Idag gungade jag igång min morgon med en platta som legat i Spotifylistan ett tag. Med tonerna av den berikades jag direkt med de sköna vibrationerna bara soulen kan ge. Fina minnen, fina associationer. Själv tänker jag på min pappa och på de otaliga bilfärder vi åkt tillsammans, alltid i sällskap av soulen, fina grejer det. Man kan kanske inte beskylla soundet på No Time For Dreaming för att vara nyskapande, men å andra sidan känns det coolt att arbetet är så gediget att du aldrig kunnat ana att det är en nyproduktion, och således blir det ändå nyskapande. Tillbaka till 60-talets soulfulla era med härlig shout och blås utanför denna värld, fast med nutidens historia.
Det vilar en viss lidelse men också en segerkänsla över plattan. Mannen bakom ljudet är Charles Bradley som vid 62-års ålder äntligen fått göra sin, minst sagt, efterlängtade debutplatta. Med ett liv kantat av kampen för att överleva har Bradley gjort sig känd som imitatör av hans stora idol, och tillika inspirationskälla, James Brown, och det hörs. Plattan förenar gammalt och nytt och olika generationer bjuds in till att möta varandra. Och kanske är det just det som känns så grymt - Att jag och min pappa, två olika generationer, kommer älska det lika mycket, vi kommer förstå det lika mycket. En platta som kommer förgylla fler bilfärder tillsammans, en platta att skapa nya, fina, minnen och associationer till.
The World (Is Going Up In Flames)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar