Jag formar ord som betyder allt för någon som förstår dom, men betyder inget alls för den som inte tål dom.

Jag var 13 år och min lärarinna skulle undervisa oss i poesi. Hon dammade av några äldre verk och sa; Detta är poesi. Dikt efter dikt skulle vi sedan analysera och förstå och trots att jag i mångt och mycket uppskattade dem så gjorde det ålderdomliga språket det svårt att relatera. Vid varje tillfälle jag fick plockade jag därför fram mer moderna poeter och inte minst musiker. Med en hånfull blick tittade hon sedan på mig och avfärdade mina val som om de texterna vore mindre poesi än det hon valt. Precis sådana tillfällen hade varit motivation nog för att själv välja att bli lärare, precis sådana tillfällen gör att jag måste skriva sådant här.
Som tur är har det gått ett par år och definitionen av poesi har breddats. Idag återfinns den i nästan allt och till min lärarinnas stora fasa återfinns den kanske framförallt i musik. Varför detta försnack undrar ni kanske då? Jo, för nog är det oundvikligt att inte glida in på poesispåret när man lyssnar på Anton Kristiansson. Denna Göteborgskille som jag följt ett bra tag och sett gå från mer klassisk hiphop, till funk och nu för att landa i gränslandet till spoken word med sin prat-rap-indieklubb. Hans debutplatta, Och jag, har spelats varm ända sedan den släpptes i slutet av mars där låtar som Ingen tror på kärlek och Vi förtjänar att bli lyckliga spelats på repeat. Med sitt brustna hjärta, leopardfläckiga kläder och samplingar omformulerar han inte bara begreppet poesi utan också hiphop. Jag slås av den befriande känslan att allt inte längre måste gå enligt konstens alla regler, jag slås av segervittringar gentemot min gamla lärarinna.
Och kanske hade jag ingen egentlig tanke på att skriva om honom men när jag förra veckan såg att en video till en av mina favoritlåtar dykt upp kändes det givet. Detta är trots allt mitt musikotek, det är här ni får pusselbitarna till vem jag är som person, det är detta jag lämnar kvar till eftervärlden, det är såhär jag vill att ni minns mig.

Ps. Yes, det är den gamla klassikern Enigma- Return to Innosence som han så mästerligt samplat. Ds.