Apan känner alla, ingen känner apan.

I viss mån är vi alla lite skyldiga. Somliga mindre och andra definitivt mer. Jag ligger någonstans mittemellan...

När ett samhälle slutar fungera i verkliga livet, när alla behov blir digitalt överförbara blir jag mörkrädd. Don't get me wrong, Internet, och allt vad det innebär, är ett mästerverk med stort M. Men när människor till slut lever sitt liv genom det, slutar ringa, slutar bry sig om någon annan än sina facebook-vänner och gud förbjuder träffas öga mot öga, det är då jag känner hur patetiskt allt är.
Det är en form av drömvärld, som ett rollspel för-oss-utan-våta-Sagan-om-ringen-fantasier. En plats vi tillåts vara något vi inte är, en plats vi vågar säga allt vi alltid önskat, en plats att visa kärlek men kanske framförallt en plats att visa hat. Om jag skapar ett konto, en profil i mitt namn bör en förutsättning för att överhuvudtaget bruka detta vara att man också är sig själv. En nyckelregel lyder något i stil med att; Har du något att säga, säg det till min fejja. Alltså, skriv aldrig något som du sedan inte har balls att säga i verkliga livet. Låtsas inte att du är häftigare än vad du i själva verket är, lek inte oberörd om du inte är det.
Ta Facebook till exempel, det tog bra jävla tid innan jag skaffade det. Och inte var det alla mina femtio-tio-tusen-"vänner" som lockade. Nej, jag hade sedan en tid tillbaka myntat uttrycket: Sedan Facebook kom vet jag vilka mina riktiga vänner är. Vilket är lika sant som sagt. Ett argument för alla facebookare är alltid; "Det är så roligt för man har så bra kontakt med sina vänner och även gamla vänner" Huh? Say what? Up my ass, sanningen å säga är att jag nu, sisådär 3 månader efter min debut, snarare har sämre kontakt med mina så kallade vänner än vad jag hade tidigare. Och att denna sajt sedan är fullkomligt överreklamerad gör att jag, var och varannan dag, funderar på att stänga ner det där kontot. Signa ut och bli anonym och mindre betydelsefull igen. Ha! Nej, det är tragiskt. Numera känner vi till varenda lite onödig detalj om varandra men är ändå så långt ifrån att verkligen känna varandra. Det är rätt snuskigt och falskt när jag tänker efter och jag saknar den där sorten som en gång kallades människan. Apan känner alla, ingen känner apan. Yes, det är vad vi blivit.

Att detta jag försöker beskriva och som jag vet att många kan relatera till sedan släpps i musikform gör mig lite smått lyrisk. Inte nog med att texten sitter där den ska utan jag fullkomligt älskar det faktum att Hard 2 Handle lägger ett riktigt tungt men dock klassiskt beat till denna skööööna låt. Ja, den är typen du gärna vill att de bredvid dig på bussen råkar höra, typen du gärna pumpar så högt att bildörrarna skakar, typen du gärna trycker upp en t-shirt med och typen du bara måste plåga dina grannar med.

Obnoxiuz - Apan känner alla


Over and Out