12/21/2010

En anekdot om en idiot.

En idiot frågade en gång var alla andra artister höll hus, efter att ha sett Robyn på Musikhjälpen. Vad denne person heter kan vi låta vara osagt. Det hade uppenbarligen blivit pinsamt för honom och han hade antagligen haft svårt att hålla huvudet högt. Att han sedan tydligen är en discjockey (Ja, läs inte DJ, utan discjockey) från Svedala kan ha med saken att göra. Och att han, är en av alla dem som på allvar tror att det man hör på radion är allt, förtäljer mer om my point än vad jag själv kan komma fram till.
Jag ställer mig frågande till hur denne man ens hade mage eller kände att han hade belägg för att uttala sig så? Uppenbarligen är både hans ögon och öron ur funktion.
- Så, då var det sagt.

Är det bara jag som lider av någon form av post-Musikhjälpen-syndrom? Livet känns lite tomt och gemenskapen förlorar sin glans för var dag som går. Inte nog med att programmet i sig är underbart utan det enar oss människor att finnas till som medmänniskor för varandra. Vi får på ett betydelsefullt sätt vara med och påverka och förändra. Jag gillar den värme man känner i vår, annars så, kalla värld. Åh, jag längtar redan SÅ till nästa år och hoppas att Malmö kan få äga ännu en gång. Att vi får visa att vi har mer än en laserman och Sverigedemokrater i vår stad.

Ibland passar inget annat ord än mästerligt för att beskriva saker som tar andan ur mig. Jag sitter med gapandes och drypande käft när jag ser denna grymma midnight-freestyle-session som några av de tyngsta grabbarna i Sverige drar ihop. Det är precis sådant här som är så fett med Musikhjälpen. Där sitter jag hemma, i min trötta soffa, men känslan som infinner sig hos mig är närvaro. Jag är där de är och känner mig inte som ett freaky fan utan bara delaktig i något grymt.

Så, för att knyta ihop säcken - Discjockyn från Svedala, skäms, skäms, skäms!

Movits!, Frej Larsson, Dida & Timbuktu - Freestyle jam @ Musikhjälpen 2010

12/14/2010

Jag kommer aldrig att följa er väg.

Det är något visst med de artister som inte profilerat sig som sjungande artister men som ändå gör det. Det jag menar är att lika underbart det kan vara att lyssna till skönsång kan det vara att lyssna till det som förr ansågs vara tabu. Det är något så väldigt befriande att lyssna till dem som inte följer konstens alla regler, de som bara gör det. Att det i detta sammanhang dessutom involverar reggaetoner och körstämmor gör det hela lite skönare och ännu mer befriande. Jag tycks skita i alla de politiska budskap som ligger inbäddade i texten och låter enbart mina öron få njuta lite. Sedan kan jag ju inte neka till att jag tillåter mig själv att förbise det politiska faktumet och relaterar till något som berör mig. Och, på så vis, blir jag ett med texten, på mitt egna sätt. Kanske kommer du aldrig förstå varför, eller så tror du dig göra det. Och tills de att du aldrig vågar fråga får det förbli min ensak.

Kanske sitter det i skägget? Andra har lyckomynt, lyckotrosor och Gud vet vad men han har skägget. For better or for worse är de ett radarpar? Nej, helt ärligt, med eller utan skägg, Mårten är en klass för sig och kanske ensam om att som hiphop/reggae-artist pull of att se grym ut i ett par gummistövlar?

Never follow

12/07/2010

Tidsmaskiner finns faktiskt.

Det är den där tiden om året som man ska förlika sig med det faktum att år 2010 går mot sitt slut. Det känns underligt på något vis, ett år har snart passerat och man reminzar per automatik tillbaka till det som varit. När då jag ska sätta det i ord blir det inget bra. Jag är kanske lite smått dement vid närmare eftertanke, ja, det är antingen det eller att jag helt enkelt sollar väldigt mycket. Jag minns frekvenser av mitt liv, de allra viktigaste frekvenserna, det som hade någon betydelse. Men så finns det stunder då det händer något magiskt. Du känner en doft eller hör en ton och vips dras du tillbaka i tiden. Det är det närmaste man kan komma en tidsmaskin och inga pengar i världen kan köpa det till dig, du gör det helt själv. I de stunderna minns jag allt kristallklart. Platsen, vädret och känslan. Ibland gör det emellertid ont och ibland skrattar jag lite smått för mig själv.

Det är nu jag inte kan förstå att det gått ett år, att Nu är jag ett as snart levt i ett år. Det är mycket som hänt, mycket jag åstadkommit och någonstans har den följt mig på vägen. Ja, det är lite utav ett måste att åtminstone en gång om dagen höra Studie i rött. En låt med sköna 80-talsvibbar (Läs: Jag gör two-step och slänger med armarna) hopplös kärlek och kanske framförallt det där måstet att sjunga med, vilket i sig är rätt befriande ibland.
Somliga skivor tackar för sig på tolvslaget medan andra inte kan rå för att stanna kvar, som en plikt, ett måste. Ja, kanske är jag redo att gå vidare med mitt liv, ett nytt år men inte utan Johan Borgert & Holy Madre. Det är ett nyårslöfte.


Ps.Stort tack till Stockholmboatsessions för deras avskalade men ack så fina version. Ds.

11/23/2010

Apan känner alla, ingen känner apan.

I viss mån är vi alla lite skyldiga. Somliga mindre och andra definitivt mer. Jag ligger någonstans mittemellan...

När ett samhälle slutar fungera i verkliga livet, när alla behov blir digitalt överförbara blir jag mörkrädd. Don't get me wrong, Internet, och allt vad det innebär, är ett mästerverk med stort M. Men när människor till slut lever sitt liv genom det, slutar ringa, slutar bry sig om någon annan än sina facebook-vänner och gud förbjuder träffas öga mot öga, det är då jag känner hur patetiskt allt är.
Det är en form av drömvärld, som ett rollspel för-oss-utan-våta-Sagan-om-ringen-fantasier. En plats vi tillåts vara något vi inte är, en plats vi vågar säga allt vi alltid önskat, en plats att visa kärlek men kanske framförallt en plats att visa hat. Om jag skapar ett konto, en profil i mitt namn bör en förutsättning för att överhuvudtaget bruka detta vara att man också är sig själv. En nyckelregel lyder något i stil med att; Har du något att säga, säg det till min fejja. Alltså, skriv aldrig något som du sedan inte har balls att säga i verkliga livet. Låtsas inte att du är häftigare än vad du i själva verket är, lek inte oberörd om du inte är det.
Ta Facebook till exempel, det tog bra jävla tid innan jag skaffade det. Och inte var det alla mina femtio-tio-tusen-"vänner" som lockade. Nej, jag hade sedan en tid tillbaka myntat uttrycket: Sedan Facebook kom vet jag vilka mina riktiga vänner är. Vilket är lika sant som sagt. Ett argument för alla facebookare är alltid; "Det är så roligt för man har så bra kontakt med sina vänner och även gamla vänner" Huh? Say what? Up my ass, sanningen å säga är att jag nu, sisådär 3 månader efter min debut, snarare har sämre kontakt med mina så kallade vänner än vad jag hade tidigare. Och att denna sajt sedan är fullkomligt överreklamerad gör att jag, var och varannan dag, funderar på att stänga ner det där kontot. Signa ut och bli anonym och mindre betydelsefull igen. Ha! Nej, det är tragiskt. Numera känner vi till varenda lite onödig detalj om varandra men är ändå så långt ifrån att verkligen känna varandra. Det är rätt snuskigt och falskt när jag tänker efter och jag saknar den där sorten som en gång kallades människan. Apan känner alla, ingen känner apan. Yes, det är vad vi blivit.

Att detta jag försöker beskriva och som jag vet att många kan relatera till sedan släpps i musikform gör mig lite smått lyrisk. Inte nog med att texten sitter där den ska utan jag fullkomligt älskar det faktum att Hard 2 Handle lägger ett riktigt tungt men dock klassiskt beat till denna skööööna låt. Ja, den är typen du gärna vill att de bredvid dig på bussen råkar höra, typen du gärna pumpar så högt att bildörrarna skakar, typen du gärna trycker upp en t-shirt med och typen du bara måste plåga dina grannar med.

Obnoxiuz - Apan känner alla


Over and Out

11/22/2010

Detta har jag lärt mig efter alla The Hills-avsnitt...

Han luktar säkert lite inrökt och tidvis även ofräsht, men det gör ingenting. Han är lite lagom solbränd, har slitna jeans och ovårdat hår som matchar hans I- don't- really- care-attityd. Han hänger på den smutsiga rockbaren på hörnan, dricker allt on the rocks och har alltid sin arm runt någon desperat tjej som snappat upp att he plays in a band. Picture it.
Det jag så fint försöker beskriva är alltså att han är från Los Angeles. Det är faktiskt ganska uppenbart. Kanske har jag aldrig varit i änglarnas förlorade stad men något måste jag ha lärt mig efter alla The Hills-avsnitt jag sett. Men sanningen å säga är att det inte enbart är det yttre som avslöjar dem utan det hörs på långa vägar. Indierockbandet som spelar rock när det är som allra skönast och där Los Angeles- solen lyser igenom. Inga toner som hoppar fel, killar som kan sina instrument, mjuka röster och ett band som lämnar mig otroligt imponerad. För hur många lyckas göra ett så grymt debutalbum som Chief har gjort? Nej, inte låter det som några rookies i alla fall och att varje låt på plattan tycks rycka med mig på något vis är inget annat än imponerande.

Night and Day

11/21/2010

Fördjupning: Jag

Jag tycker inte om mig själv när jag, helt utan belägg, tar mig friheten att döma någon annan, att skapa något som jag tror är sanningen. Det ligger så mycket bakom allt det där de oftast är - Varför han måste spexa, varför han måste synas och höras, varför han är hög och andra gånger låg. Vi tittar konstigt, tänker "crazy fuck" och går vidare med våra liv. Och så är det med det. Som ett omedvetet men inlärt beteende vi anammar i obekväma situationer. Lite så har det känts med Christer Sandelin i Så mycket bättre. Majoriteten av deltagarna har tillsynes verkat obekväma och besvärade med den person han är. Att då få lära känna honom lite bättre, se vad som ligger bakom allt det där, gör att vi som människor växer. Det finns mer än popdängor och danshits och detta blev rätt uppenbart när Petter, lika mästerligt som vanligt, framförde en låt inspirerad av Hjärtats ensamma slag - vilken i sig resulterade i att vi alla stannade upp för lite livsbejakande.
Kanske var det inte detta som var meningen med programmet men efter varje lördag tror jag att jag växer lite och blir en bättre människa. Ett tillfälle att fördjupa mig i mig själv och när jag nu kommer ut på andra sidan är jag lite lyckligare och min syn lite klarare.

Over and Out

11/18/2010

Könet bedrar - Könsdebatten med mig själv.

Det är inte för att jag inte diggar tjejer eller så, jag är för farao av den typen själv, men när det kommer till musik blir det ibland lite svårt för mig att hålla mig trogen det kvinnliga könet.
Givetvis går allt här i livet i perioder men sedan några år tillbaka låter många kvinnliga stämmor alltför likt varandra. Alla har den där klangen, som en gång var unik men som nu är lika urtvättad som min myströja. Vem är Du i allt det där? Vad särskiljer dig från alla andra? Detta är emellertid en fråga som aldrig kommer att få något svar utan slutar enbart med att du, en dag, får en käftsmäll. En sådan som hänger sig kvar, pulserar och gör sig påmind varje gång du försöker röra ansiktet. Inte av feministerna i stan alltså, jag talar liknelser här. Ja, för precis så känns det idag, min kind pulserar, jag skäms lite över mig själv och kryper nu till korset på mina bara knän - Yes, det är viktigt att erkänna sina fel och brister, I was wrong denna gången. För här kommer två tjejer som ordagrant misshandlar mig. Och inte blev det bättre när jag till och med var tvungen att googla "Palpitation + låter som en kille" för att jag inte riktigt kunde tro det ändå. Kvinnohatare? Jag förstår om man, vid detta lag, överväger om det är något fel på mig, men alla som hört förstår, och har du inte hört finns det ingen annan utväg än att trycka play nedan.

Det är underligt egentligen, här har jag gått och lyssnat på ett magiskt band sedan en tid tillbaka men bara antagit att det jag hör i mina lurar är en liten, taning, ganska meningslös kille i smala jeans och stripigt hår. Till mitt försvar (om ett sådant ord nu passar i detta sammanhang) så kan det höra ihop med det faktum att stockholmsduon, under en längre tid, klädde sig i masker, icapåsar-över-huvudet och var allmänt oigenkännbara.
Jag skäms men mest av allt är jag nog lycklig att jag fick den där käftsmällen, att livet lärde mig en läxa. För vad kan jag säga? Könet bedrar och så fort den här käftsmällen lagt sig och jag kan röra ansiktet utan att dö, ska jag öppna mitt fönster och skrika ut hur mycket jag älskar kvinnan. Ja, ja, mina grannar kommer hädanefter titta snett på mig, och vore jag singel hade jag fått gå i celibat. MEN hallå, du förstår väl, liksom jag, att jag är skyldig det här. Om inte det kvinnliga könet eller mig själv så for fuck sake Palpitation.

You & I

Ps...kanske är Maria Vejde hermafrodit eller nått....?....Ds.


Over and Out