En fight med min kan-inte-ogilla-gen.

Ibland önskar jag att man inte påverkades så jädra mycket utav det man redan känner till. Jo, för nog är jag redan svag för allt som Markus Krunegård tar sig för och detsamma gäller egentligen Adam Olenius. De båda har den där vad-jag-än-gör-så-bara-måste-andra-lyssna-genen, och man själv tycks ha en kan-inte-ogilla-gen. Jag ställer mig frågan; Hade jag gillat Birds lika mycket om jag inte visste att det var just dessa två herrar som stod bakom Serenades? Svaret får jag nog aldrig reda på men för att försöka vara opartisk bryter jag ner det rent musikaliskt.
Så, vad är mitt första intryck? Med sina bombastiska trummor och orkesterstråkar gör låten ett, minst sagt, pampigt intryck. Någonstans hinner jag tänka att detta kan gå hur som helst men så möts jag två röster som liksom gifter sig med varandra och all tveksamhet är som bortblåst. Jag lyssnar på texten och konstaterar att den är lite gulligt cheezy, vilket bandnamnet i och för sig också är. Serenader är ju ursprungligen en hyllningssång framförd nedanför sin älskades fönster, och även om jag vågar påstå att alla, någon gång, trånat efter just något sådant, kan det i verkligheten bli rätt cheezy och obekvämt (Läs: "Vad ska grannarna tro?!") Och när jag tänker efter blir kanske det kontentan av min analys - Mestadels älskar jag nog låten, jag spelar den högt och tvekar aldrig på att sjunga med, men då och då, när serenad-känslan blir för påtaglig och stråkarna når sitt klimax, sänker jag volymen, blir lite obekväm och tänker vad ska grannarna tro?
Med detta sagt vill jag väl påstå att jag är något som sådär opartisk och att min kan-inte-ogilla-gen inte löpt amok. Men, för den saken skull, kan jag inte skriva under på att den inte kommer att göra det när de släpper sin självbetitlade EP nästa vecka...!



The Serendas - Birds by TLOBF