Visst är det något speciellt med kollektiv, eller rättare sagt med grupper med många medlemmar? jo visst fan är det det. Jag tror att samhörigheten spelar en stor roll i det hela. Något träder i kraft som är så udda att solo och vanliga band tittar avundsjukt. Vi vanliga dödliga kallar dem "de där" och kan inte känna den samhörighet de så uppenbart delar men vi kan dock lyssna. Vi försöker få en liten del av kakan och lyckas ganska bra eftersom de i 9 fall av 10 ger allt på scen samtidigt som deras blickar möter varandras så kärleksfullt att världen ljusnar. Som att de trollbinds när de står i strålkastarljuset tillsammans och deras dreads och ekologiskt framställda kläder rockar nu tillsynes fett. Någonstans i det hela finner jag mig själv, jag gnager på en morot för att känna samhörighet och om så för en sekund överväger jag mitt levnadssätt. Men sen slutar låten och jag inser att jag är jag och jag är rätt så jävla nöjd med mitt liv och mina värderingar. Antagligen blir jag aldrig den där kollektivmänniskan, mitt hår förblir vårdat och jag äter på McDonalds utan att bry mig. Men en sak kan vi nog alla enas om, oavsett levnadsstil eller värdering, det är en skön låt, inte sant?
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros - 40 Day Dream
Over and Out
PS. Ni missade väl inte den fantastiska rösten? DS.
3 kommentarer:
hejhej! allt bra med dig idag?
jo det är bara bra med mig med! nyvaken men kaffet i högsta hugg :D har du några roliga planer för idag då?
okej, själv ska jag precis dra mig mot gymet...sen blir det nog städa! och ikväll ska jag till mamma och pappa och äta surströmming :D
Skicka en kommentar