Jason Diakité, ett Kinderägg.

Det sämsta jag hört måste vara den som enkelt beskrev Dödsdansen som att den väl låter som Timbuktu, alltid bra. Förvisso stämmer det att saker han rör vid tycks bli till guld men att säga att det låter som Timbuktu är bevis på mindre vetande.
Nog för att han aldrig varit rädd att leka med sina beats och texter och levererat allt från dansgolvshits till ren och skär nackspärrs-hiphop men de färger han nu bekänner har jag inte sett förut och jag älskar dem. Ni känner redan till vilka känslor jag hyser för Dansa och släppet därpå, Kapitulera, älskar jag lite mer än mina ord kan beskriva, men kort sagt är de tre nya låtarna nyskapande. Han påminner lite om ett kinderägg den där Jason. I en liten och annorlunda förpackning är han chokladbiten man gärna vilar ögat på. Inuti gömmer sig en värld av överraskningar och oanade ting att leka med - Musik så som vi aldrig hört den förut, musik som imponerar och påverkar våra liv.
Det sägs att Dödsdansen skrevs på en tågresa mellan Malmö-Sundsvall, och med den takt SJ brukar ta sig fram kan jag tänka mig att man hinner tänka både en och två gånger på saker som sker i ens liv. Klart står i alla fall att låten får mig att tänka till och stanna upp. Jag tänker på det jag lyckats med, allt det jag vill göra och alla måsten som jagar mig. Något förvirrad dansar jag, sakta men säkert, vidare i takt med ett smått hysteriskt sound av orientaliska stråkar och kloka ord och plötsligt känns svaren på frågorna inom räckhåll.

Shit, om jag var pepp på Sagolandet förut så är det inget mot vad jag är nu. Och äntligen ser jag något positivt i att tiden tycks gå så fort, för snart, snart är det den 8:e juni och snart är Sagolandet här.