Like a fat kid need cake.

Att nätet och i särklass YT fullkomligt strömmar av olika kanaler gör att en musikdrugy som jag kan sväva iväg och glömma både tid och rum i flera, flera timmar. Lite smått manisk tänker jag för mig själv: "Bara en till...och en till...och en till". Till slut är jag så fullmatad med musik att jag bara måste spotta ut något. Då når jag någon form av klimax där jag hamnar i gränslandet mellan att spy och lessna till att ställa mig upp och hoppa i ett rus. It spells b.e.r.o.e.n.d.e.
Så, om vi då talar om beroende får jag steppa upp och erkänna att Life in Film varit mitt fördärv ikväll, Ja, jag medger, jag föll dit både en och två gånger. En gång till, bara lite till och jag bara måste. Som besatt drogs mitt finger mot den där play-knappen om och om igen. Jag hörde inget runt omkring, ett världskrig hade kunnat pågå utan min vetskap. Den ena inspelningen bättre än den andra och så fortsatte det.
Inte kan väl jag rå för att de förför mig med sina söta modsfrisyrer, Kings of Leon-stämmor och talang? Inte kan du väl beskylla mig när de råkar vara så in i helvetes jävla sköna? Inte är väl det mitt fel? Sorry, nu fungerar inga övertalningsmetoder och skickar du mig på en intervention kommer du tomhänt tillbaks. För det är lika sant som det är sagt - Jag kan inte slita mig, varken öra eller öga tillåter det att ske. Jag vill se deras söta, knäppta skjortor och jag vill höra dominansen i sångarens klang. Bara en gång till, en gång till...like a fat kid need cake.

Alleyway

Ps. Burberry acoustic, partner in crime. Ds.