Om jag skulle trilla och slå huvudet tomt på minnen, om världen skulle gå under eller om jag (Gud förbjuder!) bara skulle råka glömma denna låt, så måste jag nämna den nu. När jag tänker efter verkar det underligt att jag inte skrivit om den tidigare med tanke på att den hängt med ett bra tag men...
Man skulle kunna likna vår relation med en vän man håller kär. Vi ses ibland väldigt ofta och andra gånger mer sällan - men det är fint och tycks inte förstöra något. Men så är det jobbigt, för när vissa saker är fina, är de så fina att ord kan vara svåra att ta till, och så är det nu. Man blir överväldigad, det finns så mycket att säga att inte något ord tycks göra dess rättvisa. Kanske förstärks känslan, i detta fall, av det faktum att Damien verkar lika söt som den nallebjörn han ser ut som. Kanske kan någon relatera till känslan när människor ser så gulliga ut att man bara hade velat rusa fram och krama dem? Lite "odjuret"-feeling på det hela. Stor och något osäker men SÅ gullig och älskvärd.
Sedan vet ni hur det är med vänner. Man vill finnas där, i vått och torrt, vara en hjälpande hand när vinden piskar på. Och varje gång jag lyssnar på vad han vill få sagt önskar jag att jag var där, att jag kunde ta hans hand och säga att det ordnar sig. Jag hade fått honom att tro på den text han själv skriver för magic will do what magic does, och alla hans frågetecken hade fått svar. Som tur är kan vi ses snart då han gästar Debaser Malmö 20 april. Hang in there Damien Jurado, I will fix your Cloudy Shoes.
Ps. Missa inte Hoquiam, sidoprojektet han har med sin kära bror. Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar