signum, banjon. Hans oansträngda och själfulla röst lockar mig och fördomarna i mig älskar att det känns otippat. Han ser helt enkelt inte ut som han låter och tvärtom- Det gör det hela så himla mycket mer intressant.

Ännu en gång segrade känslan, intutionen, omedvetna fördomen, call it whatever, eller vad tycker du? Drömmer inte du dig också iväg när du lyssnar på A Summer Song?

Ps. Får medge att det känns lite osexigt att han av en slump gästade Knappen och Hakim för två år sedan. Men så får fördomen i mig trösta mig med att det var just en slump och att det inte lär ske igen...Ds.

Hiphop i fodret, hiphop i blodet.

Jag pustar ut varje gång jag ser att vi tar ett steg längre ifrån bling-bling och LV-mönstrade kläder inom hiphopen. Jag omfamnar det nytänkande, det okonventionella, det experimentella, det konstiga. Det flödar av kreativitet därute och när inte längre den rätta imagen eller bakgrunden står som hinder för att komma upp på scenen välkomnar vi dem alla. Ghettokids, whitetrashs, skejtare, alla med rätt mål i mun. Är det inte spännande hur hiphopen ständigt utvecklas? Är det inte spännande att Cities Aviv en gång spelade i ett punkband, att han har tajta jeans men ändå spottar rim utan att andas? Jag är i alla fall mycket imponerad och han omges av en storhet jag inte riktigt kan sätta fingret på. Med influenser, och en och annan sampling, från soul, post-punk och old school-hiphop skapar han musik med drömska fusion beats och påminner i sitt sätt, då och då, om Adam Tensta.
I sin hemstad Memphis, Tennesse, har han gjort sig ett välförtjänt namn och nu är det dags för denna, blott 21-åriga man, att bredda sin vingar och äntra våra liv i resten av världen.

I låten nedan rappar han sig över hela Blackbird Blackbirds cover av Modest Mouse's Float on och han gör det bra. Och ju mer jag tycks förstå av texten, desto mer inser jag vilken underbar låt jag har i mina händer. Baby I'm here for you, cus' if this bridges fall down, I'll be the ground for you, and if this world stops turning, I will serve for you. Något otippat, vill jag erkänna, men gah! så fint.


Ps. Se det härmed som ett måste att lyssna in resterande material av denna kille och se det dessutom som ert ansvar, er uppgift att spread the word. Ds.

Vår, drömmar och girl power.

Trots att den obligatoriska väderomställnings-förkylningen belägrat mitt liv kan jag inget annat än att njuta när jag lyssnar på trallvänlig indiepop och möts av strålande vårsol utanför fönstret. Plötsligt har det hänt, plötsligt är minusgraderna ett minne blott. Borde kanske förstått det förut, borde kanske vetat att den obligatoriska väderomställnings-förkylningen är det ultimata tecknet på att det händer. Bort med tjocka dunjackor, bort med lager av kläder, av med kängorna! Snöra dina sneakers, vädra av vårjackan, känn hur solen värmer ditt ansikte, se blommorna blomma och lyssna in all underbar musik!
Det hela går som hand i hand med Alex Winston, Detroits pop-prinsessa som spås en lysande framtid. Några känner säkert igen henne och hennes låt, Choice Notes, från Hyundais reklam, medan jag för andra nu presenterar en sockersöt tjej med en minst lika sockersöt, men ack så säregen, röst. Hennes lekfulla toner gör det svårt att sitta still och jag förälskar mig i hennes grafiska profil som flörtar lite härligt med 70-talet. Och när tjejerna dessutom tyckts lysa med sin frånvaro på bloggen den senaste tiden känns det hela nu mycket, mycket bättre. Jämställdhetsnivån är lite mer i balans, förkylningen som bortglömd och jag bara drömmer mig bort dit Miss.Winston tar mig i Locomotive. Vad ska man säga? Vår, drömmar och girl power.

Att skynda långsamt.

Jag misstänker att han tjuvlyssnat på mig eller att han läst mina tankar, för på något jävla sätt vet han exakt hur han ska få mig på fall i Away FRM U. Varje gitarriff, varje tjut, varje ylning, varje vissling och varje raspiga ton gör att det sprids känslor av välbehag i min kropp. Hans minimalistiska texter är oförglömliga, omöjliga att inte dras med i. Jag vill bara sjunga, vill skrika högt och stampa sönder ett golv. Det spritter i mig, jag tror han tar mig dit våren bor.

Med ursprung i Seattle bor numer denna sköna, blott 20-åriga, man i Brooklyn, New York. Från päronens källare där han producerat det hela själv, yes, a.l.l.t - till storstan där han nu gör sig ett större och större namn för var dag som går. Och vi snackar inte glida-in-på-ett-bananskal här inte, killen har envist delat ut sin EP för att göra sig ett namn. Och ibland lönar det sig att ligga i, för ett, tu, tre, föll den ju faktiskt i tillräckligt många människors händer och han blev Oberhofer med folket, Oberhofer för mig.
Notera att han dock fortfarande är osignad, ett medvetet val han gjort. Han vill att det ska kännas rätt, att skivbolaget ska dela hans vision. Vid närmare eftertanke slår han mig som en kille med tålamod, han skyndar långsamt. Och jag är beredd att ta det i precis vilken takt han vill för jag har stora förhoppningar på denna kille, eller band (ja, nu backas han ju faktiskt upp av kamrater) men jag bara hoppas det går tillräckligt fort för att jag ska få se honom på någon festival i sommar.

Jag, schizofreni & experimentiell hiphop.

Det gör nästan lite ont i mig. Jag uppskattar emellertid att artister numer ger blanka fan i vad man ska-och-inte-ska-göra och producerar det ena banbrytande soundet efter det andra, men jag blir som lite ambivalent i fallet med Ghostpoet. Även om det händer oanade ting med mig när jag lyssnar på hans experimentella hiphop på Peanut Butter Blues and Melancholy Jam så önskar jag stundom att det var lite mer underproducerat, att varje ljud inte var så genomtänkt. Men så, någonstans i mitt peka-finger-stadie, inser jag hur han faktiskt fängslar mig och hur låtarna som, till en början, mest lät som oljud och störde mig, nu tilltalar mig. Det är kanske därför det kallas psykedeliskt? Jag blir lite schizo, som om ena hjärnhalvan vill ha det underproducerade och avskalade medan den andra kräver det genomtänkta och galna.

Avgör själv, blir du också schizo av att jämföra de två versionerna av Us Against Whatever Ever?

Är jag fast i fällan nu?

När ens Spotifylista bara fortsätter att växa och växa märker man rätt tydligt vilka låtar man egentligen tycker om - Vilka låtar man bara måste lyssna på minst en gång om dagen, vilka låtar man tycks återvända till. I mitt fall stöter man på åtskilliga utav dessa låtar här på bloggen medan andra ständigt gör sig påminda om att de borde få en plats. En sådan låt måste vara Never Ever Ever Ever Again, för det går nog inte en dag utan att jag kommer på mig själv att jag nynnar på den. Och trots att det kanske är en låt man helst lyssnar på när man är lite lagom full och tycker synd om sig själv känns den ändå helt perfekt många dagar om året och i särklass en dag som denna.
Låten kommer från debutplattan som Siskiyou släppte år 2010 och kanske låter det konstigt men plattan känns överlag lite som den ser ut. På omslaget pryder en färgglad Bigfoot, vilket vid första anblick känns underligt. När man sedan lyssnar och tänker efter känns det helt rätt och denna, annars så läskiga, varelse blir plötsligt lättare att förstå och älskvärd. Faktum är att bandnamnet kommer från bergskedjan med samma namn, en bergskedja som sträcker sig in i skogen där det sägs att världens enda Bigfoot-fälla finns. Vi närmare eftertanke vet jag inte hur jag ska tolka detta, identifierar bandet sig med denna varelse eller har de fångat mig i fällan nu? Hur det än må vara är det fine med mig och jag ser fram emot den dag de ger mig fler låtar att nynna på.

PS I Love You

Stopp! Stanna! Jag vet vad du tänker och nej det är inte filmen jag menar... Vågar faktiskt inte ens tänka på hur tröttsamt många gånger de fått frågan om detta. Nej, här har vi Paul Sauliner och Benjamin Nelson från det kanadensiska bandet PS I Love You. Några känner kanske igen dem från låten Facelove medan andra fortfarande sitter frågandes. Låt mig då vända mig till de sistnämnda. Varsågod att njuta lite, dessa killar är imponerande. Med storslagen och aningens introvert indierock-musik sitter du mållös när du förstår att vartenda ljud kommer från bara två killar. Benjamin på trummor och Paul både sjunger, spelar gitarr och styr en pedalstyrd basorgel från golvet. Och med deras form av tekniken shredding spelar de så intensivt och hårt på sina instrument att jag, som annars kan tycka att det blir hysteriskt, istället blir stormförtjust. Kanske påverkas jag också av sångarens underbara lovehandles - ja, vem kan undgå att göra det? Han är ju så söt! Men framförallt faller jag pladask för hans operfekta röst som spricker precis på de rätta ställena. Notera även hur deras låtar alltid tycks ha klockrena och inbjudande intron.

För tillfället befinner de sig på SXSW (Läs: Som jag också är på i mina drömmar) och ska jag se dem live lär jag få åka över till brorsan i staterna. Tills vidare håller jag därför tillgodo med deras nya material, Leftovers, där de samarbetar med Diamond Rings, och inte är det så illa det heller, när jag tänker efter...

Ps. Jag älskar er Paul & Benjamin. Ds.

The youth are the future. Punkt.

Han känns onekligen lite mystisk, lite underground. Här och där hör jag folk prata om Baba Stiltz och hans musik men ingen tycks veta något mer om honom, vem är denna människa?
Jag minns när jag hörde honom första gången. Jag blev nog förbluffad av hans ringa ålder och jag minns även den förvirring jag kände. Jag tror inte jag fick ihop det faktum att killen då var cirka 15 år och både hunnit bli en respekterad Skweeproducent, Mrs Qeada, en respekterad skweeeartist och dessutom bandmedlem i det underbara The Bethlehem Beard Corporation. Det fick mig att tänka tillbaka på vad jag själv åstadkom när jag var 15 år, hmm?...man kan med andra ord säga att jag blev mäkta imponerad av honom.
Det är lite samma känsla som kommer över mig när jag lyssnar på honom som när jag lyssnar på Zoo Kid, jag blir så sjukt imponerad, så sjukt inspirerad. Kanske har det att göra med att han är så ung, att han gör något som jag aldrig kommer kunna göra, att han berättar något som jag, hey, let's face it, är för gammal för att själv begripa? Man skulle väl, i någon underlig mening, kunna säga att jag sympatiserar med det där ordspråket att children are the future, eller rättare sagt, the youth are the future.

Nyligen släppte han Marcy Ave som är första singeln på The Bethlehem Beard Corporations andra platta, I Hate My Village, som kommer i maj. Tonerna går lite härligt i otakt, jag blir totalt avslappnad och förnimmelsen av vårsol och långa sommarnätter är plötsligt inte långt borta. I låten kan man även ana hans Skweeebakgrund och det tycker jag verkligen om. Något underproducerat men totalt överraskande, musik som säger något, musik som får dig att känna något.

Ps. Glöm inte även lyssna in skweeeproduktionen sEXYdANIel nedan. Ds.

Hej du kära låt, har vi setts förut?

Att missta en låt för att vara en radiohit är både bra och dåligt konstaterade jag i helgen...
Scenariot var detta: Den obligatoriska Spotify-listan strömmade i min lägenhet när det plötsligt spelades en låt varpå jag utbrister; Äh, byt, så mycket P3..! tills jag kommer på mig själv att; Nej, den spelas faktiskt inte på P3. Skamset fick jag sedan äta upp mina ord men insåg snart att det både låg något bra och något dåligt i det jag just sagt. Det dåliga/jobbiga må vara att det betyder att Underwear kanske en dag blir en sådan radioplåga men det positiva är väl också just det, att den har den potentialen.
Själv har jag lyssnat på FM Belfast ett tag nu och faktum är att låten har några år på nacken. Men, å andra sidan, sägs det att denna isländska, elektroniska-indiepop-dance-grupp inte riktigt upplevts om du inte hört dem live och av YT-klippen att döma verkar det minst sagt lovande. Nu har jag dessvärre inte haft äran att resa till Island ännu men som av en händelse (Läs: något otippad sådan) viskade en fågel i mitt öra att 1-dagsfestvialen Popadelica i Huskvarna bokat dem. Så nu är det bara att packa väskan och ta en roadtrip upp i de småländska skogarna den 7 maj - För vem är jag annars att uttala mig om man ska tro vad sägnen säger?

Ska du med förresten?

Från en appfru till alla på The Supsy

Som den appfru jag är (Läs: Fru till en app-developer, det vill säga framtidens motsvarighet till fotbollsfru minus inget eget liv) ser jag det som min skyldighet att ropa Hej! varje gång en Iphone gör sig påmind, och i detta fall står Hollyweerd med sin Yellow Pages för detta. Kanske är jag totalt fokuserad på de där raderna i refrängen att textens helhet inte blir särskilt viktig, kanske säger de där raderna mer än tusen ord?
Det Hollyweerd tar upp, om än med viss skepsis, är förvisso inget nytt under solen - hur tekniken blivit en livsviktig ingrediens i våra liv, men när samma ingrediens nu tagit sig in i hiphopens värld vet man att det är for real, på något sätt. Det enda som stör mig är att jag vet så lite om dem som grupp, och ännu mer irriterande är kanske att jag inser mina begränsningar när det kommer till amerikansk-hiphop-slang-journalistik. Så, är det någon där ute som kan upplysa mig mer så be my guest! men tills vidare låter jag deras new wave- hiphop och dess beat gunga min kropp vidare mot nya insikter. Jag tror bestämt att jag stannar i mitt flow forever, jag motsäger mig inte att lyssna på den om och om igen. Jag vill bara fortsätta gunga, vill bara fortsätta känna basen vibrera i min kropp, vill bara fortsätta känna hur nöjd appfrun i mig blir.

Så, shout out till alla på The Supsy, this one's for you!

Vem e du?

Jag har förstått att han går under artistnamnet Panda Da Panda och att han i själva verket heter Thibo Girardon men jag vill veta mer. Jag vill veta vem mannen bakom det där artistnamnet är? Det måhända att det blir särskilt intressant av det faktum att han kör solo, att han, på så vis, blir mer mystisk än om det vore ett killgäng som på fyllan diktat ihop musiken. Kanske känner jag mig lika frågvis som han själv är i låten, kanske letar jag i mörkret och undrar Vem e Du Panda Da Panda?

Av musiken att döma hade jag och min fördom trott att han var lika galen som den låter. Att han var typen man lätt uppfattar som underlig och totalt uppslukad av sig själv. Av anekdoterna att döma stämmer inte detta riktigt. Han har förvisso nyligen inskaffat en tatueringsmaskin som han och hans polare går loss på, och historien förtäljer även att hans övre ben numer pryds av hans smeknamn Benet, men trots detta verkar han ge intrycket av att vara en fullkomligt normal människa. Och pojkvänsmaterial om du frågar vissa… Han bär dock på oanade talanger vilket bland annat innefattar en 2:a plats i världsmästerskapet av Fruit Ninjas och han har dessutom en konstnärlig ådra som heter duga.

Hans sätt att sjunga ger mig associationer till svensk reggae och således blev jag föga förvånad när det faktiskt visade sig att han har spelat i ett reggaeband. Som en mix av Andreas Grega och Svenska Björnstammen skapas en galen dansgolvspop som bitvis missbrukar auto-tunen men som charmar med sin skånska. Och även fast att jag vet att fjortisarna kommer spela sönder den lagom till sommaren betyder det inte att det är en dålig låt. Jag passar på att njuta lite, passar på att sjunga med i det obligatoriska VaR äR StrömbryyytaRRRen? och bara tvingas tillbaka till den skräckblandade förtjusningen av att inte veta vem jag har framför mig på dansgolvet.

Ett steg bakåt men ändå framåt. Jag tippar på tår förbi hypen...tipp, tapp, tipp, tapp...

Vi detta lag vet ni hur jag är, jag spyr lite i munnen när hypen tar vid och självklart skedde även detta när Edward Sharpe and the Magnetic Zeros plötsligt var på allas läppar. Då tackade jag för det som varit och tog, med sorg i blicken, farväl av den tid som vi hade fått ha tillsammans. Sjukt, jag vet, men det bara är så. Jag vet inte hur man blir som alla andra, jag vet faktiskt inte hur man gör!..Förlåt, eller något. Hur glad blir jag inte då när sångaren himself går och gör ett soloprojekt? Jo, mycket glad! Detta ger mig, per automatik, ett, i min underliga värld, accepterat steg bakåt men ändå framåt. Måste ju erkänna att jag inte enbart saknar Alex Eberts underbara stämma men också hans änglalika närvaro och smått schizofrena tonkombinationer. Hans, sort of, självbetitlade album påvisar just detta och hans musikaliska uppväxt skiner igenom titt som tätt. Jag hör hur han influerats av skivorna hans far en gång spelade för honom. Med inslag av country, R&B, klassiskt och sedan diskreta avstamp i hans ungdomsår med hiphopen, berättar han, på ett vis, hela sina livshistoria för mig.
Nu antar jag att det i själva verket bara är en tidsfråga innan hypen kommer flåsa mig i nacken, så för den sakens skull är det bäst att jag lyssnar intensivt. På repeat går Truth och Remember Our Heart.

Glöm associationen, låt din jazz-axel göra sitt!

Okej, jag medger, det är inte utan att jag känner mig lite som den där sjukt underliga Disneylover-fantasten som gick i min klass på mellanstadiet och att jag tidvis skäms när jag skriver detta men det måste bli sagt.
Likt ett desperat försök att bredda dagens barns perspektiv åkte Djungelboken på i helgen. Uppsluppna satt de sedan och följde äventyret och jag själv reminzade då filmmusiken plötsligt kör igång och min jazz-axel rycker till helt utan förvarning. Då slås jag av det oundvikliga; Jävlar vad skön den låten är! Och då talar jag förstås om Louis Prima och PhilI Harris version av I Wan’Na be Like You. Min jazz-axel var nog lika chockad som resten av mig själv och jag var förbluffad över att jag inte kom på detta förens nu. Kanske har det att göra med att låten spelades till sin förbannelse när man var yngre – Varför ser jag en trött, inrökt musiklärare bland svampduttade 90-tals-gula väggar? Jo, för ungefär så var det nog, mindre inspirerande, med andra ord. Lyckligtvis var jazz-axeln nu starkare än den bilden och jag hörde låten för den låt den är, inte för den film den råkar vara skriven till. Vilket masterpiece!
För att kunna relatera är det självklart förutsatt att du har en jazz-axel och med andra ord någon form av musikalisk ådra i dig. Somliga kommer att förstå med detsamma medan andra febrilt undrar; Vad FAN är en jazz-axel?? Låt mig nu förklara det hela. Jazz-axeln är ett fenomen som du aldrig kan styra över. I vågräta rörelser skjuts din axel/axlar fram och tillbaka och sprider samtidigt lodräta vågor längs hela din kropp. Oftast tillkommer jazz-knycket där din fingrar knäpper i takt med musiken. Detta fenomen kan alltid klassas som ett bra tecken och bringar också ett visst lyckorus och eufori till ditt liv.
Förstod du? Har du jazz-axeln?

Tillåt nu dig själv att kasta associationerna till låten långt åt helvete. Antagligen blir det svårt men ha tålamod, för när du kommer ut på andra sidan tar din jazz-axel dig på en tripp till musikhimmeln. Jag utmanar dig, försök stå still!

Ps. Kul att veta! Ds.

Magic will do what magic does.

Om jag skulle trilla och slå huvudet tomt på minnen, om världen skulle gå under eller om jag (Gud förbjuder!) bara skulle råka glömma denna låt, så måste jag nämna den nu. När jag tänker efter verkar det underligt att jag inte skrivit om den tidigare med tanke på att den hängt med ett bra tag men...
Man skulle kunna likna vår relation med en vän man håller kär. Vi ses ibland väldigt ofta och andra gånger mer sällan - men det är fint och tycks inte förstöra något. Men så är det jobbigt, för när vissa saker är fina, är de så fina att ord kan vara svåra att ta till, och så är det nu. Man blir överväldigad, det finns så mycket att säga att inte något ord tycks göra dess rättvisa. Kanske förstärks känslan, i detta fall, av det faktum att Damien verkar lika söt som den nallebjörn han ser ut som. Kanske kan någon relatera till känslan när människor ser så gulliga ut att man bara hade velat rusa fram och krama dem? Lite "odjuret"-feeling på det hela. Stor och något osäker men SÅ gullig och älskvärd.
Sedan vet ni hur det är med vänner. Man vill finnas där, i vått och torrt, vara en hjälpande hand när vinden piskar på. Och varje gång jag lyssnar på vad han vill få sagt önskar jag att jag var där, att jag kunde ta hans hand och säga att det ordnar sig. Jag hade fått honom att tro på den text han själv skriver för magic will do what magic does, och alla hans frågetecken hade fått svar. Som tur är kan vi ses snart då han gästar Debaser Malmö 20 april. Hang in there Damien Jurado, I will fix your Cloudy Shoes.


Ps. Missa inte Hoquiam, sidoprojektet han har med sin kära bror. Ds.

Den kicken, den kicken, jag behöver den.

Nu händer det igen. Från första stund då bam! bam! ba-bam! ba-bam! ljuder i lurarna vet jag att vad som komma skall inte kan göra mig besviken. Jag känner det i hela kroppen, likt ett lyckorus, det pirrar och jag blir alldeles ivrig. Jag brukar sluta ögonen och njuta lite, suga i mig varje liten del av kicken jag får. Obeskrivligt. Jag tror man kan kalla det en sorts beroende, den där kicken man alltid strävar efter, den som får en att sitta i timmar och leta ny musik, den kicken, den kicken, jag behöver den.
Macklemore har varit verksam sedan runt år 2000 men har under större delen av sitt liv själv jagats av ett beroende. Ett beroende som han nu lyckligtvis tagit sig ur och kan omvandla till en styrka, en berättelse att förtälja. Mer om detta finner ni i hans låt Otherside där han samplar Red Hot Chili Peppers låt med samma namn.
Strax innan jul släppte han, tillsammans med sin nyblivna kollega Ryan Lewis, låten nedan till minne av den, för honom och hans hemstad Seattle, legendariska sportkommenatorn Dave Niehaus. I låten kan ingen låta bli att ta vägen ner längs memory lane och samtidigt som du lyssnar på hans historia gör din egen sig påmind. Det spelar ingen roll hur gammal du är eller vad du varit med om, något känns där inne i hjärtat. Man hör också vilken stolthet låten bär på och jag känner i skrivande stund att ryggen min rätas ut något. Att sedan titta på videon gör att man snart märker att även den väcker känslor. Den är framförallt väldigt fint filmad och jag personligen älskar hur hans händer, armar och fingrar flyger från sida till sida, helt okontrollerat men ack så härligt.

Nu spelar jag VS. Redux. EPn som innehåller några grymma mixar av tidigare släppt material, men kan säga att jag minst sagt är sugen på en fulländad skiva. Han är speciell den där Macklemore och jag är nyfiken på vad han bjuder på härnäst. Jag behöver kicken, om och om igen. Behöver du den?

My Oh My

There's nothing in the water JAG can't fight!

Jag kommer på mig själv ibland - Jag sjunger med i låtar utan någon vidare tanke på vad jag egentligen sjunger om. Inbjuden och förförd av något som känns bra i mun, stämmor att leka med och toner att matcha slår det mig efter ett tag; vad sa jag nu?
Det är sällan det blir pinsamt men desto fler gånger det blir intressant. Jag mumlade något, Mother Ganga, och plötsligt föll polletten ner. Låten hade sedan en tid tillbaka gett mig styrka, påmint mig om att det minsann inte fanns något jag inte klarade av. Då kändes det onekligen lite jobbigt om låten skulle komma att ha en helt annan betydelse, på riktigt…
Nu började jag bryta ner det jag sjöng, googlade lyrics och hjärnan gick på högvarv. Efter ett tag inser jag, som så många gånger förr, att det inte finns något rätt eller fel i min tolkning. En tolkning är alltid högst personlig och låtens betydelse formas i takt med den person du är, det du ser och upplever. Att Cloud Control drar paralleller till Mother Ganga, den heliga floden där man kan rena sig, är något jag kan identifiera mig med, men på mitt unika sätt. En källa till styrka, en källa till insikt, musiken gör det igen.
Detta huvudbry åsidosatt så har jag, till min stora förvåning (Läs: fördom), börjat inse att Australien är ett land att räkna med. Av någon absurd anledning har jag förknippat Australien med tuggummi -pop i stil med Kylie Minogue. Tur är väl då att det mer frekvent dyker upp band som bjuder på underbar indie/rock/folk så mina fördomar kan få sig en törn. Håll således utkik efter alla dessa band och se framörallt till att lyssna in Cloud Controls debutskiva, Bliss Release, som nyligen tilldelades Australian Music Prize - I can see why och jag beundrar det sätt de aldrig räds att leka med körstämmor, hur de aldrig räds att bjuda in dig till att hänga på.

There's nothing in the water we can't fight

Jason blåser liv i hela mig.

Även fast att känslan av vemod fyller mitt hjärta så fort pianot tar sin första ton, känner jag mig ändå så befriad. När varje låt är den andra lik, när radion spelar dancebeats till dess förbannelse, kan jag äntligen pusta ut - Jason blåser liv i hela mig. Allt stannar upp, om så för några minuter, och äntligen kommer vi någon vart. Äntligen gör någon något nytt, äntligen kanske bubblan kan spricka?
Jag blir så sjukt inspirerad av att höra sådan här musik och jag kan medge att det var aningens otippat att det var mannen med stort T som bjöd på den. Låtens alla olika komponenter är kanske inledningsvis hjärtskärande men ändå så livsviktiga. Det är så vackert. Jag darrar likt ett asplöv och bitvis kan det rinna en tår längs min kind men jag känner ändå styrkan att ställa mig upp, stor och stark, och ta det som är mitt - Jag suger i mig all kraft låten ger mig.
Befriad var ordet och plötsligt ser jag allt klart och känner mig onåbar. Jag vill vara här och nu, leva, älska, hata, ta min plats. Det är inte i morgon det ska göras, vi gör det nu. Mitt öde, mitt liv, försök att stoppa mig. Jag ska inte dansa runt som alla dom där.

Avslutningsvis, känner jag verkligen för att säga tack, tack till Jason och alla bakom produktionen som levererar det här. Jag kan knappt bärga mig tills Sagolandet blir min.

Det var en gång en freakshow...och jag.

Jag skulle vilja påstå att det är omöjligt att inte digga om du trycker på play. För mig sker det naturligt, vare sig jag vill eller inte slängs mitt ghetto-huvud fram och tillbaka och plötsligt lyfter jag taket med mina händer. Kan erkänna att jag känner mig lite smått patestisk när jag inser att grannen mitt emot ser mig men JAG KAN INTE SLUTA, Galactic's Do It Again gör något med mig som jag inte kan rå för.
Jo, för nog händer något unikt inom mig när New Orleans-bandets funk/jazz/fusion/hiphop och elektroniska kombination drar med mig på äventyr. Mia likes it, she likes it a lot. Senaste skivan, Ya-Ka-May, är en ren och skär upplevelse som gör avstamp i varje musikgenre there is. Likt ett kringresande cirkussällskap som ständigt drar ut på nya äventyr och som aldrig slutar att förvåna. En freakshow som hela tiden gränsar mellan något genialt och något totalt wacko - och det är väl detta jag älskar, antar jag. Älskar gör jag även deras groteska humor i form av videon nedan. Bitvis blundar jag och utbrister UÄÄ! men för det mesta skrattar jag högt och ler nöjt. (och JA det är värt att logga in på ditt YT-konto!! to hot for teenagers...)

En annan favorit från plattan.

Sadness is my boyfriend, sadness I'm your girl.

Jag gör det man ska, jag skriver om Lykke Li. Skivan har sedan tidigare läckt ut på nätet men nu är den officiell och bör recenseras.

Lykke är Lykke, allas vår lilla darling. Ingen kan låta bli att bli knäsvag av hennes existens och ingen kan låta bli att känna en viss iver över att få lägga fingrarna på hennes nya platta. I mångt och mycket kan nog därför hennes platta vara hyllad redan innan utgivelse. Vad hon än tar sig för står vi med öppen famn och tar emot henne? Så, låt mig nu bryta ner detta. Låt mig gå utanför den del av mig som är precis som beskrivet, och låt mig skriva det som faller mig in så får vi se hur det går...

Tanken smyger sig på. Kanske är det så att jag nästan önskade att jag var singel när jag lyssnade på skivan. När allt ställs på sin spets, då varje ord kan bli till ett svek och varje blick kan döda. När man stirrar sorgen i vitögat, orädd men ändå skräckslagen om vad som komma skall - Det är då det är lite extra härligt att lyssna på texter som Lykkes.
Kanske hade Wounded Rhymes liknats vid en helig skrift om jag vore ensam eller så blir det ändå så? För ju fler gånger plattan spelar i mina lurar, desto mer uppenbart blir det vad som egentligen skett. Sadness is my boyfriend, sadness I'm your girl. Det är oundvikligt, som en smäll på käften för allt det gulliga och varma och en invit till Lykkes hjärta, till det mörka, till det gåtfulla och mystiska och till allt du önskade att någon sa men aldrig sagt, förens nu.
Varje låt bär på sin alldeles egna historia och låtarnas sammanhang och övergång är ett faktum som inte går att förneka och som dessutom fyller något sorts djuriskt behov, av oförklarliga skäl.

Kanske hade jag hoppats att jag skulle få vara surkärring ikväll, att jag kunde få peka med fingret och leka viktig men det går inte. Albumet är, som många anat, oklanderligt och på en resa med det psykadeliska, popiga och bluesiga ser hon till att lämna oss häpna och med suget efter MER. Typiskt Lykke. Nu är jag (kanske känns det fel i det sorgsna sammanhanget) glad. Hon lyckas alltid gå ett steg längre än alla andra och hur vi än tror att vi ska vara förberedda på hennes entre är vi aldrig det. Vi är bara vi och hon är bara hon, men så var det just det, hon är Lykke, det är inte vi.

Love Out Of Lust, en av många favoriter från plattan.