TiRon och Ayomari's intåg i den svenska kulturen. Varmt välkomna!

Nu har midsommarhelgen kommit och gått och jag antar att det är nu som det verkligen börjar, sommaren är här. Långhelger som dessa tenderar jag att ta lite väl långa pauser från allt som heter datorer och telefoner men därmed inte sagt att musiken i mitt liv gör detsamma. Nej, där har vi något som ständigt är närvarande och som troget följer mina steg, vart jag än går.
Utöver alla de traditionsenliga låtarna med Cornelis, Taube och Monica Zetterlund, som mitt midsommarfirande var synonymt med, tog det hela en spännande vändning när jag snubblade över EP:n En Kärlekshistoria. När jag först såg omslaget och titeln drogs jag per automatik till den men hann samtidigt tänka att nu kommer väl ännu en söndermixad house-låt. Till min stora förvåning och förtjusning visade sig den dock innehålla en spännande blandning musik fylld med sköna rhymes, kärlek, småprat och svenska referenser. Bakom ljudet stod L.A duon TiRon & Ayomari. En duo som nyligen var på besök i Sverige när de spelade på Summer Throwdown men som tydligen inte fick nog av vårt fagra land utan valde att spendera ytterligare 12 dagar i studion med producenten Sum Comfort Food. Utöver denna EP släppte duon nyligen en samling låtar i mixtapet The Prelude to ASFP - Allt som en förberedande pepp inför deras kommande platta
A Sucker For Pumps.
För mig tyder deras musik, och i särklass denna EP, på att de är nyskapande. Kanske blir jag lite extra exalterad eftersom den omtalade filmen ligger mig varmt om hjärtat eller så är det just för deras orädda sätt att slänga sig in i den svenska kulturen och bjuda på fina associationer. Älskar hur de blandar sina engelska rhymes med svenskt småprat och älskar även när den svenska rapparen Simon Emanuel medverkar på den kärleksfulla låten Forever. Ja, EP:n känns genomgående väldigt fräsch och kanske framförallt fin. En lång och fin kärleksförklaring, en sann liten kärlekshistoria.

Och just det, den är gratis!

Det blir konstigt när du säger andras namn när vi har sex. Är inte det ditt X?

För drygt två månader sedan snubblade jag över en låt som sedermera även skulle komma att dimpa ner i min inbox. Av en ren tillfällighet blev det aldrig att jag skrev om denna låt- och tillika mystiska avsändare men lyssnade för den saken skull ändå på den varje dag. Det var något visst med den, med sin glimten-i-ögat-text och sköna slingor fick den mig att digga men också att le.
Nu har jag förstått att den spelas på radio och den okända duon klev för ett tag sedan fram och visade sig bestå av Herbert Munkhammar, även känd som Afasi i Afasi & Filthy och Maskinen samt Erik Nordström från Lilla Sällskapet. Nu kanske fler förstår vem jag talar om för dessa fagra män utgör nämligen tillsammans duon Ansiktet som charmat många med sin debutsingel X - Låten som i tonerna till R'n'B beskriver hur en tjej ropar ut sina före detta pojkvänners namn i sängen.
I det lilla landet lagom blir lätt låttexter och en genre som är synonym med sensualism och sex genant och kanske är det just därför som jag gillar den så mycket. På ett skämtsamt men finstämt sätt sjunger de om sex på ett nytt vis där skrytet och erövringarna har fått ge plats för tillkortakommanden och fadäser. Just detta, samt att det är två välkända ansikten som står bakom duon, gör att jag är så oerhört nyfiken på vad som komma skall och ryktet säger att skivan är under inspelning.
Nu släpper de en video till den beryktade låten och av videon att döma så kommer den bli minst lika beryktad som låten i sig. För i en vacker miljö med härligt sommarljus möts du utav en rad kända ansikten så som Thomas Rusiak, Salem Al Fakir och Mange Schmidt, som tillsammans gestaltar exkillarna. Även den överromantiskt, cheesiga storyn och de halvnakna Herbert och Erik som i vassen åmar sig och på ett skönt sätt raljerar över den annars så typiska insmord-i-olja-och-tycker-jag-är-så-jävla-het-jargongen som R'nB ofta innefattar charmar och gör det även svårt att hålla sig för skratt.

Regi: Magnus Härdner

Min morgonstund hade Aabaraki i mun.

Det där med att morgonstund har guld i mun är ibland svårt att tro på när klockan säger vakna, men allt eftersom tiden går och den där sömnen inte längre känns så viktig tycks jag exakt förstå vad det betyder för mig. Min morgon är alltid synonym med musik och när jag seglar fram över de tomma gatorna njuter jag till fullo och känner mig rofylld. Varje morgon äger en viss låt, äger den låt som ska bli min start på dagen och som ska komma att avgöra hur resterande dag ska bli. I morse kände jag för att inte tänka för mycket, kände för att slappna av till tonerna av skön soul och vad passade inte bättre då än Aabaraki och dess lysande låt Karate.

Aabaraki består av fyra killar från Brooklyn, New York som med lekfulla och härligt smöriga texter blandar själfulla toner av soul, funk och jazz. Låten Karate, där även rapparen Soul Khan deltar i några rader, är en låt full av sexuella antydningar som snyggt rimmas med olika kampsporter och backas upp av bandets fusionstil. Frontmannen och tillika sångaren Akie Bermiss har en sammetslen och stämningsfull röst, en sådan röst som tycks komma utan minsta ansträngning, en röst man avundas och således desperat försöker efterlikna. Vid sin sida har han den begåvade trummisen Aaron Steele, Brian Forbes som smeker gitarren och Ari Folman-Cohen som är inte bara äger basen utan också är läskigt lik Quentin Tarantino.
Ytterligare en anledning till att jag gillar låten så skarpt är antagligen på grund av den härligt nördiga videon. För hade man bara lyssnat på låten hade man kanske, per automatik, målat upp den mer självklara bilden av en klassisk sleazy video à la R&B men när man då sedan ser den nördiga killen med våta science fiction-fantasier ler man för sig själv.
Ja, de fyra killarna i Aabaraki har onekligen en talang. En talang att omvandla den annars så avskalade funken och soulen till något storslaget och minst sagt njutbart. Just favoritlåten Karate känns, i min mening, omöjlig att inte tycka om och även omöjlig att inte sjunga med i. Själv kom jag på mig själv när jag nynnade på låtens text och insåg att your booty, your body kanske inte riktigt passade att sjunga högt just då...

And since there is nothing left to tear, I let these racks of feelings fall down.

Ibland funderar jag på om jag tänker mer än andra människor - Om mina funderingar, iakttagelser av människors beteenden och saker som sägs analyseras extra noga i mitt lilla huvud? För visst kan jag medge att jag lätt gräver ner mig i tankar, visst medger jag att det stundom svämmar över här inuti. I helgen funderade jag mycket kring människor i sig. Om hur jag försöker se mig själv utifrån, hur jag ska undvika att bli på det sätt som jag hatar att många i min omgivning är. Jag funderade även mycket kring hur människors åsikter påverkar en och hur lustigt det är att man alltid tycks glömma det positiva kommentarerna men att de negativa etsar sig fast. När sådana tankar sätter igång startar en kamp, ett krig i huvudet där varje liten del av din kropp vill få dig att förstå att det positiva ska ta hem segern men där det negativa ändå gör det så förbaskat svårt.
Lite så var det för mig igår. Alla dessa tankar berövade mig på så mycket energi fram tills det att jag snubblade över Ben Hoguns senaste singel Trick Of The Mind. Och även fast att jag är säker på att bandet och jag har helt olika referensramar så var det ändå något visst som hände när jag hörde den. Tonerna, texten och kanske framförallt videon uttryckte det som fanns inuti mig och plötsligt insåg jag att den blev min räddning. Det må varit en lång och envis strid men när låten nådde mina högtalare befriades jag från alla Vem? Vad? Varför? och När? I sin enkla men kraftfulla gestaltning föll varje bit på plats och sångaren Oskar Blondells Moneybrother-lika stampande i golvet och krampaktiga grepp om huvudet kändes ända in i hjärtat. Med sina tydliga influenser från brittisk 80-talsmusik charmar sedan Ben Hogun med såväl sin rockmusik som med sångarens lika tidstypiska stämma.
Bandet bildades ur ett kollektiv i Norrtälje för några år sedan och det säregna namnet, som annars doftar enmansakt, föddes under en sen natt på en efterfest. Slumpmässigt valde de en bok i bokhyllan och bestämde att bokens titel också skulle bli bandets titel. Sagt och gjort! Ut kom Ben Hogun och i vintras släppte de en EP där framförallt låten Dirt står som favorit i min bok. Men detta är herrar som onekligen arbetar snabbt och med tanke på ovannämnda recension känner jag mig lite smått ivrig inför den stundande plattan.

Jag sa; Ha ett underbart liv! vände på klacken och tittade aldrig mer tillbaka.

Jag ser kanske inte mig själv som den mest tjejiga av tjejer. Jag tvekar sällan, rubbar inte på den jag är och har en hårdhet som mer ofta går hem hos killar. Kanske är det så att jag aldrig riktigt kunnat identifiera mig med den där osäkerheten som tyvärr omger många tjejer, att de beter sig på ett sätt de tror att tjejer måste, nickar och ler, rädd för att inse att man inte kan vara vän med alla människor. Men jag har trots allt haft mina moments, ja, jag liksom alla med kärleksbekymmer kan snabbt förlora allt som heter självförtroende och har i mina dar tillåtit ett och annat scumbag att trampa på mig.
Nu, såhär i efterhand, undrar jag varför. Varför ger man någon annan makten att rubba sin sinnesstämning så till den grad att man plötsligt tar på sig skulden för allt som gick fel? Detta påminns jag om när jag lyssnar på Hanna Baummanns hjärtliga rader i låten I Picked A Fight. En medryckande pianodänga som handlar om att ställa någon mot väggen, att säga allt det där man egentligen inte vågar säga till någon man tycker om. Minnen gör sig påminda och jag minns särskilt en gång då jag faktiskt själv picked a fight. Jag var trött på alla spel, trött på hur han fick mig att må och bestämde mig för att sluta leka på hans premisser. Jag sa; Tack för mig, ha ett underbart liv! (Läs: Ja, ordagrant), vände på klacken och tittade aldrig tillbaka. Jag vet att det beslutet tidvis gjorde ont men när jag nu ser tillbaka på det blir jag bara så jäkla stolt, stolt över mig själv som gjorde det. Kan rekommenderas.
Den 25-åriga singer/songwritern Hanna Baummann sjunger, i sällskap av sin trogne vän pioanot, i en ljuv stämma, som bitvis påminner om Linnea Jönssons i Those Dancing Days, om precis de saker som vi alla varit med om och kan relatera till. Jag vill således tro att hennes sound faller många i smaken och att det nog endast är en tidsfråga innan hennes lekfulla och popiga pianoslingor med personliga och upplyftande texter blir låtar som spelas frekvent i radio. I skrivande stund håller hon på att spela in nytt material och inleder i höst en rad spelningar, främst i hennes hemstad Stockholm. Kan också rekommenderas.

I Picked A Fight by hanna_baummann

Success is laying a foundation for a building with no ceilings.

Det kan inte bara vara jag som var och varannan dag suckar högt när jag hör rappare som, gång på gång, fyller sina texter med Louis Vuitton, paperstacks och fly cars? Ibland undrar jag om jag lever i en annan värld, för jag förstår ju att det är meningen att jag ska känna mig imponerad och lite sotis, men icke. Nej, får nog medge att jag snarare tycker synd om dem, synd om dem som har det behovet. Förstår förvisso att det är en ganska stor del av dagens hip hop-kultur och att det egentligen handlar om att påpeka att man har nått drömmen men det känns trots allt så uttjatat och tidvis tacky. Som om vissa glömmer var de kommer ifrån, som om de tappat den där hungern som drev dem att skriva grymma texter från allra första början?
Därför pustar jag ut när MC's som Luck-One träder fram och påminner om att den där ivern och hungern ännu finns därute. En klassiskt skolad musiker vars liv kantats av många svårigheter. Som 17-åring stod han redo att släppa sin första EP med den dåvarande gruppen Seventh Science men åkte in för rån och innehav av vapen. Efter mycket betänketid och över ett halvt decennium senare släpptes han och hade då hunnit skriva tusentals låtar och även bestämt sig för att hans musik skulle komma att ha en betydelse, att den skulle ha makten att förändra världen.
Mindre än ett år efter frigivningen släppte han EP'n Beautiful Music som blev en kritikerrosad succé och strax därefter kom True Theory Outtakes som även den hyllades och dessutom skapade ett stort sug efter den kommande fulländaren True Theory.
I videon till hans senaste singel, Sounds Of My City, får man inblick i hans liv och påminns samtidigt om allt man borde vara tacksam för i sitt egna. I inledningen möts du av; "In the Summer of 2010, Luck-One lost half his hours and wages. Faced with paying his rent or funding his music, Luck-One chose his music." Att han sedan öppnar bakluckan till sin skruttiga bil och man förstår att detta fordon är hans hem är det omöjligt att inte vilja granska hans texter. Fram kommer en ödmjuk kille vars bästa beskrivning är hungrig. Han har gett sig fan på att han ska lyckas och det både syns och hörs. Man lyssnar lyhört om kampen för att överleva, om drömmarna och om hoppet av en klarare himmel. Det är lätt att tro att den Portlandfödda Luck-One dedikerat låten till sin hemstad men lyssnar du riktigt noga hör du mer än så - Du hör inte bara ett riktigt skönt beat med samplade slingor från gnisslande spårvagnsljud utan där gömmer sig även en diskussion om prioriteringar och erfarenheter, en berättelse om att låta det förflutna vara en guide för framtiden.

En halvsunkig Mia, en tvättstuga och en dröm.

Är det något jag älskar så är det artister som tänker outside the box. Det oväntade är oftast oslipat och det oslipade är oftast synonymt med det nyskapande och det magiska. Faktum är att jag kan sitta i timmar och lyssna på live sessions inspelade i parker, kyrkor och lagerlokaler - alla skavanker hörs, intimiteten är påtaglig, akustiken to die for och känslan obeskrivlig.
Jag medger att jag i smyg fantiserar om att bara råka passera en plats där det pågår en inspelning eller spontan konsert, fantiserar om att jag ska få uppleva det i verkligheten. Det är nu Real Fur kommer in i bilden.
Londonbaserade bandet som kommit på den briljanta idén att promota sin musik genom spelningar i tvättstugor, eller Safari Funk Laundrette Parties, om man ska vara korrekt. Ja, jag vet, det låter knasigt men medge att det trots allt väcker en omedelbar nyfikenhet och törst som du bara måste få uppleva?
Jag snuddade ju vid hela PR-grejen i föregående inlägg och detta är i min bok ännu ett ypperligt sätt att skilja sig från mängden. Sedan råkar det dessutom vara så att bandet i sig är riktigt duktiga. Ta exempelvis deras populära singel Animal. En låt som följs av en skön djungeltrumma och riktigt dansvänliga sommartoner. Musik som kvalificerar sig som en udda genre, en genre de själva valt att kalla Tropical indie-pop. Och ju mer jag smakar på den genrebenämningen, desto mer inser jag att den faktiskt beskriver exakt det som strömmar ur mina högtalare.
Med ett färdigskrivet material i sina händer väntar de nu bara på att bli signade, men tills dess släpper de sin musik på det egna bolaget, Safari Funk Records, och fortsätter att göra Londons tvättstugor eftertraktade. Detta får osökt min fantasi att skena iväg...Föreställ er följande; En halvsunkig Mia går i sina hej-jag-tvättar-alla-kläder-utom-dessa-skabbiga ner i den kvarglömda tvättstugan från 70-talet och så står de bara där, Real Fur i min tvättstuga! Så snopen men glad jag skulle bli. Och DÄR hann verkligheten ikapp mig! Men fuck d, man får väl drömma right? Plötsligt infinner sig hoppet inom mig och jag inser att varje besök i den svartmögel-fyllda tvättstugan numer kommer betyda spänning, för tänk, tänk OM...

Animal by Real Fur

Safari Funk 4 from Real Fur on Vimeo.

WU LYF - Go Tell Fire To The Mountain

I mars skrev jag om det mytomspunna bandet WU LYF och om vilken iver jag kände inför deras musik och kommande debutsläpp. Hypen spred sig som en löpeld och snart ville alla ha mer från detta mystiska band. Nu faller ridån ner och bakom de dolda budskapen och de diffusa videorna hittar vi fyra killar som tillsammans utgör ett medelklassigt rockband med en skarp manager i ryggen. För nog har deras tillvägagångssätt gått hem? Nog gapade vi alla efter mer i takt med att spänningen steg, visst gjorde det mytomspunna att vi bara ville ha mer?
Själv har jag slängt mig över varje ny singel som getts ut, varje dag provat om de släppts på Spotify och räknat dagarna till Go Tell Fire To The Mountain skulle släppas. Och så kom äntligen denna dag - Likt fattighjonen som slänger sig över julbordet i Emil i Lönneberga slängde jag mig över plattan och likt första gången jag lyssnade på dem sprider sig ett obeskrivligt pirr i magen. Jag är bara så svag för deras raspiga och hjärtskärande skriksång, så svag för trummorna, gitarrslingorna och orgeln. Egentligen borde jag kanske känna mig lurad - att jag blev som alla andra och föll pladask för denna, tillsynes välplanerade, PR-kupp och antagligen hade jag känt så om det inte var för att deras musik var så jäkla bra. Producerad i en gammal kyrka i Ancoats, Manchester överräcker ”Jeau” (Joe Manning), ”Lung” (Tom McClung), ”Elle Jaie” (Ellery Roberts) och ”Evanse” (Evans Kati) årets kanske bästa debutplatta. I genomarbetade låtar som snyggt överlappar varandra är sedan förälskelsen total och de spirituella ropen och de alltid lika oförstårliga texterna lockar mig på ett sätt som ord har svårt att beskriva. Jag inser snart att min, snudd på besatthet, är just deras magiska touch och deras sätt att värva mig till World United Lucifer Youth Foundation. När det tionde och sista spåret inleds önskar jag att det aldrig ska ta slut och därför blir repeat en självklar utväg. Och hade man sedan tidigare några som helst tvivel på att besöka årets Way Out West gör nu WU LYF valet enkelt. Jag ser det härmed som mitt enda mission att ta mig dit, herregud, detta måste upplevas live!

Keep your eye on the price, trots de stekheta dagarna.

Jag hållit ögonen på Ground Up ett tag nu. Föll kanske först för producenten, Bij Lincs, alltid lika originella och lekfulla beats men självklart även för de två rapparna, Azar och Malakai, som levererar de träffsäkra raderna.

Ground Up är en hip hip-trio från Philadelphia som trots sin korta tid i gamet (Läs: Start år 2008) lyckats producera hela sju mixtapes/album där Up Late just nu är aktuell.
Deras kreativa musik, trogna fans från hemmaplan samt deras frekventa livespelningar på klubbar och skolor har gjort att deras musik spridits snabbt och numer öppnar de för mer kända akter som Chiddy Bang, The Nappy Roots och Rick Ross.
I senaste singeln, Wonderful Day, ser vi ett gästspel i form av skönt raspiga rapparen Freeway. Killen som många känner igen på grund av hans tidigare kollaborationer med Jay-Z och Beanie Sigel men kanske mest för hans karikaristiska skägg.
Själv älskar jag hur de i låten omvandlar den annars så mörka och svettiga hustlin-historien till en ljus och härligt avslappnad låt där den tunga basen drar med ditt huvud. Det tar inte lång tid innan jag inser att Wondeful Day kommer att bli en favorit och med de sommarkänslor den osar inser jag även att den kommer att vara synonym med sommaren 2011. Den kommer dessutom att fungera som en motivation, en pepp till att fortsätta kämpa de dagar då det känns hårt, då alla andra tycks vara lediga och man själv sliter så svetten rinner. Denna känsla lär jag inte vara ensam om så om du, liksom jag, behöver något extra för att keep your eye on the price så låt då Wonderful Day omfamna dig.

It feels good when you get to do what you wanna do.

Trots sin unga ålder på blott 22 år har denna kille hunnit skaffa sig ett välförtjänt namn i Kaliforniens snabbt växande hip hop-stad, Sacramento. En stad som jag för övrigt gissar kommer att synas mer och mer, en stad vars musikscen är på väg att få det erkännande som den förtjänar.
C-Plus har figurerat i hip hopvärlden ett bra tag och hans debutplatta i form av mixtapen, All C.I.T.Y, var minst sagt efterlängtad av många. En del undrade säkert vad det var som dröjde men efter att ha sparat ihop tillräckligt med pengar satsar han nu helhjärtat och höjer ribban för sin musik.
All C.I.T.Y är producerad av bland andra Chase Moore och Hippie Sabotage och av de 48 inspelade låtarna valdes 20 spännande spår ut där man, likt producenterna, finner en rad lokala förmågor och vänner som deltar – Allt för att fortsätta representera staden och visa vad de går för.

Återigen slås jag av hur viss musik tycks komma till en när man som mest behöver den. Likt C-Plus som själv medgett att han tenderar att vara något utav en pessimist och av den anledningen lagt till just plus i sitt artistnamn för att påminnas om att bibehålla en positiv anda, känner jag somliga dagar att min pessimistiska sida har för vana att ta över. Det är underligt och fullständigt obegripligt men just i dessa tillfällen tycks då musik som denna ta tag i mig och med sina träffsäkra rim, sitt sköna flow och sitt målmedvetna budskap påminns även jag om att sikta mot stjärnorna och att aldrig sluta drömma. I låten Do What You Want som han nyligen släppte en video till hör man, till tonerna av ett tungt beat blandat med det kinesiska instrumentet erhu, en hyllning till Sacramentos musikscen men kanske framförallt en egoboost för att just behålla fokus och fortskrida sin väg mot stjärnorna.

Jag trodde jag var ensam men Sagolandet blev min vän.

I min mening är det oundvikligt att inte fyllas utav en exalterad känsla när man vet att nytt material från Jason Diakité står för dörren. På ett vis är hans musik synonym med en form av njutning, en njutning som jag slänger mig över och håller kär innan kreti och pleti tar vid. Ni vet ju sedan innan hur jag känner för hans tidigare släpp och kanske är det just dessa som även förstärkt känslan och gjort väntan på Sagolandet outhärdlig.

Det ryktades om att detta skulle bli den mest personliga skiva Timbuktu gjort och efter att ha lyssnat på den förstår man snabbt varför. I självutlämnande texter, byggda på den självrannsakan han verkat genomgå, träder en Timbuktu fram som de flesta aldrig sett förut. I berättelser och nakna sanningar, som hämtade ur hans dagbok, dras vi med och snart vilar mea culpa, känslan som han själv påpekar, över dig. I låtar som Allsång på gränsen och Sagoland hör du erkännanden om fel och brister, uppgörelser med det förgångna och en man som gör anspråk på framtiden. Med en politisk underton berättar låten Malmö om stadens mörka sanning och om ambitionerna att både vilja och inte vilja ta sig därifrån - Om viljan att växa och förändras men skräcken av att faktiskt göra det. Vi bjuds även in i hans sprudlande kärlek i låten Ord och flera visor , där skånepågen och tillika nutidens kanske skönaste soulröst, Albin Gromer, fyller i refrängerna. I den numera hiten, Resten av ditt liv, som ingen lär ha missat (Läs: Botten Is Nådd-känsla) beskriver han de djupa dalarna och det som alla människor önskat den person som krossat ens hjärta.
Hans sound har spännande influenser från bland annat jazz, blues, orientaliskt och folk där producenter som Patrik Collén, Tommy Tee, Nasty Kutt och Oskar Linnros gör sig påminda. Du överröses utav det nytänkande men hans alltid lika säregna röstkontroll och skärpta rim gör det klart att det är Timbuktu du lyssnar på och ingen annan.

Sagolandet tycks vara ett resultat utav en rad existentiella frågor, sådana som vi alla bär på men kanske inte vågar kännas vid - Och just det imponerar mig allra mest med skivan. Lika mänsklig som du och jag släpper han skoningslöst, om än med en stor dos skräck, taget om alla demoner som jagar honom och plötsligt inser du att du inte är ensam om de tankar som far runt i ditt huvud, plötsligt får du modet att göra de där förändringarna du länge bävat för. Han renar således inte bara sig själv från det som varit utan ger även dig en välbehövd spark i baken och banar väg för ny luft, nya intryck, människor och platser.

Sagolandet hittar du nu på Itunes och Spotify.