Varför älskar jag musik, varför tröttnar jag aldrig?
Det finns platser jag vänder mig till för att finna inspiration. Jag lyssnar och lyssnar och för var gång jag trycker på play väntar jag spänt på något som ska göra någonting med mig, någonting som ska skaka om min värld. Du vet känslan, gitarrerna låter bra, pianoslingan är helrätt men så kommer rösten och den gör absolut ingenting med dig. Den får inte håren på dina armar att resa sig, inte dina öron att spetsa sig, ingenting, nada. Du suckar och tänker; "det som kunde blivit så bra...". Ja, det händer tyvärr mer ofta än sällan. Tur är då att det inte är fallet idag. Jag är pretty sure att jag funnit en platta som kommer göra mycket med mig. Den kommer följa mig till bussen, dansa med mig, trösta mig när jag är ledsen, peppa mig på gymmet och bara finnas där som något fint i mitt liv, en ny liten vän.
Kanske känner vi inte varandra ännu, sådant kan ta tid, men jag vet att de sträckt ut en hand och bjudit upp mig till dans - Vi är nog inte många på det där dansgolvet nu men jag är säker på att vi blir fler.
Just det, nu minns jag varför jag älskar musik så mycket. Jag minns varför jag aldrig tröttnar, varför jag aldrig slutar leta när jag tror att allt är gjort. And it's all beacuse of Typhoon.
Belly Of The Cavern (Live)
Over and Out
Ps. Jag älskar när ett band som knappt går att googla ändå finns på Spotify Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar