Vi detta lag vet ni hur jag är, jag spyr lite i munnen när hypen tar vid och självklart skedde även detta när Edward Sharpe and the Magnetic Zeros plötsligt var på allas läppar. Då tackade jag för det som varit och tog, med sorg i blicken, farväl av den tid som vi hade fått ha tillsammans. Sjukt, jag vet, men det bara är så. Jag vet inte hur man blir som alla andra, jag vet faktiskt inte hur man gör!..Förlåt, eller något. Hur glad blir jag inte då när sångaren himself går och gör ett soloprojekt? Jo, mycket glad! Detta ger mig, per automatik, ett, i min underliga värld, accepterat steg bakåt men ändå framåt. Måste ju erkänna att jag inte enbart saknar Alex Eberts underbara stämma men också hans änglalika närvaro och smått schizofrena tonkombinationer. Hans, sort of, självbetitlade album påvisar just detta och hans musikaliska uppväxt skiner igenom titt som tätt. Jag hör hur han influerats av skivorna hans far en gång spelade för honom. Med inslag av country, R&B, klassiskt och sedan diskreta avstamp i hans ungdomsår med hiphopen, berättar han, på ett vis, hela sina livshistoria för mig. Nu antar jag att det i själva verket bara är en tidsfråga innan hypen kommer flåsa mig i nacken, så för den sakens skull är det bäst att jag lyssnar intensivt. På repeat går Truth och Remember Our Heart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar