Det gör nästan lite ont i mig. Jag uppskattar emellertid att artister numer ger blanka fan i vad man ska-och-inte-ska-göra och producerar det ena banbrytande soundet efter det andra, men jag blir som lite ambivalent i fallet med Ghostpoet. Även om det händer oanade ting med mig när jag lyssnar på hans experimentella hiphop på Peanut Butter Blues and Melancholy Jam så önskar jag stundom att det var lite mer underproducerat, att varje ljud inte var så genomtänkt. Men så, någonstans i mitt peka-finger-stadie, inser jag hur han faktiskt fängslar mig och hur låtarna som, till en början, mest lät som oljud och störde mig, nu tilltalar mig. Det är kanske därför det kallas psykedeliskt? Jag blir lite schizo, som om ena hjärnhalvan vill ha det underproducerade och avskalade medan den andra kräver det genomtänkta och galna. Avgör själv, blir du också schizo av att jämföra de två versionerna av Us Against Whatever Ever?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar