Det är omöjligt att inte falla i ett sentimentalt tillstånd efter att ha sett SVT:s nya, underbara program, Dom kallar oss artister. Tack, tack, tack för ett ljus i en grå vardag. Tack för att musikvärlden får ta lite plats.
Just precis sändes det första avsnittet och ikväll fick vi följa med Håkan Hellström runtom i Göteborg. Han tog med oss till några av de platser han sjunger om så som Gullbergs kaj och det där berget i Gårdakvarnar och skit. Äntligen har man fått hans bild av det han så vackert beskriver i sina texter.
Nåväl, det var ju som sagt inte utan att man gick och blev sentimental. Jag var ju inte gammal när denne man gjorde entré i mitt liv. Året var 2000 och Håkan H släppte sin första platta - Inte för att klappa mig själv för bröstet och påstå att "jag var minsann tidig och shit så viktig jag är" MEN ja, jag köpte skivan tidigt, innan han var omtyckt och jag var förälskad i tidig ålder.
På den tiden fanns det liksom inte något likt det som han gav, allt var väldigt vackert och det sög till i hjärtat var gång man lyssnade till hans texter. Han lade liksom grunden till hur man kände inför kärlek.
Sedan följde han med längs årens gång, ny skiva, underbar skiva, och så fortsatte det. Någonstans där vet jag dock att jag tampades med att jag inte klarade av den hype som hade skapats kring denna man. Jag orkar ju aldrig med när det blir sådär - charmen försvinner någonstans. Ibland tror jag att man vill känna sig unik med sin musik och kanske var det så då. Oavsett fanns han med i senare delen av tonåren trots att jag bara spydde när jag tänkte på alla sneluggar - stjärnor på kinderna - sjömansdräkt förklädda tjejer. Men jag visste ju att allt det där inte spelade någon roll, jag visste var jag hade honom.
Nu står man här, något äldre, något visare (säger dem) och jag älskar fortfarande Håkan H. Det är något visst, något väldigt visst med honom.
Kändes underligt nu. Nu var det inte jag som stod förtrollad i publiken längre utan nu var det jag som tog hand om denna man inför gig. Minns att jag någon gång, mitt i allt det där, tänkte att 'Det här är rätt galet ändå, det trodde jag aldrig.' Men se som livet kan te sig. Minns också att jag då de repade tänkte 'människor som inte gillar detta ja, då vet man inte heller vad musik är'.
Det spelar ingen roll hur gammal man blir, Håkan H är Håkan H. Han är den som ger dig den där konserten som du aldrig kommer att glömma, han ger sin publik allt, han ger dem sin tid och sina känslor.
Tiden går, ja, det är så uppenbart i sådana tillfällen att vi har blivit äldre, det har kommit och fortsätter att komma generationer av nya fans som ska få uppleva det vi fick göra. När det hela började. Men en sak kommer vi alla tillsammans ha gemensamt i slutändan, vi kommer älska det han gör och gjort gamla som unga, gamla som unga.
Minnen av aprilhimlen
Mejeriet 2008
Over and Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar