Hej, jag är cirkus 25 år men låter som en härligt whiskey-gurglad 50-åring.

Jag kan inte låta bli att undra hur det kändes när han kom på att han hade den rösten, hur det gick till? Vaknade han en dag och insåg det, smög han med det eller var någon tvungen att berätta det för honom? När jag tänker efter så förmodar jag att vi alla har något speciellt, något unikt som ingen annan har, men att det i slutändan handlar om att kunna inse det, att våga.
För den då 23-åriga Joe Pug kom övertygelsen om att satsa som en blixt från klar himmel. Med tron om att något annat väntade honom avslutade han abrupt sina studier och flyttade till den stad där han tyckte att romantiken bodde, Chicago. Efter en tid av knegande som snickare drogs han sakta men säkert tillbaka till musiken och dammade sedermera av sin gitarr. Vilken jävla tur, vill jag nu tillägga. För med sin Bob Dylan-liknande folk/country har han sedan dag ett fått håren på mina armar att resas.

Sedan dagen då han bestämde sig för att satsa på musiken har han turnerat som om han inte har ett hem, som att varje stad han besöker blir hans nya hem, om så för en kväll. Och detta leverne kom snabbt att gynna honom då han år 2008 släppte sin första EP, Nation Of Heat. Det är nu bakomljudet kommer in i bilden. För sanningen å säga är att jag nog aldrig hade förlåtit mig själv om Hymn #35 inte fick en plats här. Nog för att jag är svag för munspel och för att jag förälskar mig i hans hej-jag-är-cirkus-25-år-men-låter-som-en-härligt-whiskey-gurglad-50-åring-röst, men, säg mig, spelar och sjunger han sig inte också in i ditt hjärta?