
Bakomljudet har hittat ett nytt hem, kolla in hemsidan här!
Jag vet inte vem han är, jag känner honom knappt men ändå når han mig som ingen annan kan just nu. Det känns märkligt att vi kommer varandra så nära för jag har antagligen hört allt förut men nu känns innebörden av hans ord mer betydelsefulla än någonsin. Hans blick borrar sig igenom bilden på albumet och jag är nu fast övertygad om att den tittar på mig – Allt handlar om oss nu. Jag sitter på första parkett och minut för minut tillåts jag att ta del av hans historia, historien som format honom och som berättar vem T.Shirt är.
Du föraktar den, förnekar dess existens men stundom gör den sig ändå påmind och skiner igenom i ditt tankesätt. Det missgynnsamma och negativa tar vid och någonstans mitt i bland det undrar du varför du egentligen bryr dig så mycket? Jag talar förstås om Jantelagen. Denna vedervärdiga, oskrivna lag, som med sina ord om att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än någon annan färgat ett helt land och dess tankesätt. Personligen hatar jag den makt detta tänk tycks ha över mig och blir därför lycklig var gång jag möts av någon med in-your-face-attityd. Att stifta bekantskap med den unga MC'n Kardi känns således väldigt bra och hans minst sagt osvenska tankesätt pissar på allt som stavas jante. Här möter du istället en hungrig och talangfull 18-åring vars självförstroende det inte är råder något fel på - en ung man som är fast övertygad om att han är den bästa i gamet. Detta oövervinneliga tankesätt bäddar han sedan i rhymes inspirerade av Jay Z, Nas och Biggie vilka känns sjukt befriande och i takt med varje tungt beat han levererar tar han mig längre och längre ifrån jantelagens järngrepp.
Kanske kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är men något händer här inuti när jag möter nya, unga talanger. Förmodligen har det och göra med att jag på något vis då kan erinra den där orädda-och-jag-ska-erövra-världen-känslan som man är välsignad med innan man blir äldre och börjar tänka för mycket på konsekvenserna av sitt handlande. Det syns i deras ögon, på sättet de rör sig och i många fall vittnar också själva musiken om det. Det finns de som är skoningslösa och kanske hade mått bra av en dos ödmjukhet men sedan finns det ju också de som bara sopar mattan med oss, de som har en talang som heter duga - de som får varje etablerad och erkänd artist att darra. Nog för att jag själv inte är någon musiker men nog ser jag bilden, skräcken från de äldre när Kids These Days äntrar scenen.
När jag är deppig, ledsen eller nere sluter jag både ögon och öron för omvärlden. Inte några ord kan komma mig nära, inte någon kan hjälpa mig. Eller detta är i alla fall vad jag länge trott, men nu har jag äntligen förstått det uppenbara. För vad spetsar mina öron? Vad talar till mig som ingen annan? Vad kan få det mörka hålet att ljusna? - Musiken. Jag suger i mig varje ton och varje ord. Varje del tycks fylla en funktion och kraften den utstrålar förändrar mig. Just den där utstrålningen eller ska vi kalla den överföringen intresserar mig. För hur kommer det sig att känslor kan överföras på det viset? Jag kallar det en kraft, NewVillager kallar det NewVillager mytologin. En smula flummigt, jag vet, men deras tankesätt fascinerar mig.
Jag tänker på det ofta, tänker på vad jag vore utan allt jag har – utan alla möbler, alla prylar och kläder. Drömmar om att endast packa det jag egentligen behöver, resa långt härifrån och vara rotlös för ett tag både lockar och skrämmer mig. Rädd för att släppa allt, rädd för vem jag blir utan allt det där men också lockad av den totala friheten det lär innebära. Och ju mer jag tänker på det desto mer självklart blir orden som Edward Sharpe en gång så fint beskrev; home is wherever I’m with you.
Inledningsvis kändes det skönt att vara ensam, att inte ha några tider att passa, att inte ha några måsten att bocka av. Men så gick veckorna och för var dag som passerade kände jag mig mer och mer halv. Utan en penna i min hand, utan de smattrande tangenterna kände jag snart bara igen fragment av den jag är. Det kallas att ha semester och gemene man älskar det, älskar att lägga allt bakom sig och glömma verkligheten för en stund - jag konstaterar: Den personen är inte jag.
De senaste dagarna har ett mörker och en tyngd vilat över Malmös himmel. Skyfall till regn, hagel och åska som fått väggarna att vibrera och billarmen att sättas igång. Dagar som dessa känns radions eviga pump-fist-låtar om möjligt ännu mer fel än tidigare och per automatik dras jag till dels det lugna men kanske framförallt det mörka. Som om jag blir ett med naturen, ett med Malmö och därav delar det mörker som min stad tyngs utav. Så, när det kommer till att sätta dessa känslor i toner, ja, det är då som Zola Jesus och framförallt hennes nya singel kommer in i bilden. Hennes witch house som blandar elektroniskt med goth och klassiskt är per definition precis det som vädret signalerar, skrämmande men med strimmor av en konstig trygghet.
Nu har midsommarhelgen kommit och gått och jag antar att det är nu som det verkligen börjar, sommaren är här. Långhelger som dessa tenderar jag att ta lite väl långa pauser från allt som heter datorer och telefoner men därmed inte sagt att musiken i mitt liv gör detsamma. Nej, där har vi något som ständigt är närvarande och som troget följer mina steg, vart jag än går.
För drygt två månader sedan snubblade jag över en låt som sedermera även skulle komma att dimpa ner i min inbox. Av en ren tillfällighet blev det aldrig att jag skrev om denna låt- och tillika mystiska avsändare men lyssnade för den saken skull ändå på den varje dag. Det var något visst med den, med sin glimten-i-ögat-text och sköna slingor fick den mig att digga men också att le.
Det där med att morgonstund har guld i mun är ibland svårt att tro på när klockan säger vakna, men allt eftersom tiden går och den där sömnen inte längre känns så viktig tycks jag exakt förstå vad det betyder för mig. Min morgon är alltid synonym med musik och när jag seglar fram över de tomma gatorna njuter jag till fullo och känner mig rofylld. Varje morgon äger en viss låt, äger den låt som ska bli min start på dagen och som ska komma att avgöra hur resterande dag ska bli. I morse kände jag för att inte tänka för mycket, kände för att slappna av till tonerna av skön soul och vad passade inte bättre då än Aabaraki och dess lysande låt Karate.
Ibland funderar jag på om jag tänker mer än andra människor - Om mina funderingar, iakttagelser av människors beteenden och saker som sägs analyseras extra noga i mitt lilla huvud? För visst kan jag medge att jag lätt gräver ner mig i tankar, visst medger jag att det stundom svämmar över här inuti. I helgen funderade jag mycket kring människor i sig. Om hur jag försöker se mig själv utifrån, hur jag ska undvika att bli på det sätt som jag hatar att många i min omgivning är. Jag funderade även mycket kring hur människors åsikter påverkar en och hur lustigt det är att man alltid tycks glömma det positiva kommentarerna men att de negativa etsar sig fast. När sådana tankar sätter igång startar en kamp, ett krig i huvudet där varje liten del av din kropp vill få dig att förstå att det positiva ska ta hem segern men där det negativa ändå gör det så förbaskat svårt.
Jag ser kanske inte mig själv som den mest tjejiga av tjejer. Jag tvekar sällan, rubbar inte på den jag är och har en hårdhet som mer ofta går hem hos killar. Kanske är det så att jag aldrig riktigt kunnat identifiera mig med den där osäkerheten som tyvärr omger många tjejer, att de beter sig på ett sätt de tror att tjejer måste, nickar och ler, rädd för att inse att man inte kan vara vän med alla människor. Men jag har trots allt haft mina moments, ja, jag liksom alla med kärleksbekymmer kan snabbt förlora allt som heter självförtroende och har i mina dar tillåtit ett och annat scumbag att trampa på mig.
Det kan inte bara vara jag som var och varannan dag suckar högt när jag hör rappare som, gång på gång, fyller sina texter med Louis Vuitton, paperstacks och fly cars? Ibland undrar jag om jag lever i en annan värld, för jag förstår ju att det är meningen att jag ska känna mig imponerad och lite sotis, men icke. Nej, får nog medge att jag snarare tycker synd om dem, synd om dem som har det behovet. Förstår förvisso att det är en ganska stor del av dagens hip hop-kultur och att det egentligen handlar om att påpeka att man har nått drömmen men det känns trots allt så uttjatat och tidvis tacky. Som om vissa glömmer var de kommer ifrån, som om de tappat den där hungern som drev dem att skriva grymma texter från allra första början?
Är det något jag älskar så är det artister som tänker outside the box. Det oväntade är oftast oslipat och det oslipade är oftast synonymt med det nyskapande och det magiska. Faktum är att jag kan sitta i timmar och lyssna på live sessions inspelade i parker, kyrkor och lagerlokaler - alla skavanker hörs, intimiteten är påtaglig, akustiken to die for och känslan obeskrivlig. Safari Funk 4 from Real Fur on Vimeo.
I mars skrev jag om det mytomspunna bandet WU LYF och om vilken iver jag kände inför deras musik och kommande debutsläpp. Hypen spred sig som en löpeld och snart ville alla ha mer från detta mystiska band. Nu faller ridån ner och bakom de dolda budskapen och de diffusa videorna hittar vi fyra killar som tillsammans utgör ett medelklassigt rockband med en skarp manager i ryggen. För nog har deras tillvägagångssätt gått hem? Nog gapade vi alla efter mer i takt med att spänningen steg, visst gjorde det mytomspunna att vi bara ville ha mer?
Jag hållit ögonen på Ground Up ett tag nu. Föll kanske först för producenten, Bij Lincs, alltid lika originella och lekfulla beats men självklart även för de två rapparna, Azar och Malakai, som levererar de träffsäkra raderna.
Trots sin unga ålder på blott 22 år har denna kille hunnit skaffa sig ett välförtjänt namn i Kaliforniens snabbt växande hip hop-stad, Sacramento. En stad som jag för övrigt gissar kommer att synas mer och mer, en stad vars musikscen är på väg att få det erkännande som den förtjänar.
I min mening är det oundvikligt att inte fyllas utav en exalterad känsla när man vet att nytt material från Jason Diakité står för dörren. På ett vis är hans musik synonym med en form av njutning, en njutning som jag slänger mig över och håller kär innan kreti och pleti tar vid. Ni vet ju sedan innan hur jag känner för hans tidigare släpp och kanske är det just dessa som även förstärkt känslan och gjort väntan på Sagolandet outhärdlig.
Det är en mörk och mystisk inledning som omedelbart lockar mig i låten Shake. När trumman sedan går igång och Metal Mother själv sjunger med sina enkla men kraftfulla textrader inser jag, till min stora förvåning, att hennes musik fyller en form av primärt behov inom mig. Det går kanske inte att beskriva i ord men ljudkonstellationen låter som om den härstammar från en plats långt utanför det jag kan greppa och ta på, från en plats där man känner sig väldigt, väldigt liten i sammanhanget.