From what we know we only have one chance in this life to make it worth something.

Jag vet inte vem han är, jag känner honom knappt men ändå når han mig som ingen annan kan just nu. Det känns märkligt att vi kommer varandra så nära för jag har antagligen hört allt förut men nu känns innebörden av hans ord mer betydelsefulla än någonsin. Hans blick borrar sig igenom bilden på albumet och jag är nu fast övertygad om att den tittar på mig – Allt handlar om oss nu. Jag sitter på första parkett och minut för minut tillåts jag att ta del av hans historia, historien som format honom och som berättar vem T.Shirt är.

Så fort jag trycker play på I Should Just Chill möts vi i en mörk gränd på New Yorks gator. Han har ett fast handslag och basen i hans röst ger ett respektingivande intryck. Längs de nio spåren visar han mig sedan platser, människor och berättar om händelser som betytt mycket för honom. Det hörs på långa vägar vilken stad som beaten fått växa fram ur och med hans träffsäkra rader blir hans historier lätt översatta till mina egna. Den inledande och tillika hyllningslåten Ode To Raekwon sätter ribban högt och får sedan sällskap av en rad sköna låtar som i min bok heter I Should Just Chill (Freestyle) och kanske i särklass 20 Minute Blowjobs. Nej, låt inte låttiteln skrämma dig, känn in den, känn hur väl den beskriver den där överväldigande känslan av allt man borde och ska, allt man ska hinna göra och uppleva. From what we know we only have one chance in this life to make it worth something. Tankar som dessa kan nog de flesta relatera till och jag vill lova att mitt nyligen 24-åriga jag invaderats av alla du borde, du måste och du ska. Det finns så mycket jag ska hinna med, mycket jag ska uppleva och genomföra – så mycket att jag ibland glömmer att uppleva det som är här och nu. Från den sista sommarbrisen som sköljer genom mitt hår till den varma blicken från en främling.
När de nio spåren lider mot sitt slut har jag och repeat-knappen redan blivit bästis och bundis flera gånger om. För vissa rader bara måste höras om och om igen, vissa beats bara måste få skaka mina väggar och uppröra mina grannar. Ja, det blir på ett vis livsavgörande och att falla för honom blir således naturligt. Du faller för hans blick, hans livsbejaknade texter men kanske faller du framförallt för den höga kvalité hans musik står för. Det är då det blir så självklart, det är då det slår dig- att T.Shirt inte är en av alla dem som faller mellan stolarna utan att han är synonym med någon du borde hålla ögonen på från och med nu.

Häromdagen släppte T.Shirt en video till Ode To Raekwon och de insiktsfulla raderna och det där oklanderliga och snudd på klassiska beatet som redan innan gjorde det omöjligt att sitta still porträtteras till perfektion och ger låten en ny dimension som säkerligen gläder Raekwon himself.

Jantelagen är död och begraven. I got big dreams, ironically I never sleep because of it.

Du föraktar den, förnekar dess existens men stundom gör den sig ändå påmind och skiner igenom i ditt tankesätt. Det missgynnsamma och negativa tar vid och någonstans mitt i bland det undrar du varför du egentligen bryr dig så mycket? Jag talar förstås om Jantelagen. Denna vedervärdiga, oskrivna lag, som med sina ord om att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än någon annan färgat ett helt land och dess tankesätt. Personligen hatar jag den makt detta tänk tycks ha över mig och blir därför lycklig var gång jag möts av någon med in-your-face-attityd. Att stifta bekantskap med den unga MC'n Kardi känns således väldigt bra och hans minst sagt osvenska tankesätt pissar på allt som stavas jante. Här möter du istället en hungrig och talangfull 18-åring vars självförstroende det inte är råder något fel på - en ung man som är fast övertygad om att han är den bästa i gamet. Detta oövervinneliga tankesätt bäddar han sedan i rhymes inspirerade av Jay Z, Nas och Biggie vilka känns sjukt befriande och i takt med varje tungt beat han levererar tar han mig längre och längre ifrån jantelagens järngrepp.
På hans senaste platta The Valedictorian hör du historier och skildringar från hans uppväxt i Bronx, NY till hans syn på de privatskolor han gått på. Faktum är att det bland annat var Asher Roth-parodin I Hate Prep School som gav honom ett mer välkänt namn och som sedermera lett till turnéer med bland andra artister som Chiddy Bang och XV. Med material som kallats ett av det bästa från en undergroundartist under 2011 tar han sedan sin skryt-rap, eller braggadicio-rap som han själv kallar det, och sätter en rad kända hip hop-artister och kulturen som tycks omge dem på plats. Lyssna bara in den nya singeln Joke! så förstår ni nog vad jag menar och får antagligen er ett gott skratt på köpet. Missa inte heller min personliga favorit Busy.
Ur hans otroliga målmedvetenhet föds det ena knivskarpa rimmet efter det andra och trots att janten i dig kanske skriker nej (!) måste du krypa till korset och erkänna att de 12 spåren talar sitt tydliga språk - Att en aura framträder där bland attityden, drömmarna och drivet, en aura som skiner lite mer än alla andras, en aura som är lite bättre än de flestas - en aura som får dig att förstå att han är här för att stanna och att Jantelagen nu är död och begraven.

We’re just some kids doing what we want to do.

Kanske kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är men något händer här inuti när jag möter nya, unga talanger. Förmodligen har det och göra med att jag på något vis då kan erinra den där orädda-och-jag-ska-erövra-världen-känslan som man är välsignad med innan man blir äldre och börjar tänka för mycket på konsekvenserna av sitt handlande. Det syns i deras ögon, på sättet de rör sig och i många fall vittnar också själva musiken om det. Det finns de som är skoningslösa och kanske hade mått bra av en dos ödmjukhet men sedan finns det ju också de som bara sopar mattan med oss, de som har en talang som heter duga - de som får varje etablerad och erkänd artist att darra. Nog för att jag själv inte är någon musiker men nog ser jag bilden, skräcken från de äldre när Kids These Days äntrar scenen.
In kommer åttamanna-bandet bestående av Nico Segal på trumpet, J.P. Floyd på trombon, Rajiv Halim på saxofon (ping! Mamma), Lane Beckstrom på bas, Greg Landfair Jr. på trummor, Macie Stewart, sång och keyboard, Liam Cunningham sång och gitarr och sist men inte minst, min egna highlight, Vic Mensa, gruppens MC. Puh! många, I know, men vilken jäkla skön konstellation sedan. Med individuella personligheter, instrument och förmågor som hemlig ingrediens kokar dessa, knappt nybakade high-school elever, ihop en härlig och högst unik blandning av blues, jazz, funk, rock och hip hop. En musikstil som, inte helt otippat, imponerat på många och som numer gjort sig känd utanför Chicagos gränser. Faktum är att det sägs vara en ren njutning att få uppleva dem live och med den samling instrument, genrar och av deras inspelade material att döma, har jag inte svårt att förstå varför.
Kärringarna och gubbarna i oss hade kanske, av ren avundsjuka och egna komplex, velat påstå att musiken skulle behövt lite finslip och övning men vi vet ju alla att det hade varit en lögn. För Kids These Days osar kvalité och musikalisk mognad samtidigt som de håller ett fast grepp om den ungdomliga känsla och lekfullhet som symboliserar musiken.

Är du en kärring, en gubbe eller som jag? Lyssna på Darling från deras EP Hard Times och nya låten Clear Eyes så får vi väl se...

Nobody see it the way we see it.

När jag är deppig, ledsen eller nere sluter jag både ögon och öron för omvärlden. Inte några ord kan komma mig nära, inte någon kan hjälpa mig. Eller detta är i alla fall vad jag länge trott, men nu har jag äntligen förstått det uppenbara. För vad spetsar mina öron? Vad talar till mig som ingen annan? Vad kan få det mörka hålet att ljusna? - Musiken. Jag suger i mig varje ton och varje ord. Varje del tycks fylla en funktion och kraften den utstrålar förändrar mig. Just den där utstrålningen eller ska vi kalla den överföringen intresserar mig. För hur kommer det sig att känslor kan överföras på det viset? Jag kallar det en kraft, NewVillager kallar det NewVillager mytologin. En smula flummigt, jag vet, men deras tankesätt fascinerar mig.

Detta är en grupp som använder sin musik för att illustrera ett system av tänkande som delvis är påhittat och delvis skapat av gruppen själva och där allt kretsar kring att se på världen med en lins. Mytologin beskrivs bland annat genom livserfarenheter, musik, fotografi och konstinstallationer. Ja, egentligen allt som ger utlopp för kreativitet och därav kallar de sig för en multi-media grupp.
Efter fyra år av digert och högst konstnärligt arbete kom så i början av sommaren Ben Bromley och Ross Simoninis självbetitlade debutplatta som med sina 10 spår förändrade mig, min värld och min lins. Med en elektronisk pop de själva benämner som new pop bakar de in allt från synth-funk till gospel-vibbar och med influenser från The Beatles och Michael Jackson blir deras musik otroligt enkel att falla för. Den senaste singeln, Shot Big Horixon, är i särklass en favorit i min bok och står dessutom som en skänk från ovan med budskapet om att sikta högt. Ett tema som mina läsare numer förstått är livsviktigt i mitt liv och som jag omfamnar till fullo. Den stoppar mig från att sluta mig, den får mig att bibehålla motivationen och mitt fokus men framförallt påminner den mig om att aldrig sluta drömma utan att hela tiden shot to the big horixon.
Jag vill så jag kan, eller hur?

Vad är ett hem?

Jag tänker på det ofta, tänker på vad jag vore utan allt jag har – utan alla möbler, alla prylar och kläder. Drömmar om att endast packa det jag egentligen behöver, resa långt härifrån och vara rotlös för ett tag både lockar och skrämmer mig. Rädd för att släppa allt, rädd för vem jag blir utan allt det där men också lockad av den totala friheten det lär innebära. Och ju mer jag tänker på det desto mer självklart blir orden som Edward Sharpe en gång så fint beskrev; home is wherever I’m with you.
Saker jag genomgått under mitt liv har fått mig att förstå just detta och att ett hem aldrig varit det primära för mig utan snarare har tryggheten legat i att ha de jag älskar runtomkring mig. Och precis som alltid annars tycks mina tankar och funderingar dra till sig vissa energier – energier som på ren svenska kallas musik och i detta fall Soko's No More Home, No More Love.
Ja, ingen kan väl ha glömt den lilla franska drömmen som så öppenhjärtligt och brutalt sjöng sig igenom ångesten av ett uppbrott och tillika känslan alla känt i I’ll kill her. Nu har det gått några år och den 25-åriga skådespelerskan och sångerskan släpper äntligen sitt debutalbum i oktober.
I nya låten är inte hatet och cynismen lika stor men djupet och insikten desto större. I toner av några enkla gitarrplock vittnar hennes ord om att något hänt och kanske är hennes tankar, likt mina, just en insikt, ett uppvaknande, kanske ett tecken på att åldern har gjort mer med oss än vad vi tror?

Till syvende och sist handlar det nog om ensamhet. Du kan ha ett tak över huvudet, du kan vara i sällskap av flera andra men har du ingen du riktigt kan ty dig till, ingen att känna dig hemma med, är antagligen känslan densamma som att vara hemlös och utelämnad. Denna personliga resa kan ta otaligt många vändningar. Från små steg man måste ta till människor man måste lämna eller nya äventyr som måste ta vid. Någonstans bland alla dessa vägskäl tror jag Soko befinner sig, någonstans där hoppas jag att vi får möta henne på hennes nya platta.