Hans röst är obehagligt lik John Mayer's och lika sammetslen som kudden här bredvid mig. Egentligen brukar denna typ av musik inte tilltala mig sådär värst mycket men Michael gillar jag. Kanske är det för att den spelas just ikväll eller kanske är det just för att tonerna väcker något i mig. Det faktum att han påminner en del om Damien Rice drar klockan tillbaka till tiden som ung och skör och den känslan kan jag sakna ibland. Saknar när mina ögon såg en annan sak, när världen såg annorlunda ut och när jag inte visste saker som jag vet nu.
Älskar spontana inspelningar, när man tager vad man haver. Om det så är ett par händer, knän, gitarr och en röst. Det kan bara resultera i något ännu mer beundransvärt än låten i sig. Ja, du Michael Rossback du går hem hos mig. I alla fall för ikväll men antagligen imorgon också.
In Dreams
Over and Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar