Det är som att du är bredvid mig fast att du inte är här. Jag känner dig var jag än går, jag ser din blick var gång jag blundar och efter varje hörn jag passerar håller jag andan och önskar att du ska stå där. Men det finns platser jag inte vågar besöka, det finns tankar jag inte vågar tänka, minnen jag älskar men hatar att minnas. Garderobsdörren står ännu öppen för bakom den göms ett fotografi på dig. Jag kan inte se hur du ser på mig för jag saknar dig. Du låg så stilla, som om du sov, men det fanns ingen där. Jag tänkte att du drömde och att jag skulle möta dig där. Tårarna rinner fortfarande längst min kind, minnena besöker mig och nuet jagar mig. Det jag känner som verkligheten tycks vara långt borta och jag vet inte hur man hittar dit igen. Ingenting blir sig likt, det har jag förstått, ingenting blir som det var med dig, det har jag förstått. Men inget mer än det kan jag förstå.
De säger att jag ska förvandla känslorna som bor inuti mig till något fint - men jag vet inte hur man gör det nu och jag försöker febrilt att lista ut vem jag är utan dig. Jag vet inget annat än att jag faller. Men när jag kände mig som allra lägst, när inga ord kunde trösta, när jag drog täcket över huvudet, kom han till mig. Det är en form av räddning, jag slipper säga det själv, jag slipper tänka allt en gång till och någonstans lyckas jag finna tröst i honom. En liten glimt av ljus långt, långt där borta. En liten glimt av mig själv. Musiken kramar ur mitt hjärta och ibland undrar de andra om den kanske snarare stjälper än hjälper mig men jag vet att den räddar liv. Den räddade inte ditt men nu räddar den mitt.
James Blake - The Wilhelm Scream
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar