Årets hetaste möte

Det bara måste vara så att detta är en perfekt inledning på ett nytt år med sexiga kollaborationer där street möter rock och tar luften ur lungorna på mig med dess storhet. Kanske lätt att säga nu när det nya året precis bränt av sin första månad men det är lätt årets hetaste möte.

Jag snubblade över denna man när han feata någon annan och jag gillade det, sen släpper han eget och ett tu tre står han på P3 Guld och tar emot pris, grattis. Vidare trillar jag in på PSL och ska köra den dagliga kollen och så är han även där. Men han är inte ensam. Bredvid sig har han två av Sveriges små darlings. Ja, jag minns faktiskt när jag i yngre dagar tyckte att det var oförtjänt förskräckligt att detta band inte fick den cred som de så väl förtjänade. Men, åren gick och snart fattade allmänheten grejen och Mando Diao var ett faktum här för att stanna. Så, några år efter denna anekdot är nu äntligen tiden här att rulla ut den röda mattan för mannen som har en storhet lika stor som hans namn, Stor. Ja, jag kan lova att respekten för honom är just stor och trots att originalet är tungt som få så får PSL's inspelning mig att trilla av stolen. God dammit! Så genialt att inte ens orden gör dess rättvisa.

Så under kniven på en frisörsalong i Norsborg centrum med Salla, Björn Dixgård, Gustaf Norén och en hemlig violinist skapade Stor och hans vänner ett minne för livet. Ett minne för mig, ett minne för dig och ett minne för alla andra med ett bra set öron.

Lilla Shorty

Over and Out

Dansa mig svettig och rocka sen skiten ur mig!

Vi kan nog alla enas om att årets P3 Guld var estetiskt korrekt. Den framåtvända scenen och ljusspelen gav mig fullkomlig njutning, ett lugn och en viss feng shui känsla infann sig i kroppen min. Utöver den snygga estetiken och de redan självklara vinnarna bjöd kvällen på många grymma ting. Min och många andras klimax nåddes när den briljante låten Backseat uppenbarade sig på scen bestående av Salem Al Fakirs alias Damien Adore, duon Stay Gold vilka i själva verket är Carli Löf och Måns Glaeser, den amerikanska rapparen Spank Rock och allas vår grymma Robyn. Seriöst, inte en enda liten del av mig kan sitta still och jag kan inte knipa käft utan sjunger med i varje rad jag kan. En parantes i det hela var den så kallade mystiken med Salem Al Fakirs framträdande vilket för mina öron och ögon inte var något att snacka om men jag uppskattade försöket och gillade kommentarer som man sedan hörde på jobbet där Gunther var en het kandidat i sammanhanget. Då har man lyckats kan man säga.

Ja, det finns många moment att nämna gällande galan, Fever Rays inhoppare och tillika läskiga dräkt och röst gav mig mardrömmar, Mustasch som tyvärr inte lyckades ro medleyt i hamn vilket ledde till att jag emellanåt höll för öronen, grimaserade och tyckte synd om dem. Men, det åsidosatt, så måste bara årets skönaste tvåmannaband ha en eloge. Golvad av grym rockmusik satt jag tidvis med öppen mun och impad för att senare ha knytnäven svingandes i högsta hugg när kära Johnossi klev in och rev av debuten på deras ubergrymma låt What's the point.
Nu finns det inte mycket mer att säga för jag måste bara trycka på play. Adios.

Over and Out

Vad sa du? Jo, jag sa tack.

Den har strömmat ut lite här och där på senaste tiden. På någon middag, på kontoret och i form av en sampling. Trots att den legat någonstans i bakhuvudet efter dess smygande i både film och tv-serier så är det inte förens just under dessa veckor som den har förtrollat mig helt. Detta kan med all säkerhet kopplas till den samplade versionen som inte går att undvika och som dessutom är bra. Ja, jag är chockad, nu kan jag till och med bli glad när jag sätter på den annars så oljuds-dånande apparaten de kallar radion. Tillbaka till ämnet, samplingsversionen är bra men originalet får mig att känna att jag är vid liv. Mitt hjärta dunkar så det känns och det blir alldeles varmt. Jag ser min omgivning med andra ögon, allt är lite klarare och lite mer sårbart. Jag rycks ur en verklighet som tenderar att rulla på som en maskin och jag börjar förstå vad som verkligen betyder någonting för mig. Ingenting än just allting betyder något under de 4 minuter och 37 sekunder som jag lyssnar på henne och därför pressas mitt finger mot repeat gång på gång. En trött och sliten måndagskväll är hon min räddning och den enda som jag kan lyssna till utan att få pulserande huvudvärk. Hon healar och botar något inom mig och det är en skön känsla. Jag kände mig förut som ett desperat batteri i behov av styrka men under sina 4 minuter och 37 sekunder lyckas hon fulladda det och mig, om så för en dag framåt. Så, avslutningsvis, tack ska du ha Imogen Heap att du en dag bestämde dig för att spela in Hide and Seek.

Over and Out

Telefonen som spräckte bubblan

Kanske precis som PH3 filosoferar om universums mysterier filosoferade jag och befann mig i en bubbla. Jag tog en lång jävla julledighet och han till och med en examen, en jul, en fet nyårsafton i Cph och nu ett nytt jobb. Bubblan är alltså officiellt spräckt och jag släpps handlöst ut i universums famn igen. Om jag tidigare svävade ovanför marken står jag nu stadigt igen och tvingas fokusera, inget lallande utan total fokus och nu ska Malmöfestivalen invadera mitt liv totalt, and I like it.

När jag lyssnar på Profilen och Eye'N'I känns det så självklart att de ska få inleda efter min långa ledighet. Denna mycket intressanta kollaboration gör något med mig och någonstans dras jag tillbaka några år, mycket Petter-känslor och tidigt 00-tal, bara sådär skönt som svensk hiphop kan vara. Någon viskade i mitt öra att bland annat Salem Al Fakir joinar dem, drog någon en rövare eller är det sanningens skönhet? Hur som haver intressant och skönt. Skönt, kanske ett underskattat ord som oftast ska geggas in i fina och konstnärliga uttryck, men idag är allting bara skönt. Plain and simple.

Nu ska jag nog ringa yttre världar och atmosfärer och slå numret de så fint berättar om
0739 44 16 81
Ses där ute någonstans.

Telefon

Over and Out