Jag har hört att hans lust till att skriva låtar kom tillbaka efter att han testade att översätta en text från The National's Matt Berninger. Något befriades inuti honom, tiden med Niccokick och Sounds Like Violence blev suddiga och ut kom hans soloprojekt, Daustralien. Jag har också hört att somliga påstått att om man gillar artister som Håkan H och Markus Krunegård så kommer man även gilla detta. Jo, visst finns det vissa likheter i ljud och tempo men utöver det förs mina tankar snarare åt ett annat håll och någonstans låter Andreas Söderlund som en blandning av Emil Jensen och Jonathan Johansson fast det är ändå så tydligt att detta är Andreas. Han har något visst, något eget och jag älskar det faktum att det hörs ända inifrån hans hjärta vad han menar. Varenda drag på gitarren, varenda trumslag och varenda ord har en större mening än att bara vara ett ljud. Jag njuter av det sätt han skriver, inget är perfekt, känslor blir till ord och ord blir till texter att tolka hur man vill. Det är som att han läst de där raderna i Olof Lagercrantzs bok Om konsten att läsa och skriva när Lagercrantz refererar till Wolfgang Iser;
" Läsandet är en arena där författaren och läsaren tillsammans uppför ett fantasiskådespel. - Det är inte blott författaren som är kreativ utan också läsaren."
Nu, några av mina favoriter från skivan.
Hawaii och Pappa, pappa varför gråter jag?
Over and Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar