Den har strömmat ut lite här och där på senaste tiden. På någon middag, på kontoret och i form av en sampling. Trots att den legat någonstans i bakhuvudet efter dess smygande i både film och tv-serier så är det inte förens just under dessa veckor som den har förtrollat mig helt. Detta kan med all säkerhet kopplas till den samplade versionen som inte går att undvika och som dessutom är bra. Ja, jag är chockad, nu kan jag till och med bli glad när jag sätter på den annars så oljuds-dånande apparaten de kallar radion. Tillbaka till ämnet, samplingsversionen är bra men originalet får mig att känna att jag är vid liv. Mitt hjärta dunkar så det känns och det blir alldeles varmt. Jag ser min omgivning med andra ögon, allt är lite klarare och lite mer sårbart. Jag rycks ur en verklighet som tenderar att rulla på som en maskin och jag börjar förstå vad som verkligen betyder någonting för mig. Ingenting än just allting betyder något under de 4 minuter och 37 sekunder som jag lyssnar på henne och därför pressas mitt finger mot repeat gång på gång. En trött och sliten måndagskväll är hon min räddning och den enda som jag kan lyssna till utan att få pulserande huvudvärk. Hon healar och botar något inom mig och det är en skön känsla. Jag kände mig förut som ett desperat batteri i behov av styrka men under sina 4 minuter och 37 sekunder lyckas hon fulladda det och mig, om så för en dag framåt. Så, avslutningsvis, tack ska du ha Imogen Heap att du en dag bestämde dig för att spela in Hide and Seek.
Over and Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar