
Själv har jag slängt mig över varje ny singel som getts ut, varje dag provat om de släppts på Spotify och räknat dagarna till Go Tell Fire To The Mountain skulle släppas. Och så kom äntligen denna dag - Likt fattighjonen som slänger sig över julbordet i Emil i Lönneberga slängde jag mig över plattan och likt första gången jag lyssnade på dem sprider sig ett obeskrivligt pirr i magen. Jag är bara så svag för deras raspiga och hjärtskärande skriksång, så svag för trummorna, gitarrslingorna och orgeln. Egentligen borde jag kanske känna mig lurad - att jag blev som alla andra och föll pladask för denna, tillsynes välplanerade, PR-kupp och antagligen hade jag känt så om det inte var för att deras musik var så jäkla bra. Producerad i en gammal kyrka i Ancoats, Manchester överräcker ”Jeau” (Joe Manning), ”Lung” (Tom McClung), ”Elle Jaie” (Ellery Roberts) och ”Evanse” (Evans Kati) årets kanske bästa debutplatta. I genomarbetade låtar som snyggt överlappar varandra är sedan förälskelsen total och de spirituella ropen och de alltid lika oförstårliga texterna lockar mig på ett sätt som ord har svårt att beskriva. Jag inser snart att min, snudd på besatthet, är just deras magiska touch och deras sätt att värva mig till World United Lucifer Youth Foundation. När det tionde och sista spåret inleds önskar jag att det aldrig ska ta slut och därför blir repeat en självklar utväg. Och hade man sedan tidigare några som helst tvivel på att besöka årets Way Out West gör nu WU LYF valet enkelt. Jag ser det härmed som mitt enda mission att ta mig dit, herregud, detta måste upplevas live!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar