Han går under genren Dub/New Wave/Psychobilly och det är lika förvirrat som det låter - fast på ett bra sätt, ett gudomligt bra sätt faktiskt. Tonerna pendlar från den ena ytterligheten till en andra och skapar en viss sinnesförvirring. Du kan aldrig förutspå var nästa ton ska landa och du kan aldrig gissa hur han röst ska låta. Om något är fräscht och nyskapande så har vi det här och nu, det vill jag lova. För mig räcker det nästan bara att titta på honom, jag faller direkt. En blek, tanig, rödhårig 16-åring med stans skönaste frilla och kläder uppenbarar sig. Och med stämband som är i övergången från pojke till man påminns jag om en tidig Luke Pritchard. Faktum är att det nog inte finns röster som är mer sårbara än just dem i övergången. Det hörs tydligt, hur innerligt allt är och hur man på ett vis har benen i båda läger. Man är lite barn och lite vuxen och kan således leverera en känsla jag numer enbart kan erinra när jag hör sånt här. Jag tycker om att minnas, att vara intakt med den person och de känslor man haft kontra den man är och allt det man känner idag. Jag skulle aldrig bli som alla dem. Dem som inte tog en på allvar på grund av ens ålder och det påminner Archy Marshall mig om. Tji ska dem få (!) för jag är säker på att vi kan räkna med att se mer av denna man, pojke, människa, whatever suites you, och jag längtar redan efter mer.
Zoo Kid - Out Getting Ribs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar