"jag-vill-inget-annat-än-att-må-lite-bajs-och-känna-något-annat-än-rutin-en-stund"-skivor

Idag är det grått och träden piskar i Malmö. Min rumpa blev blöt när jag satte mig på cykelsadeln och min jacka läckte igenom för allt regn. Inget är kul, allt är segt. Du känner inte för att gå upp när klockan ringer, inte för att behöva vara människa. Du önskar att täcket kunde vara virat runt dig hela dagen, att du inte hade ett liv.
Nu är det mörkt och jag gör kväll. Jag tänder ljus i lägenheten där jag bor, dricker te, virar filten runt mina iskalla fötter och sätter sedan på Jörgen Kjellgren som värmer upp mig.
Det är något med honom. Att bara läsa hans biografi på hemsidan träffar mitt i prick och läsandet avslutas med att jag tänker på hur fantastiskt det var skrivet. Hur det skrivits precis på det vis jag älskar - Det måste betyda något. Då känner man plötsligt att man är ett med någon eller något och man känner sig inte längre ensam och konstig.

Som så många andra klassiska "jag-vill-inget-annat-än-att-må-lite-bajs-och-känna-något-annat-än-rutin-en-stund"-skivor reminzar du genom hans skiva, Noir Syndrom, tillbaka till känslor av hur sveken kändes, hur det kändes att sluta tro och hur ensamheten ibland var din enda vän. Allt är inte alltid illa men det känns och ibland behöver vi något som slår till oss i solarplexus. Något så vi kommer ur allt vi är på rutin och bara blir människor igen. Förmågan att se sig själv, att ha lite självdistans är kanske också ett av de drag jag gillar allra mest hos Jörgen. Att dissa sig själv, ja, det är fint ibland.

Och det där med Noir Syndrom, ja, det beskriver han bäst själv;

"Albumtiteln Noir Syndrom kom till Jörgen en natt vid Karlbergs station när han, fulltankad på John Connolly, Stieg Trenter och Newcastle Brown Ale satt på en bänk och stirrade ut över spåren. Det hade varit dags att gå hem länge när Jörgen insåg att han kanske trivdes där i regnet och mörkret trots allt. Så han satt kvar där ett tag med sina demoner som sällskap, och insåg att dom kanske var några av hans närmsta vänner. Dåliga vänner, måhända, men bättre än inga alls.
Numer bor Jörgen på Södermalm och lever i ett litet vardagsparadis med sin dotter. Men man kan fortfarande se honom sitta på den där bänken vid Karlberg vissa nätter. Det är väl nåt slags klassträffar kan man säga. Klassträffar regisserade av Tim Burton alltså."

Over and Out

Ps. Om du känner igen honom är det från Oh Laura. Du vet, RELEEEEEEEASE ME! Ds.