Jag misstänker att jag har en ångestklump som växer som ett litet monster i magen min. Så mycket man borde men inte gör, så mycket man kan men inte vågar. Det samlas på rad och faller samman som dominobrickor om man inte tar sig i kragen. Det är lätt att stoppa huvudet i sanden när känslan smyger sig på men allt som oftast blir jag lite rastlös, energin lagras inuti mig och jag måste få utlopp å det där monstrets vägnar. Vad gör jag då? Jag ser till att plugga in en låt vars bas pumpar i takt med min puls och plötsligt känns det lite bättre. För att maxa känslan brukar en promenad med lurarna dessutom lämna mig i en form av eufori. Puh, luften är aldrig friskare än just då. Då, när jag föreställer mig att hela världen spelar låten i mina lurar och att varje steg jag tar har en betydelse. Kanske grundar det sig i den där inneboende känslan av att man i sitt huvud skapar en musikvideo? Varje bil som gasar förbi, varje vindpust, varje snöflinga som faller, alla moment tycks ske i exakt rätt stund och ger exakt rätt känsla. Antagligen förstod inte Torpedo att låten skulle ha den betydelsen när de en dag beslutade sig för att producera, eller så var det just det motsatta. Någonstans i Stockholm kändes hjärtat lite annorlunda, gatan lite krokigare men ändå var det hela så likt. Att ta sig upp när man är nere, att våga när rädslan säger nej, att kasta sig ut för att du vet att du inte kan leva med dig själv om du inte gör det.
Om Waiting for the fall åsamkar mig denna oövervinneliga känsla, då tror jag att deras kommande album WE kan bli precis det jag, och säkert många med mig, behöver - en regelrätt kick in the ass, när den är som allra bäst.
Så, bli nu inte rädd om du ser någon som går som om hon äger gatan och som bitvis sjunger med i låten hon lyssnar på i lurarna, ring inte psyk, det är troligtvis bara jag - och kanske alla andra som är som jag, eller blir som jag efter detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar