Med somliga artister blir man liksom som tagen på sängen när man råkar höra dem live. Med somliga artister är det så svårt att minnas hur grymma de faktiskt är, hur mycket du uppskattar dem. En sådan insikt och upplevelse var jag med om ikväll.
I varven mellan springandet hann jag sätta mig ner och lyssna till repandet. Fan så grym hon är. Vilken röst! Dessutom är hon riktigt magnifik på scen och jag bara Älskar det naturliga sätt och flow hon rör sig med. Jag kan liksom inte sitta still när jag hör musiken och samtidigt ser hur mycket hon diggar, det går inte.
Så där satt man som ett sär bland många andra och skakade huvudet fram och tillbaka, från sida till sida och stampade med fötterna medan en och annan blick riktades mot mitt håll, men what the fuck, musik är till för att diggas. Right? Hur som haver är hon en naturbegåvning i alla dess betydelser.
Så sjukt och tänka tillbaka - Kvinnan har varit med ett tag i gamet alltså. Från flickan som låg bakom rösten till introt för Lilla Sportspegeln till att stå och dessutom få större delen av Sveriges befolkning till att röra händerna i vågrörelser till Do you really want me. Och så nutiden, nu är hon bättre än vad hon nånsin varit tidigare, ja, det märks tydligt att hon tagit sig ur den skivbransch som styrde och ställde för mycket och återgått till sig själv. Se, så jävla mycket bättre det kan bli.
Ja, vid detta lag behöver kvinnan i fråga inte någon presentation för ni har ju förstått vem jag talar om. Slutsatsen är enkel - Denna kvinna är grym.
"Du kan alltid bli nummer ett, vinner vad du vill..."
Visst är det så Robyn?
Nummer ett
Be Mine - unplugged
Over and Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar