Vi kan nog alla enas om att årets P3 Guld var estetiskt korrekt. Den framåtvända scenen och ljusspelen gav mig fullkomlig njutning, ett lugn och en viss feng shui känsla infann sig i kroppen min. Utöver den snygga estetiken och de redan självklara vinnarna bjöd kvällen på många grymma ting. Min och många andras klimax nåddes när den briljante låten Backseat uppenbarade sig på scen bestående av Salem Al Fakirs alias Damien Adore, duon Stay Gold vilka i själva verket är Carli Löf och Måns Glaeser, den amerikanska rapparen Spank Rock och allas vår grymma Robyn. Seriöst, inte en enda liten del av mig kan sitta still och jag kan inte knipa käft utan sjunger med i varje rad jag kan. En parantes i det hela var den så kallade mystiken med Salem Al Fakirs framträdande vilket för mina öron och ögon inte var något att snacka om men jag uppskattade försöket och gillade kommentarer som man sedan hörde på jobbet där Gunther var en het kandidat i sammanhanget. Då har man lyckats kan man säga.
Ja, det finns många moment att nämna gällande galan, Fever Rays inhoppare och tillika läskiga dräkt och röst gav mig mardrömmar, Mustasch som tyvärr inte lyckades ro medleyt i hamn vilket ledde till att jag emellanåt höll för öronen, grimaserade och tyckte synd om dem. Men, det åsidosatt, så måste bara årets skönaste tvåmannaband ha en eloge. Golvad av grym rockmusik satt jag tidvis med öppen mun och impad för att senare ha knytnäven svingandes i högsta hugg när kära Johnossi klev in och rev av debuten på deras ubergrymma låt What's the point.
Nu finns det inte mycket mer att säga för jag måste bara trycka på play. Adios.
Over and Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar