Tendenserna är solklara. Som att det vilar inom oss, att vi smälter lite som isglassen om sommaren när vi får höra dessa män. Tjocka, smala, prydliga, ostädade - Vi kvinnor är svaga för en man i sällskap med sin röst och gitarr. När jag tänker efter är det antagligen för att det är så naket, att de frivilligt blottar allt det som bor inuti dem. Vi tittar djupt in i deras ögon och önskar att vi var den de sjöng om, eller att någon, någon gång, sjöng om oss på det sätt de gör. Här kommer då denne lite halvt smutsiga Nottingham-bo och vi trillar dit igen. Jo, för nog smeker hans raspiga och tidvis hesa ton min soul-själ alltid, jo det gör den definitivt. Jag inser också att jag finner det befriande - Att soulen inte lurar iväg mig på vilovägar utan talar sitt tydliga språk. Hopp och förtvivlan, lust och kärlek, glädje och sorg.
Och visst kommer det inte som en chock när jag berättar att Liam Bailey är signad av Amy Winehouse skivbolag, Lioness Records? Visst känner du plötsligt igen den smutsiga soulen? Utbytt är glammiga festblåsor och perfekt wailning och vi tas tillbaka till gatan, den där gatan det hela började på. Med lidelse i röst och blick känns sedan allt plötsligt lite mer genuint och betydelsefullt.
It's not the same
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar