Jag är två år äldre än sist. Han med. Sist var jag i ett annat skede i livet än vad jag är nu. Han med. Jag är fortfarande jag, jag är ganska liten men ändå mer vuxen än vad jag var då. Han med. Jag tror att han bjöd in oss till begynnelsen sist och att han nu tagit sig, och oss, vidare in i sena tonåren och förbi 25-års-krisen. Han beskriver det vi alla känt, eller det som de unga kommer att få känna. Förr tog vi dagen som den kom, inga planer, inga bekymmer. Inga räkningar som skulle betalas, inga måsten och inga men. Och som en blixt från klar himmel börjar det hända någonting med dig. Man tänker tankar man aldrig tänkte då. Existentiella och cyniska frågor framträder och kanske är det då som man inser att man faktiskt blivit stor.
Just de känslorna beskriver Parken exemplariskt på plattan Framtiden var här men han lyckas samtidigt bjuda upp mig till dans på några spår. Han gör det klart att; Bara för att vi blir äldre och faktiskt lite klokare (for good or for bad) så glömmer vi inte vem vi är. Jag kan ha lika roligt som jag hade igår men idag vet jag kanske vad morgondagen kan betyda. Han är han, jag är jag och du är du. Igår, imorgon och idag.
Förresten. Varför känns det som att alla musikjournalister som recenserat skivan kopierat varandra - det kan inte vara en slump att alla rekommenderar samma spår? Vad är felet? Bakläxa eller vågar du inte bryta mönstret? Ja, vi vet att Annas sång är underbar, det var redan sagt men hör ni inte hur vacker Kom tillbaka! och Varenda tåg är? Hör ni inte det han vill få sagt?
Kom tillbaka! (via Spotify)
Varenda tåg (via Spotify)
Over and Out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar