För er som missade mixtapen, Processen, kan jag meddela att ni gick miste om en av den svenska hiphopens bästa skivor. Nu har det gått cirka två år och jag vågar lova att jag inte är ensam om att ha suktat duktigt mycket efter debutplattan Vi. En verklighetsskildring av två unga killars liv. Jag hör berättelser om människor de mött, historier de hört och vad deras ögon sett. Ett förortsliv, en kamp för att orka fortsätta, att stå stark och jobba hårt för att nå toppen. Jag hör rädslan för vad som sker i vårt samhälle men hör hopp om vad var människa kan göra för att påverka. Allvar, mörker, fördomar, framtid, lycka och hyllningar.
Jag hyser stor respekt för Mohammed Ali och även fast jag tror att de inte riktigt inser det själva så påverkar de liv. Jag kände det redan förut och ännu en gång fylls jag av känslan att de förändrar mitt liv. Med tajta rim invävd i en oklanderlig Salazar Brothers produktion kommer jag dem inpå skinnet och de öppnar mina ögon till lite mer än vad de sett förut. Jag spetsar mina öron, tar till mig varje ord och i takt med varje beat växer jag som människa. Och just där har vi essensen av deras musik, deras mening. De skildrar saker vi egentligen redan känner till men ingen annan gör det som dem, ingen får oss att förstå, ingen annan kommer så nära.
Lyssna nu till den grymma låten Ghettobarn nedan men glöm för allt i världen inte att lyssna in plattan och en av mina favoriter K.V.I.N.N.A (Läs: Tack, hoppas att jag en dag får chansen att skaka er hand.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar