Ville släppa Jonathan, ville hålla honom så hårt.

Jag minns när jag hörde honom för första gången, jag fängslades av hans säregna musik men föll framförallt för hans udda skånska. Han förgyllde länge mitt liv men i takt med att hypen utvecklades tog vi en paus från varandra. Jag tror vi delade något speciellt då och därav teleporterar vi idag. För nog är det lite lagom lustigt att jag dagen innan hans nya singelsläpp för mig själv tänkte; Nej, du Jonathan Johansson nu är det dags för nytt. Som ett brev på posten dimper då Blommorna ner och våren känns nu lite mer komplett.
Efter sin hyllade platta, En hand i himlen, kan jag bara fantisera om prestationsångesten han lär ha känt inför kommande material - men hittills bådar det gott. Det låter som han håller sin DX7-synth trogen och med sin mjuka och svävande röst hör du på långa vägar att Blommornas skapare är Jonathan. Det är mysigt, härligt och underbart men jag hoppas ändå att han ska komma att överraska mig lite mer på de framtida spåren.

Och så var det där med hypen. Ja, för vare sig jag vill eller inte kommer jag snart att gå in i anti-hype-mode. Därför passar jag idag på att älska Blommorna som om det vore sista dagen vi hade tillsammans - Jag ville släppa Jonathan, jag ville hålla honom så hårt - Jag ville släppa blommorna, jag ville hålla dem så hårt.