World United Lucifer Youth Foundation

Man hade kanske kunnat tro att jag någon gång skulle tröttna men nu har jag lyssnat på L Y F pinsamt många gånger - jag kan bara inte få nog, kan inte motstå repeat, kan inte låta bli att älska dem.
Ett utav av de mest mytomspunna banden just nu, ett utav de band som alla vill veta mer om men inte får. Manchester-ensemblen Wu Lyf (World United Lucifer Youth Foundation) håller hårt på det mystiska, det obegripliga och ingen vet egentligen vem de är, eller ens hur många de är, ibland fyra, ibland tio. Och kanske är det just det som gör att man bara måste ha mer? Det sägs ju att man vill ha det man inte kan få, och jag börjar inse varför. För ju mer vi vill ha, ju mer desperata vi blir, desto mer mytomspunna blir dem och desto större blir chansen att vi inte kan släppa taget.
Det är egentligen svårt att beskriva dem genre-mässigt. Men det jag känner är popiga melodier, galna trummor och hjärtskärande gitarrslingor som gifter sig med deras spirituella, raspiga skriksång. Jag blir alldeles pirrig i magen av att höra det och även fast att jag bitvis inte begriper vad de sjunger smälter jag när jag ser deras spasmiska ryck och pojkiga ansikten som ropar I love you forever! Att säga att jag ser fram emot debutalbumet Go tell fire to the mountain vore en underdrift...

Nu ska jag sätta mig ner och be en liten bön om att jag snart ska få uppleva dem live. Snälla, snälla, snälla, tror det kan bli hur grymt som helst! För om jag känner detta pirr i magen redan nu vågar jag bara fantisera om hur maxat det kommer att kännas IRL.