Så spolar jag tillbaka tiden en bit.
I afton gjorde denna låt sig påmind och det är, trots allt, rätt skönt att få den där känslan i hjärtat ibland. Den där smärta som inte gör ont som i ordet ont men som värker på bara det sätt som ett hjärta kan, på det där sätt som ingen kan beskriva men som alla känner. Oavsett om du kände det innan ditt finger fördes över play eller inte så är det tröstande och viktigt att tänka på att man måste känna sådär. Det ger oss ett tecken på att vi är vid liv. Kanske är det ganska befriande i slutändan?
Att Damien Rice alltid vetat hur han ska dra ner mig/befria mig är i alla fall en sak som är säker.
9 Crimes
Over and Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar