Mitt öde är som en tågresa

Tänk att något kan kännas så genuint och nära fast att det i själva verket är så väldigt långt borta och overkligt. För visst var det inget annat än berörande att se samspelet mellan Barbro och Petter igår? Jag får nog aldrig veta hur de kände men jag kan relatera till, vad jag tror var, känslan. Känslan av när man finner en viss kontakt med en annan människa, en äldre människa som bär på en vishet och berättelse om livet som man själv ännu inte har. En känsla av ro och trygghet, en känsla av att det inte finns något som man inte kan dela med den människan. Det är fan grymt och få förunnat.
Jag tror att jag har en sådan person i mitt liv och av en viss anledning kan jag bli tårögd av bara tanken på honom. Jag vet egentligen inte varför, vi känner inte varandra så väl, egentligen, men det vi, så onekligen, delar kan inte beskrivas i ord. Jag vill bara att han ska berätta allt för mig innan det är försent.
Och det är väl så med människor vi möter? Någon sa någon gång att mitt öde är som en tågresa, ibland kliver mitt öde på tåget och ibland är det bara jag som bestämmer vilket öde som får stiga på. Jag tänker på det där ibland och många gånger blir det så uppenbart att vissa saker händer utanför min kontroll. När livet liksom överraskar en och bringar personer i ens liv som förblir, som av en anledning - Och just detta är vad jag tror skedde där mellan Barbro och Petter en sensommardag på Gotland.

Och musiken, suprise, suprise, han gjorde det igen! Och det är galet, ännu en sak med livet, som att "det" hör och ser allt man tänker. För när vi igår satt i soffan, lika hänförda som varje lördag sedan en månad tillbaka, började vi diskutera samarbetet bakom låtarna. Vilket jävla samarbete med andra ord! och vips, som på beställning, bloggar Petter om just detta dagen därpå. Ensam kan vara stark men allt som oftast står det någon bakom dig som gör dig lite starkare och lite bättre.

Jag känner att min tid med Så mycket bättre har lett till en viss soulsearch. Jag begrundar saker och ting, människor omkring mig och livet i sig. Det handlar mycket om musiken men kanske mest om mötet mellan människor. Möten som kan vara magiska och som bevisligen varit det. Och kanske låter jag inte så tuff i skrivande stund men jag kan säga att jag känner mig som en tuff brud i lyxförpackning.
" En tuff brud i ett snyggt fodral, vill ha en tuff jäkla brud som är precis som jag. Ett stycke dynamit, ingen halvdan grej, en som pallar va' med mig men samtidigt vara sig och vi hittar på saker för vi gillar samma grej." - eller hur D?

Over and Out