Tommy Hilfigers son - Äpplet faller jävligt långt från trädet.

Hiphop är för mig synonymt med respekt. Överlag berättar den om en kamp, om överlevnad och om stolthet. Andra gånger handlar det mest om lyckorus eller tighta rim men när allt kommer omkring är den förknippad med en stor dos respekt. Vem som helst kan inte göra det, vem som helst har inte det där som krävs. Och, antagligen hör det ihop med en hel del fördomar, men snubben från Djursholm känns kanske inte lika trovärdig som han i Tensta. Och även fast jag hatar mig själv för det, även fast jag vet att det inte behöver stämma, tänker jag ändå så, omedvetet på något sätt. Här kommer Rich Hil in i bilden. En, till synes, hård kille vars ögon och uttryck avslöjar ett visst mörker. En kille du inte vågat döma om det inte var för att du visste att han var son till designlegenden Tommy Hilfiger. Tankarna om; Hur svårt kan du ha haft det? och vem ska kunna ta dig på allvar? kommer direkt, jag medger det. Men så lyssnar jag, och även fast jag både hör och ser en mycket trasig människa framför mig, säger just det där mörkret i hans ögon och uttryck mer än tusen ord. Bakom hans missbruk, hans överdosering av texter innehållande Mary Jane och bakom hans tatuerade kropp gömmer sig något - Anledningen till att han är den han är. Och medan vi fortsätter att slänga fördomar hej vilt, växer han, sakta men säkert, i våra ögon, och vi tvingas inse att han nog förtjänar den där respekten trots allt.
Jag ställer mig frågan; vem är jag att döma om jag inte hade velat att folk skulle dömt mig så? Och även fast jag inte kan låta bli att tänka på vad som gick fel, förstår jag ju att alla genomgår kamper här i livet, att hans ögon sett saker som han i Tensta aldrig såg.
Kanske påverkas jag mycket utav hans bakgrund, kanske inte, men antagligen triggar den allas vår nyfikenhet - För vem kan låta bli att lyssna? Vem kan ignorera måstet att döma?

Nu är han nyutskriven från rehab. Botad? inte troligt, men producerar, trots detta, flitigt på det egna skivbolaget No Limos. Jag föreslår att ni trycker er vidare och lyssnar in hans material. Nedan finner ni No Roses, från Limosa Nostra: Act II, som har sköna rock-influenser och N.E.R.D-känsla.